storasyrrans

Att fasta eller inte - det är inte den enda frågan. Nej, har man väl bestämt sig för att avstå något så finns det mycket att välja på i vårt välfärdssamhälle. Jag tror att en vettig anledning till att fasta ifrån något är att det är en chans att bryta lite rutiner, eller skapa nya, att vända runt lite på den normala vardagen och få plats för sådant som lätt halkar undan i vanliga fall. Alltså hade jag bestämt mig för att fasta i år, och istället använda tid till lite djupare andakt - i vanliga fall tenderar det att stanna vid de korta, familjegemensamma morgonbönerna vid köksbordet och den omständliga, men sällan andaktsfulla, kvällsläsningen ur någon av barnens biblar. Bön är inte så svårt att komma ihåg och få till, men allt som oftast somnar jag under tiden, och att orka läsa någon vettig andaktsbok blir bara inte av. Så var frågan då bara vad jag skulle fasta från. Tv:n kändes svårt så här i OS-tider - särskilt som OS redan startat, och jag hunnit få smak för sena tv-kvällar med roliga tävlingar. Godis gick bort av samma anledning. Till slut fastnade jag för facebook-fasta, och det av flera anledningar. Dels har det blivit snudd på rutin att efter frukost, ivägskickning av make och skolbarn och köksfix sätta sig en stund och amma och kolla facebook; en rutin möjlig att ersätta med en annan, alltså. Dels har det blivit mer och mer facebookande nu när jag varit hemma, och det skulle inte vara fel att dra ner lite - med fasta kan jag börja om efteråt, och då hålla det på en lägre nivå. Så långt tankarna inför.

Så hur går det då? Jodå, riktigt bra. I onsdags ställde jag mig i vårt bibliotek och valde bland böckerna efter något matnyttigt. Det blev "om bön" av favoritförfattaren C S Lewis. Den är nästan slutläst nu, men har gett flera aha-upplevelser och många tankar. Efter den ska jag nog läsa någon av Magnus Malms böcker, tror jag, och sedan hinner jag nog ytterligare någon. Än så länge känns det inte som rutin att sätta sig i fåtöljen istället för framför datorn vid amningsstunden efter frukost, men det kan nog bli det.

Saknar jag då inte facebook? Jo, visst! Jag har insett flera saker:

-Man missar mycket. Jag visste att kära vännerna M & A skulle få barn, och det lilla pyret hann inte dimpa ner före fastan. Många gånger har jag varit på vippen att fuska - bara för att få se om det kommit något barn, men jag har hållit mig. Idag fick jag meddelande på e-post istället. Tack! Annars är det nog rätt nyttigt för mig att bli lite efter. Jag älskar att hålla stenkoll på alla, och veta vad som händer och sker med de flesta, så att jag nu inte har koll på något är lärdomsfullt.

-Det är tråkigt att inte kunna dela med sig av somligt till hela världen på en gång. Det är nästan så att jag börjar kunna tänka mig att ringa någon bara för att prata av mig om all snö, E:s framsteg och gnäll, flickornas knasigheter och annat som brukar kunna fylla statusraderna.

-Statusraderna, ja. Jag tänker mitt liv i uteblivna statusrader. M är trött på att skotta snö. M har skottat snö. M har letat efter brevlådenyckeln i snön. M längtar nästan efter vår. M har köpt nya kängor, eftersom det var hål både genom botten och baksida på de gamla. M plogade sig fram till skolan i fredags, eftersom snön drivat sig så att gångbanan som såg snudd på bar ut plötsligt visade sig vara halvmeterfylld av snö. M gillar att titta på OS. M:s döttrar är lata. M:s son är ett matvrak utan like. När ska han börja sova, förresten? M borde gå ut och skotta. M går snart till församlingshemmet för att äta sopplunch. På väg dit kanske man skulle ta och fota soptunnan igen, för att hålla er uppdaterade om hur insnöade vi är, men jag orkar nog inte. Det snöar för mycket, kameran blir blöt.