storasyrrans

Jag fick jobb igår. Kruxet är bara att skolan jag ska jobba på inte finns än, och att den eventuellt inte alls kommer att starta. Det är mitt drömjobb - jag sa redan innan det fanns några officiella planer för denna skola att jag tyckte att den skulle starta, och i så fall skulle jag jobba där. För mer än ett år sedan såg jag sedan att det faktiskt skulle bli en skola, och hoppades att det skulle annonseras ut tjänster som passade mig. Strax efter påsk kom så annonsen, och allt i den passade mig perfekt. Problemet var väl bara att jag just då inte hade mycket till tankeverksamhet i huvudet. Eller, det hade jag ju, men alla tankar handlade om sorg. En eftermiddag i mitten av april tog V hand om sin lillebror i två timmar för att jag skulle lyckas skriva något slags ansökan, men resultatet var så klent att jag trodde att mina chanser var obefintliga. Sedan hörde jag ingenting förrän för ungefär tre veckor sedan. Då plötsligt ringde rektorn och undrade om jag fortfarande var intresserad - askmoln m.m. hade gjort att rekryteringsprocessen helt avstannat, och de hade inte överhuvudtaget påbörjat intervjuandet. För mig gjorde det stor skillnad - jag mår så mycket bättre nu än jag gjorde i början av maj som intervjuerna egentligen skulle ha varit. Efter intervjun kändes det bra, men jag är ju så oerhört duktig på att bli besviken att jag fann det bäst att inte hoppas särskilt mycket. Dock, intervjun avslutades med bön - fantastiskt att få lägga allt i Guds händer på det sättet. Det gjorde att jag mer kände att det skulle vara roligt att få jobbet, än att jag skulle bli väldigt ledsen om jag inte fick det. Nå, igår ringde rektorn alltså igen, och erbjöd mig 70% tillsvidaretjänst - om det blir något... Jag hoppas och ber - det känns som att det är så mycket som varit så rätt, att det skulle vara märkligt om det nu inte löste sig med de sista eleverna också. Det är alltså elever som saknas. Barn finns det på stället, men än så länge verkar föräldrarna föredra att ha dem på den överfulla kommunala skolan. Vi får väl se! Mitt självförtroende har i alla fall mått gott av att jag fått detta jobb, för jag vet att jag var långt ifrån ensam sökande.

Något om sorgens olika stadier skulle jag vilja skriva... Just nu tycker jag att det känns så märkligt. Jag är inte tårdrypande ledsen längre, utan har kommit in i en ny "förstår-inte"-fas. Det känns helt ofattbart, i ordets faktiska betydelse, att jag inte kan träffa pappa mer. Jag begriper inte att han inte lever längre. Jag gissar att det är i denna fas man lätt kan gå för fort fram, för det är lätt att ignorera de där tankarna och fortsätta som vanligt. Tur för mig att jag vet vissa småsaker som genast för mig tillbaka till tårarna: foton, minnena av de sista gångerna vi sågs, vissa psalmer o.s.v. När jag inte begriper tar jag till dem, i lagom mängd, så hoppas jag att jag kommer att fortsätta må bra.