Ur rätt käft
Igår fick L & V sitta på sin fars arbetsrum och titta på film medan konfirmandundervisningen pågick, eftersom jag samtidigt skulle sjunga med kyrkokören, och det kändes väl häftigt att tvinga med dem på en högmässogudstjänst till efter förmiddagens här. Det gick i alla fall utmärkt. Jag lämpade av dem 14.45, och när jag återkom 18.35 stod de utanför och lekte med en pinne. V hoppade in i bilen, och L gick och bankade på det låsta församlingshemmet för att säga till G att de åkte.
-Hur har det gått? frågade jag.
-Vi hann se hela filmen och lite till!
-Pappas konfirmander är så konstiga. De kastade snöboll.
-Fast de inte hade termobyxor.
-Och så gick de på trottoaren på andra sidan, fast de inte hade frågat.
Det här är definitivt inte deras första kontakt med konfirmander; tvärtom, de hyser en stor kärlek till alla dylika varelser, men årets version är alltså konstiga. När G kom hem en stund senare fick jag höra att våra flickor i alla fall skött sig fantastiskt bra, och inte hittat på något dumt, och inte bråkat alls när de blev tvungna att följa med till kyrkan en stund, och sedan tillbaka. Skönt att se att de vuxit till sig så pass att de kan tycka att det är märkligt att konfirmanderna gör saker utan att fråga. Det tyder på något sätt, tycker jag, på att de själva inte skulle göra så om vi inte var med. När vi ÄR med kan de gladeligen bete sig precis som konfirmanderna, så egentligen kanske de inte skulle anmärka. Fast, de har kanske rätt att bete sig så just för att de är snart sju, och inte fjorton.
