Hosta och sömnbrist
Jag är trött! Det har varit så en hel vecka nu, och orsaken är hosta. Det är inte främst jag själv som lider av denna åkomma, utan människorna runt mig.
Först var det barnens kompis N. Förra lördagen, på tjejernas födelsedag när G just gett sig av till fjällen, kom hon hit för att sova över, då hennes föräldrar skulle iväg själva. Som uppladdning hade hennes far ägnat sig åt att slipa dörrar, och när det stackars barnet lämnades här var hon lätt hostig p.g.a. inandat slipdamm. Tyvärr blev det värre. Ja, inte under dagen - då roade sig de tre flickorna på alla tänkbara sätt, och på kvällen gick det också jättebra. Inte tog det heller många minuter efter melodifestivalens slut förrän alla tre sov som stockar. Nej, det var helt lugnt tills någon gång strax efter fyra på morgonen. E hade precis somnat om bredvid mig efter att ha ätit, och jag höll på att somna. Då hörde jag ett gråtande barn, och springande steg samt bedrövlig hosta. När jag rusat upp ur sängen mötte jag V och N, och konstaterade att N nog hade krupp. Varken L eller V har haft det någon gång, men såpass mycket har jag läst och hört om den åkomman att diagnosen var tämligen enkel att ställa. Frågan var bara hur allvarligt det var, och vad man skulle göra åt det. Först föste jag ut henne genom ytterdörren och befallde V att ligga hos E i min säng. Hostan fortsatte och N var jätteledsen och livrädd. Kallt var det också. Så mindes jag vagt något om vattenånga, så från minusgraderna ute gick vi till det varma badrummet. Där vräkte jag på varmvatten i badkaret och vred dessutom på rejält med golvvärme.
-Jag kan inte andas! grät N, blandat med att hon ville att hennes mamma skulle komma. Såklart! Problemet var ju bara att det skulle ta henne nästan två timmar att komma hem... Jag tänkte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen först och höra vad de trodde; sedan kunde jag om det behövdes ringa och väcka hennes föräldrar. Då var jag dock tvungen att lämna badrummet, så jag befallde L att kliva upp ur sin säng för att sitta hos sin kompis, men hon vägrade. Hon var fullt och fast övertygad om att det handlade om dödlig, mycket smittsam kikhosta, så hon tänkte inte sitta där. Nå, hon fick istället avlösa V, och V satte sig gärna hos N. Sedan förflöt en timme ungefär, under vilken jag sprang mellan telefonkön och badrummet ropandes små råd till V. Hon skötte det hela fantastiskt - en liten hjältinna, som verkade fatta av sig själv att det var til stor hjälp om hon kunde få N att sluta vara rädd. När badkaret var alldeles fullt fick de båda två kliva i, och samtidigt som jag blev mer och mer irriterad över att aldrig komma fram i kön hörde jag hur kruppandet avtog. Strax före sex la sig alla flickorna uppe i sofforna i TV-rummet, och jag gick och la mig igen. Det tog dock inte många minuter innan E vaknade, och tjejerna kunde då rakt inte somna om igen, så söndagen blev oändligt lång.
En normal vecka hade den där förlorade sömnen lätt hämtats in, men nu var det inte normalt. Istället blev flickorna förkylda och började hosta. L sover gott i sin säng trots hosta, men V kommer till oss. Det var inga problem fram till onsdag, för då var ju G:s halva av sängen tom, men nätterna sedan dess har varit väl trånga. Min rygg gör ont.
Idag har vi fått hostmedicin utskriven, så fram emot nästa helg kanske jag är pigg igen. Idag har E också börjat hosta, men vi hoppas att det ger sig snabbt, för han är för liten för hostmedicin. Annars blir det väl några sömnlösa nätter till...
