storasyrrans

Hej pappa!Det känns så overkligt att du inte kommer att få vara med om en massa saker som händer. Jag önskar så att du hade fått träffa E nu - hade du fått göra det kan jag garantera att du skulle suttit med honom på golvet och lekt "Det var en gång en liten gubbe". Han älskar den, och varje gång jag gör den med honom tänker jag på dig. Sedan skulle du säkert ha gjort kojamissor på honom, och han hade kiknat av skratt. Jag förstår ju att det är mycket bättre för dig som det är, även om du missar det där, för du slipper ju samtidigt allt dravel som också händer, och det är definitivt inte lite. Särskilt inte när det gäller kyrkan.

 

Ibland tänker jag på hur väl timad din bortgång var - du hann precis vara med om hela familjens födelsedagsår. Vi hade träffats så många gånger så tätt, för en gångs skull firades väl nästan allas födelsedagar ganska ordentligt. Vi träffades nästan hela familjen med bara några veckors mellanrum från H:s födelsedag fram till A:s några dagar innan du dog, och sedan skulle vi nog ändå inte setts så mycket, för av oss i grundfamiljen är det ju ingen som fyller april-juli. Märkligt.

 

Vi skulle ha flyttat perenner från er sommarstuga i år. Jag pratade med dig om det i somras, men då var det ju helt fel säsong, och i höstas blev det inte av. Du var ju den som kunde sådant där - idag när jag var ute och sågade i några buskar önskade jag att jag kunde rådfrågat lite. Så mindes jag också den där gången hemma i prästgårdsträdgården när du förfärad tittade på resultatet av M:s buskbeskärning - fast Ölandstoken blev faktiskt jättefin igen...

 

Annars tuffar det mesta på som innan. Det är konstigt. En sak har dock blivit helt annorlunda för mig: Jag har fått en helt annan längtan efter himmelen. Var det för att din mamma dog så tidigt som det alltid var så självklart för dig att detta livet bara är en liten, liten del? För mig har din död definitivt gjort det mer uppenbart. Jag har ju alltid vetat, rent teoretiskt, men nu tror jag att jag förstår mer. Det är väl bra, tror jag. Flickorna brukar säga:

-Nu vet morfar något som vi inte vet - han vet hur det är i himmelen. Jag undrar vad de kommer att minnas mest av dig. Jag minns ju nästan ingenting av farfar, mer än hur han lät när han läste tidningen, och att jag precis tyckte att jag börjat lära känna honom ordentligt när han dog, bara för att jag då hade sorterat frimärken ensam tillsammans med honom en gång. Då var jag ändå tolv år. Lika gammal som A. Konstigt! Det handlar väl inte alls om ålder, utan om vad man gjort tillsammans. Ibland undrar jag om flickorna min ns vad ni inte gjort lika mycket som jag. Förra året hade du och L pratat en gång om att hon och V skulle åka tåg till er och sova över när H hade flyttat hemifrån. L hade missförstått lite, och trodde att de skulle åka typ med en gång, och det blev en del tårar innan hon förstod att hon fick vänta ett tag. Det är nog bara jag som minns, men nu har H snart flyttat... Mamma och A kan nog behöva besök, även om du inte finns där längre. Kanske ännu mer därför.

 

Det jag mest av allt skulle vilja säga till dig igen är hur glad jag är över att du varit min pappa. Jag önskar att jag sagt det oftare, men jag är ju inte så där värst bra på att säga snälla saker. Jag har alltid verkligen velat hedra dig och mamma, och när du nu inte lever längre känns det så tomt. Visst ska jag inte förändras när det gäller det, men jag kan ju inte få erkännandet från dig längre. Det är tråkigt.

 

Även om jag stenhårt tror att din död inte var någon slump, och även om jag är lika stenhårt övertygad om att du skidade rakt in i Jesu armar, så undrar jag ju vad som hade hänt om de chockat igång ditt hjärta där uppe på fjället. Tänk om de gjort det, och så hade du tvingats ta det lugnt. Otroligt. Det hade nog inte varit din grej, eller hur? Jag tänker också på att ingen av oss kan säga att det hade varit bra för dig att överleva - tänk om du drabbats av någon annan sjukdom kort efter. Du kanske ändå redan hade varit död? I Dagen har de just nu en artikelserie om den goda döden, men än så länge har de inte haft med din sorts död. Skulle du inte kalla den god? Det tror jag. De har bara skrivit om långsam död, men det kanske kommer annat så småningom. Jag skulle nog vilja dö som du - plötsligt, utan att behöva fundera på hur det ska bli för de andra. Jag vet ju ändå att det inte blir lätt, men att man får kraft att klara av det bit för bit.

 

Jag har mycket mer på hjärtat, men det får bli en annan gång. Jag saknar dig så!