storasyrrans

Jag vill egentligen inte säga att jag är en extrem optimist, men jag tycker i alla fall vansinnigt illa om pessimism. I veckan som gått har maken och jag ett par kvällar hamnat framför tv-sändningarna från handbolls-EM. Jag har så klart hejat på Sverige. Jag har förstås sett att det inte gått alldeles lysande, men jag har inte gett upp förrän slutsignalen ljudit. Om man tycker att det är så utsiktslöst, varför sitter man då och tittar? Bara för att få beklaga sig och suckande säga att det aldrig kommer att gå? Som ni förstår är min man inte lika optimistisk som jag. Han menar sig ofta vara realist - en tråkig inställning, tycker jag. Blir inte allt lite roligare om man ser lite mer positivt på tillvaron? Samma sak när det händer knäppa eller t.o.m. dåliga saker i omgivningen, ex. en bilist som kör knasigt framför på vägen, eller om alla kläder i den behövda storleken är slut - synd, men varför inte försöka tänka sig att det finns en vettig anledning, istället för att bli arg på föraren eller affärens inköpare? G är definitivt ingen surpuppa som deppar ihop jämt och ständigt, men han har inte lika lätt som jag att tänka positivt. Det gör att han lite då och då blir positivt överaskad. Det händer inte mig så särdeles ofta; tvärtom tvingas jag ofta inse att sanningen var mycket värre än jag trodde. Jag tycker dock ändå att det är bättre att spara deppandet tills det faktiskt är dags att deppa, även om besvikelsen då kanske blir större. Hellre det än att gå omkring lite småsur nästan jämt.