storasyrrans

Att titta på en match på TV tillsammans med min käre man är nästan lika jobbigt som det kunde vara att göra det hemma i prästgården för många år sedan: mina bröder, och inte minst pappa, var då rakt inga optimister! Jag har ett roligt kort från fotbolls-VM, sannolikt 1998, där det suckande ljudet nästan hörs ut genom bilden. Förmodligen finns de som ser ett sant nöje i att sitta och deppa, för annars kan jag inte förstå valet att titta om man blir så deprimerad av att göra det. Finns det ingenting positivt kvar att hoppas på orkar jag inte titta. När det handlar om sport, alltså. Fast jag tycker att det är skillnad, stor skillnad, på att se att något inte är bra, och på att se allt i svart och sjunka ner i pessimism. Det kan jag applicera på sport också.

Nå, vad skulle detta egentligen handla om? Bara det att det alltid finns minst två vinklar på något. Pappa finns inte här längre. Det är fruktansvärt jobbigt ibland, även om vardagen flyter mer och mer och huvudet då och då fungerar helt normalt. Finns det verkligen något bra med hans död? I höstas, då när min farbror dött, skrev jag att jag hoppades att jag, om jag miste någon som stod mig verkligt nära, skulle kunna fortsätta vara glad över mitt eget liv. Den andra vinkeln på det jobbiga med pappas död är att jag insett ännu mer vilken gåva livet är. Jag känner mig gladare över mitt liv än jag någonsin gjort, och den insikten är värdefull. Vi firade pappas morbrors 92-årsdag för några veckor sedan. Är det inte fantastiskt att fira en 92-årsdag? Jag älskar kalas och presenter och skulle nog aldrig komma på tanken att fly undan födelsedagsfirande, men nu tycker jag att det finns en djupare mening i detta att fira födelsedagar: det är att vara glad för livet, att man fått ytterligare ett år. Det finns den pessimistiska vinkeln: ålderstecken, jobbiga kalasförberedelser eller vad det nu kan vara, men den positiva vinkeln finns. Nu blev detta något slags födelsedagsfirandepåbjudande, men det är bara ett exempel. Vi har alltid ett val!