Ilska
Jag sjuder av ilska efter att ha läst en artikel i en av de tidskrifter som då och då dimper ner i brevlådan, utan att maken (som är adressat) valt att prenumerera. Tanken är nog att den ska verka upplyftande och inspirerande i hans yrke och vardag, men i dagens nummer var det inte många sidor som gav något positivt - även om man räknar bort de rader som gjorde mig sprängfylld av ilska.
När folk uttalar sig, kan de inte då försöka hålla koll på vad som är sanning, och vad som kanske mest är egna tankar eller gissningar? När journalister skriver, kan de då kolla upp lite och ifrågasätta något lite åtminstone? Den intervjuade blir inte särskilt trovärdig när man snabbt hittar faktafel. Grr.
Efter artikeln funderar jag på en sak på riktigt: Hur ska man göra för att andra ska förstå att man gör skillnad på sak och person? Hur ska man bära sig åt för att på allvar visa personer man inte är överens om allt med att oenigheten inte gör att man tycker att de ska utrotas från jorden? Och varför känns det som att det så ofta bara är avsky från andra hållet? Utstrålar jag något slags avsky, trots att jag inte känner någon sådan?
Tycker att du har rätt att känna avsky, eftersom jag tror att jag vet vad du läst (kanske) och känner detsamma. Kram AC
