Halvåret har gått...
...men fortfarande är det svårt att förstå. Fortfarande är pappa så nära i tankarna, fortfarande är han levande när jag tänker på honom. Ibland berättar G något ovanligt fånigt från kyrkornas värld, och jag ser framför mig hur pappa skulle frusta av skratt när han fick höra det. Någon annan gång är det något som jag skulle vilja dryfta med honom, eller tror att vi skulle ha diskuterat och då känns det fortfarande så overkligt att inte kunna göra det.
Samtidigt har livet blivit helt vanligt igen, men utan en pappa, morfar och svärfar. Flickorna minns - idag skrev V i sin läsläxa om ett minne, och det hon mindes var hur ledsen hon blev när morfar dog. De pratar om himlen. (L undrade i bilen häromdagen hur gammal man kommer att vara där, och jag svarade att jag inte tror att åldern kommer att finnas. Himlen kommer bara att vara bäst och precis allt vi kommer att vilja att den är, tror jag. Annars skulle den inte vara något himmelrike.)
Jag var ute och åkte bil med vår kyrkoherde för några dagar sedan, och under den ganska långa resan hann vi avhandla många ämnen, bl.a. död. Vi var ense om det faktum att det alltid är sorgligt att mista någon man älskar. Det är jobbigt att älska. (Torey Hayden är en av mina favoritförfattare, och i sin bok Rävungen tycker jag att hon beskriver det väldigt fint. Det är ingen som dör där, men man kan mista någon man älskar på andra sätt också.) Det är så lätt att tycka att det är sorgligt när någon dör ung, eller plötsligt, eller plågsamt, men egentligen är det allra sorgligaste kankse om någon skulle dö utan att det var sorgligt - för då skulle det kanske vara frågan om någon som inte var älskad. Eller, jag vet inte... Man kan ha levt färdigt, känna sig klar med detta livet, men det är nog ändå sorligt för dem som lever kvar, även om sorgen kanske går snabbare in i det vanliga, och inte så länge är så påtaglig.
