storasyrrans

Nu har det hänt - det som jag trott skulle hända för länge sedan. Märkligt nog har vi i drygt tre månader lyckats få barnen till skolan i tid varenda morgon, och dessutom har de varje dag haft med sig frukt, och aldrig glömt vare sig läxboken eller gympakläderna. Förrän nu, då. I onsdags hade de med sig varsin lapp hem, på vilken de, enligt ett bifogat brev, skulle skriva en gåta och rita en bild till. Detta skulle sedan bli klassens adventskalender - en gåta att gissa varje morgon i december. Gåtan skulle lämnas in i fredags.

Vi började prata om det med en gång, men det var inte så alldeles enkelt, för hur förklarar man egentligen skillnaden på en gåta och en fråga? Det stod dessutom relativt still i mitt huvud; de enda gåtor jag kom på var av typen "Vad heter Finlands sämste trädgårdsmästare?", men så kom jag också på den klassiska gåtan om de norska lågprisjägarna på butikernas golv.

-Den tar jag! sa L. Skönt! Ett barn avklarat. Problemet  var bara att hon inte genast satte sig och skrev. På väg hem från skolan nästa dag kom jag på att det började bli bråttom med gåtorna.

-Jag vill inte ha den där med norrmännen, för A har skrivit en med samma svar, fast om en gubbe. sa L då.

Blä. Tillbaka till noll. Dessutom var hela torsdagseftermiddagen full av fiolövning och BVC-besök, så barnen hann gå och lägga sig utan att gåtorna dök  upp i mitt huvud igen. Inte heller mindes jag dem när vi på fredag morgon skulle ha med fiolerna till skolan, för att flickorna tillsammans med kompisen N skulle premiärframträda där med "Nu tändas tusen juleljus".

Så gick fredagen, och någon gång konstaterade vi att vi hade missat inlämningen, men att vi ju hade gott om tid att fixa gåtorna innan måndag. Man ska göra saker genast när man kommer att tänka på dem - det gjorde inte vi.

I söndags kväll var vi på musikgudstjänst i Varberg, och kom hem vid åttatiden, d.v.s. redan efter läggdags. G skyndade sig att plocka fram lite kvällsfika, så att flickorna inte skulle behöva lägga sig hungriga, och så satte vi oss vid bordet.

-Gåtorna! Jag vet inte vem det var som kom på dem, men det blev ett betydligt längre fika än planerat.

-Jag tar väl den där med bilarna då, sa L. (En bil kör från A mot B i 90km/h. Samtidigt kör en annan bil från B mot A i 70 km/h. Vem är närmast A när de möts?)

-Ja, men förstår du den då? frågade G. Nja, kanske... Så skulle V ha en också. Vi ansträngde oss rejält!

-Du kan väl ta den där med Inge Gli, sa L.

-Heter han det då, sa V. Suck.

-Men alla de här då, sa G och frågade:

-I vilket land är det farligast att åka skridskor? (Tystnad) Tunisien...

-Är det det? frågade barnen. Nähä, för svårt. Så försökte vi med gåtor av typen "Om två personer bor grannar och den ena har en tupp som lägger ett ägg på gränsen mellan tomterna, vems är ägget?", men de var också för svåra. Så kom G äntligen på en:

-Varför är det farligt att gå in i djungeln mellan ett och tre?

-Den! Den kan jag, sa V, och tur var väl det, för klockan närmade sig nio. Jag skrev gåtorna åt dem, och så bestämde vi att flickorna nästa morgon skulle kliva upp direkt istället för att morna sig 20 minuter och då rita bilder till. Det fungerade, så igår fick de lämnat in dem - bara en skoldag för sent...