Sjöviks Bachsällskap

En kulen kväll för drygt 13 år sedan var vi några stycken som att vi ville hitta på något på folkhögskolan. Vi brukade spela spel, sitta i kiosken och prata över en Billys eller två, titta på film eller någon enstaka gång öva, men den här kvällen skulle vi göra något mycket mer kulturellt: bilda ett Bachsällskap. Att det blev just Bach var säkert till stor del bara för att han råkade ha födelsedag dagen efter, men när vi väl bestämt oss körde vi hårt. Till festen bakades en orgeltårta, med många hårda silverkulor till metallpiporna i fasaden. Kantorskorna E & L plitade duktigt ner ett antal budord i Bachs anda, G skrev en fuga med folkhögskolans födelsedagssång som tema, och vi antog gemensamt utmaningen att börja skriva en kantat till varje söndag. Det höll inte ens en vecka, så klart, men vi hade i alla fall en ambition... Festen var hur som helst trevlig, och sedan har vi hållit ihop. Så småningom kom Bachsällskapet att bli det namn vi använder när vårt folkhögskolegäng träffas, även om alla inte alls var med den där ursprungliga bachaftonen. Vår signaturmelodi är "Lov pris och ära" - den kan vi sjunga i sömnen, om det skulle behövas...

 

Att träffas på folkhögskola är ett intensivt sätt att lära känna varandra. Dygnet runt träffar man samma människor, och eftersom nästan alla folkhögskolor ligger i ingenstans, är det relativt komplicerat att hitta någon annan att träffa. Detta leder till djup vänskap. Sedan vi slutade på Sjövik 1998 har Bachsällskapet sällan träffats mer än en gång per år, de flesta gångerna i samband med någons bröllop, men när vi träffas är vi lika nära varandra som när vi sågs jämt. De senaste åren har vi försökt hitta en helg när de flesta kan vara med, och det har blivit höjdpunkter även för barnen. Med tiden har ju sällskapet utökats, inte bara med ingiften, utan också med ett ganska stort antal barn, som verkar gilla lika mycket som vi vuxna att träffas.

 

I år bjöd vi in hela sällskapet till oss. Tre familjer närvarade förutom vi själva, och det var underbara dagar. Att kunna sitta och prata, och veta att vänskapen består även om man inte är på sitt klyftigaste humör, även om man inte alls tycker lika om allt - eller till och med väldigt olika, är en sådan enorm trygghet. Med dessa vänner känner jag att jag kan vara precis mig själv. Särskilt i år kände jag också hur vänskapen blir djupare och djupare, trots att det är så sällan vi ses. Det tycker jag är ganska fantastiskt!

 

Att träffa vänner ger nästan alltid rejäl mersmak. Redan innan årets träff var slut började vi därför prata om nästa år... Varför inte träffas två gånger, kom någon på: en gång med barn och en gång utan. Musicerandet hann vi inte alls med i år, delvis p.g.a. alla barnen, och för att kunna spela spel var vi tvungna att vänta tills samma barn gått och lagt sig (och det gjorde de inte innan de blev tvingade, och det blev de inte förrän vi upptäckte att det var för mörkt för att sitta ute och prata). En träff utan barn alltså. Samtidigt har ju barnen så fantastiskt roligt med varandra, så vi måste ju bara träffas en gång med dem också. Två helger nästa sommar är därmed bokade. Fast några datum bestämde vi inte, och med största sannolikhet kommer det hela rinna ut i sanden, och sluta med en helt vanlig Bachsällskapsträff hos någon en helg i juli, och i så fall är det alldeles perfekt ändå. Bara vi ses.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0