storasyrrans

En vanlig torsdag fram till lunch och lite till, och sedan en oändligt lång eftermiddag - så blev det. Efter min första lärardag sedan E föddes stod jag utanför skolan för att möta L & V, samt en vän som kommit dit med E efter att ha passat honom medan jag jobbade. Min mobiltelefon ringde medan jag skulle svara på huruvida V kunde få leka med sin kompis, och jag noterade att det stod nummer okänt och funderade kort på att trycka bort samtalet. Jag gjorde dock inte så, och den som ringde var långt ifrån okänd. Hans röst däremot. Utan att han behövde säga mer än vem det var förstod jag att min bror G:s ärende inte var något roligt, och när han bad mig sätta mig förstod jag att det var något riktigt jobbigt.

-Det har hänt en olycka... Vi vet inte så mycket... Pappa har fallit ihop i skidspåret tillsammans med A (vår yngste bror)... Han hade ingen puls...

Ett par timmar senare satt vi hemma på köksgolvet runt E alla fyra och bara väntade på definitivt besked. L gick efter en stund in på sitt rum för att läsa, eftersom "det brukar kännas bättre när man läser". Eftersom mamma, pappa och A befann sig i fjällen kunde vi inte åka till dem, men jag ringde mamma för att höra vad som hänt egentligen. Hon visste dock inte mer, eftersom "olyckan" inträffat efter att hon begett sig tillbaka till fjällgården och pappa och A fortsatt ensamma. Hon väntade också - på A. Han väntade i sin tur på transport till mamma från den fjällstuga där han blivit omhändertagen. Så småningom ringde O, ytterligare en av mina bröder och meddelade att beskedet kommit - pappa var död.

Vi syskon som bor hyfsat nära varandra samlades med våra familjer i Göteborg så snart vi kunde efter beskedet. Tillsammans grät vi och försökte förstå vad som hänt: Att vår älskade pappa inte levde längre. Att vår tolvårige bror fått se sin pappa trilla ihop och dö ute i ett skidspår på fjället. Att min farbror förlorat sina två bröder inom ett halvår i extremt likartade situationer. Att vi aldrig mer skulle få känna en riktig pappakram. Att pappa fått lämna allt det jobbiga som tyngt honom så det sista och fått flytta hem till något mycket bättre.

Efter dödsbudet åkte min bror G från Oslo, där han bor, tillsammans med en mycket god vän till familjen till Transtrand där mamma och A fanns. Vi andra blev kvar i Göteborg. Underbart att känna var den omsorg som så snart människor fått reda på vad som hänt visades oss: Telefonerna blippade till med hälsningar om böner m.m. i en ganska strid ström, min svägerskas familj kom med mat och såg till att vi fick i oss den. Innan vi på kvällen delade upp oss på två sovställen bad vi aftonbön tillsammans och tackade Gud för vår pappa. Det kändes som om torsdagen hunnit bli både fredag och lördag innan vi lagt oss, men klockan var fortfarande 25/3.