storasyrrans

Ett blogginlägg hos Lärarnas Riksförbund (där jag är medlem) satte igång mina tankar. Inlägget handlar om pride-festivalen, och varför dess existens är så viktig, och skribenten får gärna tycka så, men jag funderar... Enligt henne hör jag till samhällsnormen, men jag vet inte om jag alltid känner mig så hemma där, så vem vad som är norm? Vem bestämmer vilka avvikelser från denna norm som är normala, eller onormala, eftertraktansvärda eller avskyvärda?

 

Man pratar om sexuell identitet. Jag tycker nog att det är ett rätt konstigt uttryck, men visst - en persons sexualitet är en del av identiteten, men är det den viktigaste delen? Är det den enda del som ska avgöra om man hör till samhällsnormen eller inte? Jag vet inte, jag... 

 

Jag tänker att Gud har skapat mig, att jag är Guds avbild och att han vill något med mitt liv. Jag tror att Jesus har dött för mig, för att jag är långt ifrån någon perfekt människa. Först och främst där finns mitt värde och min identitet. Den stora massan tänker inte som jag.

 

Det händer allt som oftast att min religiösa identitet, kristen, får en massa skäll, eller till och med används som skällsord.

 

Det händer lite då och då att det, offentligt och i mindre sammanhang, ifrågasätts att sådana som jag, kristna, skulle få bilda familj och uppfostra barn.

 

Det händer ganska ofta att min religiösa identitet dumförklaras på offentlig plats, ex. ledarutrymme i tidningar. 

 

Det hände ibland under min ungdomstid att någon undrade när jag skulle sluta vara kristen - det var ju bara något jag tvingades vara av mina föräldrar.

 

Jag brukar inte få min tro ifrågasatt, däremot ifrågasätts om jag, som kristen, kan utöva mitt yrke på ett korrekt sätt.

 

Mer och mer i samhället runt omkring förändras bort från det jag, som kristen vill.

 

När jag, utifrån min kristna identitet, väljer en annan väg än den många andra tar, stämplas jag som konstig, gammaldags eller bara som fundamentalist helt enkelt. 

 

 

Nej, jag känner mig inte kränkt. Jag försöker bara förstå hur det kan komma sig att jag, som trots allt inte alls är precis som alla andra (För de där normala, de finns väl inte?), kränker en massa människor enbart genom att tro att den sexuella identiteten inte är det viktigaste (för så verkar det ju vara!). Jag vill bemöta alla människor på ett kärleksfullt sätt, men det kan aldrig betyda att jag måste uppmuntra alla beståndsdelar i en annan människas identitet. För mig innebär det att inte raljera över de där delarna, oavsett om det handlar om religion, sexualitet, nationalitet eller något annat. Det handlar om respekt, men med den räcker det. Det kan inte vara kränkande att någon tycker någonting.