Att klara sig själv

Jag grubblar ofta på vad det innebär att klara sig själv. Vad jag förstår av politikerprat och media så är det något eftersträvansvärt, men  vad det faktiskt är verkar man inte riktigt ha bestämt. I samhällets ögon verkar det vara bättre att ta hjälp av staten och kommunen än att ta hjälp av människor i närheten, och jag tror att detta synsätt, och följderna i verkligheten av det, gjort människor ensamma. Jag tror inte på en värld där alla kan klara sig själva, utan på en värld där man får hjälp av andra, men också vågar ta hjälp av andra. Där kan man också klara sig mer själv, men på ett helt annat sätt.

 

För några veckor sedan intensifierades grubblerierna efter några artiklar i lokalblaskan. Tidningsskriverierna denna gång handlade om dagisstängning på sommaren. De flesta förskolor är stängda några veckor på sommaren - de kommunala hänvisar till några få öppna och de flesta fristående förskolor erbjuder inte något alternativ alls. Det fungerar ju inte om man som förälder inte får välja fritt när semestern ska vara, om man inte har far- eller morföräldrar i närheten, om man är ensamstående o.s.v. Fel, alltså, säger pöbeln, men jag vet inte riktigt. Jag tror absolut att dessa människor finns, de skriver insändare i alla fall, men jag vet inte om jag tycker att de har rätt i sina klagomål. Om människor blivit så ensamma att de inte har en enda att be om hjälp med ex. barnpassning tycker jag att det gått för långt i "klara sig själv"-ivern. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett stort slöseri att låta allt gå omvägen via samhället. Nej, det är inte att var och varannan människa ska börja med svart barnomsorg jag menar, utan bara att "klara sig själv" kan ha olika innebörd: Visst skulle det, lika gärna som att innebära anonyma bidrag från staten och service uppbyggd efter ensamstående och arbetslösa mammor, kunna innebära konkret praktisk eller ekonomisk hjälp från vänner, grannar och släktingar?

 

Jag tror att det är viktigt med hjälp från samhället, när den verkligen behövs, men när det ses som självklart att samhället ska ordna allt åt alla tror jag att vi bygger ensamhet. Man slutar se vad man skulle kunna göra för människor i ens omgivning, och vågar knappt erbjuda hjälp, för då har den erbjudande satt sig över den andra. Knas, tycker jag.

 

 


Kommentarer
Postat av: Pratglad

Tycker att du har helt rätt. Och grubblar över hur olika tillvaron utvecklar sig om man satsar på kontakter i lokalsamhället eller om man som maken och jag lever våra liv i diverse städer... För nej, nån barnvakt här i vår stad har vi inte helt givet. I sanningens namn finns det nog ett par som skulle kunna vara möjliga, men ingen som skulle kunna täcka en krånglig lucka pga dagisstängning. Därmed inte sagt att sonen inte har någon barnvakt, men de mest naturliga bor 12 resp 25 mil bort.



Inser att det inte finns nån "genväg till det perfekta ljudet".. man måste satsa på orten man bor i för att komma nån vart. Vilket jag kort och gott inte gjort... än...



Grubblar vidare över samma fråga... bra med tänkvärda blogginlägg! Heja dig!

2011-07-21 @ 22:15:38
URL: http://pratglad.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0