Fars dag
Vissa dagar är definitivt värre än andra - sorgmässigt. Ibland överfaller sorgen helt plötsligt, utan förberedelse. Andra dagar märks den inte så mycket. Jag har dock upptäckt att jag nog är mycket min fars dotter. Inte vet jag riktigt hur han sörjde, men jag vet när han grät: när han inte var beredd på att göra det. När sorgen överfaller kommer tårarna uppvällandes ur ögonen, och det är inte så mycket att göra mer än konstatera att det är så att sörja. När jag vet att jag skulle kunna bli extra ledsen, ja då gråter jag inte alls, och sorgen gör sig inte alls lika påmind. T.ex. förra helgen när det var en sådan där riktig ledsenhelg för många, då kände jag inte alls något speciellt, mer än under slutpsalmen i kyrkan på Alla helgons dag, och den psalmen hade nog inget särskilt alls med pappa att göra, och inte med nå´t - jag kunde verkligen inte varit beredd.
Idag är väl en annan sådan dag när sorgen skulle kunna vara ännu mer märkbar än annars. För ett år sedan åkte vi till Göteborg på våffellunch för att muntra upp pappa. I år behöver han ingen uppmuntran. Jag har varit så inställd på att detta skulle kunna vara en jobbig dag, att det inte har varit det. Fast, när jag satte på "Wachet auf" och lyssnade på första satsen insåg jag att det aldrig mer kommer att ges något tillfälle att höra pappas orgelspel, och det kändes sorgligt. Han hade sitt helt egna sätt att spela, rejält med schvung, för att använda ett av hans favoritord. Någon gång hemma diskuterades om det verkligen skulle vara så mycket studs mellan ackorden, och då sa han att han spelade "alte spielweise". Det kom jag att tänka på när jag lyssnade på Bach.
Våra flickor har i alla fall ansträngt sig något för att fira sin far idag. Blommorna i köket dekorerades med girlanger, och teckningar i mängd har levererats från deras rum under hela dagen. Det är väl tanken som räknas... Jag hade helst sluppit både teckningar på kylskåpet (Om alla skulle sparas hade vi behövt flyttlådor att förvara dem i!) och girlanger, men som sagt - omtanken.
