storasyrrans

När L och V blev talföra och några år gamla började de vilja ha ett småsyskon. Det var väl också vår önskan, men att liv inte är något man beställer eller bara skaffar blev uppenbart för oss, och något vi fick förklara för dem. Presenter brukar man önska sig, men liv känns inte som något man önskar sig, heller - det är en gåva man får. Så känns det i alla fall för mig. Vi har fått lille E som gåva, men också mitt eget liv känns som en gåva. Jag är så glad att jag får leva!

När man får fler barn får man mer kärlek - en klyscha som är sann, och det gäller väl inte bara barn. Man kan tycka om och älska oerhört många människor, och frågan är om det finns en gräns. Ibland är rädslan för att någon av alla dessa människor jag älskar ska dö så stor hos mig, att jag önskar att jag inte älskade så många. Jag har varit rädd för att få ett liv till att ta ansvar för, för att jag inte skulle orka med om det lilla livet inte fick leva. För livet här på jorden är en gåva som inte varar för alltid, och det är jobbigt att tänka på. Det är enklare när någon som fått leva länge dör, mätt på livet här, det är svårare när någon hastigt rycks bort mitt i ett verksamt liv.

Nu är det väl så fantastiskt att Gud som gett oss livsgåvan också hjälper oss att klara av att fortsätta leva när någon vi älskar inte får göra det. Jag tror att jag äntligen lärt mig lita på att han kommer att bära mig om någon av dem som står mig allra närmast skulle dö. Det kommer aldrig att vara enkelt, för även om förmågan att älska tycks bli större så fort man får en människa till att älska så blir den inte mindre så fort någon man tycker om dör, men jag tror att Gud kommer att hjälpa mig att fortsätta vara glad för mitt eget liv.