Svammel om barndom och vuxenhet
Hur blir man den man blir? För två veckor sedan satt tillsammans med flera goda vänner och åt middag, och vi pratade, som det så ofta blir, om våra barn: knep för att få dem att hjälpa till, hyss, glädjeämnen och problem. Våra flickors klass i skolan är lite smågalet extrem, vilket jag nämnde - två killar och tio tjejer, och många av dessa tolv är otroligt drivna och har kommit ganska långt i skolan, och de flesta är väldigt starka och envisa barn. Det har bidragit till att V haft en jobbig termin.
-Tänk så mycket det påverkar en vilken klass man hamnar i, sa en av mina vänner, och så är det! Jag har bara aldrig tänkt på det.
Något jag däremot har tänkt på, för att det så ofta skrivs om i tidingar, är ens plats i syskonskaran. Jag brukar alltid känna igen mig i beskrivingen av äldstabarnet: ansvarstagande, hyfsat bra på många saker utan att vara riktigt duktig på något, duktig på organisation m.m.. Det som slagit mig den senaste veckan är att alla mellanbarn klumpas ihop...Är det en skala där man befinner sig närmare eller längre från äldst/yngst, eller hur fungerar det?
Arv och miljö, brukar man tala om, och jag tror visst att det finns lite ärftlig påverkan också på ens personlighet, men vad är egentligen ärvt och vad beror på att man får miljöpåverkan av sina föräldrar?
Nå, vad jag egentligen ville skriva var att jag tror att allt det där kan ställa till problem. När G och jag precis blivit ihop inleddes ett år då jag grät så mycket att det är ett stort under att förhållandet höll. Jag tror att det var då jag bearbetade min bakgrund och blev vuxen. Det var nog tur att G fanns för mig just då, för den trygghet jag kände då, och fortfarande känner med honom, gjorde nog att jag kunde slappna av på ett nytt sätt - och då flödade tårarna. Annars hade jag nog exploderat istället, fast kanske lite senare i livet. Det var ett hemskt år på många sätt, men värdefullt. Det är nog så, tror jag, att alla behöver gå igenom någon sådan fas, fast den tar olika lång tid och man gör det på olika sätt. Jag tror inte att det förändrade min person, men jag tror att jag blev medveten om vem jag är på ett annat sätt.
(Jag är äldst. Jag är en tävlingsmänniska och har väldigt svårt för att förlora så är risken överhängande låter jag helst bli allt. Jag vill gärna vara bäst på det som andra är bäst på. Jag kan organisera och kan numera kliva fram och göra det, fast helst vill jag ju att någon ska be mig. Jag avskyr sådana där glidare som lever på sådana som jag, de där som inte tar ansvar utan helt litar på att andra gör det. Jag mår dåligt när ramarna är oklara eller förändras utan medvetenhet därom. Jag är musikalisk, men det är inte det mitt liv går ut på. Jag är snudd på naivt optimistisk. Och så är jag förstås en massa annat, både positivt och negativt, men det ingår kanske också i den där medvetenheten att inse att det mesta går att använda både positivt och negativt.)
