Ett år sedan...

Många årsdagar är det just nu. För en dryg vecka sedan var det ett år sedan den där gräsligt snöstormiga dagen när pappa firade sin sista födelsedag. Vi åkte, fast vi inte hade tänkt, trots att vädret var långt ifrån lämpligt för bilresor och trots att pappa själv sa att han tyckte att vi borde stanna hemma. Hans glada, överraskade "nämen" när vi dök upp är fortfarande verkligt i mitt huvud.

 

Om ett par dagar är det ett år sedan pappa var här sista gången. Han var glad, och gick med liv och lust in för tävlingarna L & V ordnat - och han vann. Annars tror jag att han var väldigt trött, just då. Det var mest jobbigt, men det jag minns är glädjen han visade när han kom, och i samvaron.

 

Sedan är det ett år sedan mailet från mamma där hon bad oss be - "han har nog en utmattningsdepression".

 

Och några dagar senare till är det ett år sedan jag fick min sista pappakram, träffade pappa sista gången och sista gången fick prata med honom. Ett år sedan L sista gången satt i hans knä. Då var han glad igen. Vi pratade om kyrkopolitik.

 

Sedan är det inte många dagar kvar till den värsta ett-årsdagen, och sedan till ett år sedan begravningen och ett år sedan gravsättningen. Alla "första gången utan", eller i alla fall nästan alla, kommer att ha passerat.

 

Jag stålsätter mig. Det här är jobbigt! Jag sörjer så oändligt mycket att pappa inte finns här hos oss, men samtidigt är det så mycket som gör mig glad. För mig blir det en enda röra i huvudet... När jag tänker på pappa ser jag bara en massa leenden - inte ens när jag försöker se en allvarlig pappa framför mig lyckas det; den allvarliga minen spricker genast i ett "jag-kan-inte-hålla-mig-för-skratt-leende". Det är ju egentligen underbart!

 

Tack, gode Gud, för att du burit oss under detta året!


Kommentarer
Postat av: Emmy

Åh, mina ögon tåras när jag läser detta fina inlägg. Jag kommer ihåg när ni anlände till Bokskogen den där snöstormiga februarikvällen och vilken överraskning det var för Gunnar och Lena! Jag stod i köket och jag minns väl hur glada alla (särskilt Gunnar) blev över er ankomst. Jag har många gånger tänkt att det måste ha varit meningen att ni skulle åka och därmed trotsa vädret.

Ett sorgeår är vidrigt, på ren svenska, men nu har ni snart passerat det och jag tycker ni har tagit er igenom sorgen på allra bästa tänkbara sätt med bloggande, minnesgudstjänster, era starka familjeband och genom att prata OM Gunnar. För han har ju inte lämnat oss, bara gått lite före =)

Idag språkade jag med min trevlige herde och vi kom in på ämnet griftetal, främst dåliga sådana. Dock diskuterade vi även icke-dåliga griftetal, och även, om än något sällsynta, gudomliga griftetal. Jag kom genast att tänka på Gabriels underbara griftetal till Gunnar, och återgav det så gott jag kunde till min chef. Han utbrast ett "fullkomligt fantastiskt" när jag berättade om Gunnars leende och "vad är det han har sett?" som G sedan knöt ihop till "stå upp och gå över Jordan till det nya land jag skall ge er" som han i sin tur hade gett er på er vigsel och tvillingarnas dop.

Den 5 april kommer jag att tänka: "idag är det ett år sedan jag hörde det vackraste kärlekstalet jag någonsin har hört".

Kram till dig Maja och din familj!

2011-03-04 @ 22:51:06
URL: http://emmyalgefors.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0