Intensivt värre
Skrivande har varit extremt lågprioriterat denna månad. Fram till onsdag i förra veckan låg allt fokus på att få såpass färdigt när det gäller renoveringen att folk kunde tas med innanför dörren, för onsdag lunch skulle hela G:s arbetslag äta julbord här. På onsdagen skulle dessutom flickorna spela julkonsert, och som extra bonus hade vi också julkonsert, och innan jag fick veta att flickornas konsert var samtidigt hade jag lovat att sjunga solo, så det gick inte riktigt att ta ledigt. Sådana dagar är man glad att ha en snäll mor, som inte bara erbjuder sin hjälp, utan också kommer och så självklart kliver in och tar hand om barnaskaran, utan att kräva instruktioner och annat. Att barnen älskar när hon kommer gör det ännu roligare. När hon sent på kvällen skulle köra hem igen och meddelade E detta sa han resolut: "Nej!" och erbjöd sig sedan att följa med...
Nå, vi överlevde onsdagen och la ner renoveringen fram till jul. Vi har visserligen sagt att man ju skulle kunna spika upp något foder, eller måla lite lister, men det verkar inte bli så, för man borde också ägna sig åt julen lite, även om jag VÄGRAR göra julen stressig. Jag vill göra en massa saker, som julklappar, vörtbröd, kakor och godis, men måste det göras blir det inte kul. I torsdags var det ju dagen efter dagen då allt hände, så då tog jag det extremt lugnt med tråkigheter och gick in för att barnen skulle få ha roligt. Således gjorde vi julgodis, och de två damerna fick själva sköta kulprov och hällande, vilket innebar att både knäck och kola kräver kylförvaring för att överhuvudtaget gå att ta i - kletigt, är det, men de var ganska otåliga... De hade roligt, i alla fall!
I fredags kom bakslaget. En riktigt kass dag för vissa i familjen. Det handlade inte om allvarligheter på något sätt, men en sådan där dag när många småsaker går lite snett. Kvällen avslutades med att jag fick köra in till ICA för att överlämna makens bankkort till honom så att han kunde betala veckohandlingen jag skickat honom att utföra. Stackarn! Man ska aldrig låna ut viktiga saker till mig.
Lördagen innebar traditionella 4:e advents-lördagssysslor: julgranshuggning (barnen och G), städning (jag) och pizzabak (G) och sedan härligt umgänge hela kvällen med goda vänner. Och sedan var det söndag, och luciatåg i kyrkan. Min framförhållning i år var superb - för flera veckor sedan kollade jag att lucialinnen, tärnljus och liknande var OK... - i storlek. Skrynkligheten åtgärdades strax efter midnatt, och sedan på morgonen insåg jag att den unge herren kanske också ville vara med, och var det linnet fanns hade jag INTE koll på. Tur att han har en rock. Skanderandes "ÅKA ELIASTÅG!" skuttade han till kyrkan som den sötaste lille tomtefarbror man kan tänka sig, men väl där var bilar och flygplan i lekhörnan alltför intressanta för att han skulle orka skrida gången fram. Istället lekte han där bak och sprang fram och checkade läget lite då och då.
På söndagskvällen hade jag lovat att vara med och sjunga på en annan gudstjänst, och den hade G, visade det sig. Det blev ändå en höjdare för barnen: G släppte in dem i det lilla torpet som hör till kyrkan, försåg dem med dator, film, godis, popcorn och dricka, och de var så nöjda så när jag knackade på två timmar senare för att ta dem med hem. V sa till och med:
-Nu gör det ingenting om ni tar lite godis eller så när vi har gått och lagt oss! Det var jätteroligt att titta på film så här!
Mitt dåliga samvete försvann illa kvickt, och maken och jag avslutade kvällen med Downton Abbey, ostbågar och godis.
