Utveckling
Dags för en kort rapport när det gäller E:s framsteg. Han har ju länge sett ut som att han vill framåt, men inte riktigt lyckats. I förra veckan kom han äntligen på hur han skulle bära sig åt, så nu är det slut på lugnet. Man sätter E på ett bra ställe, och sekunden efter har han med hjälp av något slags märklig skutteknik förflyttat sig till något mycket mindre bra ställe. Ska man beskriva hans tillvägagångssätt är det enklaste nog att tänka sig att han effektiviserat krypande, genom att bara krypa med ena benet. Det andra har han kvar i sittande ställning, och så sätter han i foten och skuttar framåt. Snabbt går det i, i alla fall! Glasfaten har fått flytta, lergrytan lever farligt och igår hittade han lådan med plastpåsar, så den måste väl åtgärdas. I lördags kväll kom våra snälla vänner hit med sina grindar, så nu kan vi i alla fall montera upp dem och känna oss någorlunda säkra när det gäller trappan.
Annars är E såklart världens gosigaste bebis. Jag är inte särskilt morgonpigg, men av G och mig är jag definitivt den mest vakna efter att väckarklockan ringt. Det faller därmed på min lott att kliva upp och fixa frukost. I princip alltid möts jag när jag kommer ut ur vårt sovrum av en storleende gosse som kikar upp ur sin spjälsäng, och genast känns det inte alls jobbigt att behöva vara vaken. Hans morgonhumör är underbart! Kvällarna är väl lite mer sisådär, men han har sina glada stunder då också: Igår var vi bortbjudna till goda vänner på middag. Våra flickor och deras barn lekte jättebra, och när vi ätit färdigt började vi vuxna prata allvar, och det drog ut på tiden. Då satt E i famnen och skrattade högt åt alla som ville fästa sin blick på honom. Så höll han på tills det bara var en liten, liten glipa mellan ögonlocken och vad ögats nederkant nu kan tänkas heta. Då gick vi hem - vi kunde nog annars pratat väldigt, väldigt länge, men det är troligt att samtalet kan få konkret resultat i en bönegrupp, så det varade väl tillräckligt länge.
Det finns en del saker i mitt huvud som väntar på att skrivas om, men inspiration, tid och ensamhet har inte sammanfallit på länge, och seriösa saker har jag svårt att skriva snabbt om. Tills de gör det får det duga med sådana här snabbrapporter. Jag skulle kunna skriva om mitt psyke, eller min stresstålighet, eller vad man nu ska kalla det. Man märker att tåligheten inte är riktigt som den brukar. V var inte i högform i förra veckan. Först var det på onsdagen - hon klagade över att vara yr och trött, och hon hade ont i huvudet efter skolan. På torsdag morgon var hon också yr, så jag följde med och var med i skolan den första lektionen. Sedan tyckte hon att allt kändes bra, så jag gick hem. På eftermiddagen skulle de ut och leka med kompisar, men så kom V och sa att hon inte orkade.
-Gå och lägg dig, sa jag, och hämtade termometern. När den visade nästan 39 grader blev jag nervös. Hur mycket feber kan ett barn ha utan att ha några andra symtom överhuvudtaget? Inte ont någonstans, hur många gånger jag än frågade, och yrseln var helt borta. På fredagen hade hon 38,5 hela dagen, men inte var hon sjuklig på så sätt att hon låg i sängen eller hade dålig aptit. Jag blev nervös på riktigt. Trots att det överallt står att man ska se mer på allmäntillstånd än termometersiffrorna så tyckte jag att det var läskigt - om hon ändå haft lite hosta eller något. Febern höll i hela lördagen också, fortfarande helt utan ytterligare symtom. Så igår morse var hon äntligen feberfri. Då ställde jag henne i duschen, och det var väl tur, för då fick vi se att hela hon var fläckig. Med hjälp av våra böcker ställde vi diagnosen tredagarsfeber - det ska tydligen mest drabba barn upp till två år... Skönt, tycker jag, att det nog ändå var något helt vanligt, för i mitt huvud blev febern hur allvarlig som helst.
Kommentarer
Trackback
