Lyxtillvaro och andra jobbiga stunder
Jag lever väl i något slags lyxtillvaro just nu. Dagen börjar med frukost tillsammans med de andra i familjen, sedan tar maken barnen med sig mot skolan och jobbet (de skiljs åt mellan övergångsställena, så att barnen får gå sista biten själva) och jag är ensam hemma tills lunch, då maken kommer hem en stund. Ingen kräver att jag ska göra något. Jag blir så rastlös, och samtidigt orkar jag inte tjomma runt så värst mycket, så urvalet av aktiviteter är ganska litet. Denna vecka har jag använt förmiddagarna till i tur och ordning fotografering till körkortet, bullbak, korsordslösning och tvättsortering. Imorgon vet jag inte vad jag ska hitta på!
Igår var G också hemma, eftersom onsdagar är hans lediga dag. Jättemysigt att vara hemma bara vi två utan några barn! Vi satt vid köksbordet och pratade nästan hela förmiddagen. Det är mycket som är lite smådeprimerande just nu - ja, alltså inte med oss, men runt om kring: ex. (svenska) kyrkan i stort och vissa kyrkopolitiker i smått. Skönt att det snart är val, så att det händer något i alla fall. Så får vi bara be och hoppas att det inte blir mer politik av det efteråt. Vi pratade säkert om något roligt också, men allt det där jobbiga var kanske det viktigaste att få tid till.
Så smått börjar vi prata om hur vi ska ha det när vi blivit en till - pappadagar och så var ju liksom inte aktuellt på samma sätt när L & V föddes, eftersom G fortfarande pluggade då. Eventuellt, eventuellt tar maken ut de sista dagarna för dem samtidigt som de första dagarna för bebisen, så får vi ledigt lite längre tillsammans i början. Vi får väl se. Det ska ju funka ekonomiskt också - just nu lever vi på enbart makens lön, eftersom a-kassan inte bestämt sig för om jag ska få några pengar, och jag inte börjat ta ut föräldrapenning än. Det håller ett tag, men inte hur länge som helst... Ja, ja. Vi har det egentligen fantastiskt bra, och jag vill inte klaga, men ibland är det svårt att låta bli.
