Ensamma mamman
Nu har jag provat att vara ensam-förälder några dagar, och det går. Det går mycket bättre nu än när tjejerna var små. Då brukade jag känna mig snudd på galen när G kom hem om han hållit sig borta mer än en normal arbetsdag. Handlade det om ett dygns konfirmandläger var jag utsvulten på vuxenkontakt och normala samtal och något längre än så krävde specialinsatser som att vi beställde besök eller själva åkte och hälsade på någon. Nu märks det tydligt att L & V är stora, tänkande och sociala varelser - man kan prata ordentligt med dem, vilket gör att jag denna gräsänkeperiod inte alls lidit av vuxenfrånvaron, utan bara saknat min man. Det är olika saker.
Rent logistiskt har det förstås inte varit hur enkelt som helst. Utan tant R hade det blivit betydligt svårare att klara av tillvaron, men nu har hon snällt ställt upp och passat - underbart.
Nu återstår ett problem att lösa om vi ska få hem G i kväll: han måste ha en bil i Slöinge när bussen kommer dit, och alltså måste jag fixa dit en av våra bilar och sedan ta mig hem utan den. Jag har kollat in en kollektivvariant som fungerar, så sannolikt ger E och jag oss ut på en liten bussrunda om en stund. Om jag inte skulle ringa tant R och kolla om hon har möjlighet att skjutsa förstås...
