storasyrrans

I tisdags lagade jag som vanligt lunch här hemma till maken och mig själv. Det blev senapsfisk, enriktigt smarrig vardagsfiskrätt. Den tillagas i ugnen, och där stod den när G kom hem. Han är en hjälpsam man, och klev därför inte raka vägen till köksbordet, utan tog vägen förbi spisen och plockade ut fisken ur ugnen. Därefter stegade han mot köksbordet med fiskformen i händerna. Drygt halvvägs ville fisken tyvärr inte följa med längre, utan la sig istället på golvet tillsammans med de blå resterna av den porslinsform den legat i.

Jag snarast njöt. Inte för att vi blev tvungna att fiska upp maten, utan för att G äntligen gjorde sönder något. Ja, alltså inte för att formen gick sönder, utan för att HAN gjorde sönder den. Annars är det nämligen jag som slår sönder - jag har många porslinsprylar på min meritförteckning. Jag har otur för det mesta, tycker jag, men maken tycker inte att det kan kallas det när man glömmer bort att man håller något och därför släpper det i marken. Att jag lyckades ha sönder ett stort fat när jag skulle dska det tyckte han inte heller var direkt otur, men det berodde isåfall på okunnighet om en koncentrerad vattenstråles kraft, och inte på att jag var våldsam. Några muggar har kanske pajat för att jag varit lite hastig i mina rörelser, men mest har jag faktiskt otur.

Som med gjutjärnsstekpannan, t.ex.. Sådana kan ju liksom inte gå sönder - men det kunde de visst, fick jag bittert erfara. I vår studentlägenhets kök var det viss brist på bänkutrymme. En dag stod stekpannan på spisen, och eftersom vi ännu inte hade några barn var handtaget vänt ut från spisen. På golvet stod en alldeles nyinförskaffad drickaback, som ännu inte hade lyfts in på sin plats i skafferiet. Ovanför spisen fanns en fläkt. Den var nästan alldeles platt, och det saknades som sagt bänkutrymme. Alltså ställde jag ibland grejor där. Den här dagen hade vi till middag ätit matvete, och det hade blivit mycket mer än vad vi kunde äta upp, och alldeles för mycket över för att bara slänga. Kastrullen med resten fick stå på fläkten en stund, i väntan på att förpassas in i någon burk i kylen. Så var det det där med oturen - jag behövde ta fram något som stod i skåpet ovanför fläkten, och öppnade alltså skåpsluckan. Ja, utan att flytta på kastrullen; jag tänkte nog inte på den... Se katapulteffekten framför er: kastrullen trillade ner på stekpannehandtaget och stekpannan gjorde en volt och träffade drickabacken - vars flaskor faktiskt höll, allihop. Hela köket blev fullt av matvete, och sedan dess har jag aldrig mer tillagat det... Stekpannan gick i tre delar, i alla fall. Otur.

Nu känner jag att det inte gör så mycket när jag gör sönder nästa grej, för det var riktigt längesedan jag kraschade något sist, och så pajade ju G en form. Att anledningen till att jag inte lyckats ha sönder så mycket det sista kan vara att porslinsformarna börjar ta slut behöver ju egentligen inte nämnas...