Sorgen och glädjen de vandra tillsamman
När E var tre veckor ringde mamma en kväll med det oväntade och sorgliga beskedet att min farbror fallit ner död på golfbanan. Känslorna åkte berg- och dalbana. I efterhand kändes det som att det dödsfallet på något sätt förberedde mig på hur det skulle bli sedan, för fem månader senare var det min pappa som fick lämna detta livet.
J var inte tre veckor, utan bara en knapp vecka när vi fick ett oväntat sorgebud igen - en av mina morbröders fru är inte längre i livet. Lär man sig att få sådana besked? Den här gången var det en mycket stillsammare sorg som fyllde mig - när min farbror dog kom den liksom uppifrån och la sig över mig, men den här gången fyllde den mig inifrån. Kanske berodde det på att min moster ofta funnits mycket närmare, att jag faktiskt kände henne mer nära än min farbror. Jag tror att en stor del av den plötsliga sorgen när min farbror dog var en plötslig vetskap om att plötslig död kunde inträffa även i min närhet, bland dem jag älskar. Nu visste jag det på riktigt, och därför behövde sorgen inte övermanna mig så där, utan fick plats inne i mig direkt.
Hur är det möjligt att vara så glad för något, och samtidigt så ledsen för något annat? Känslorna tränger inte bort varandra, utan kompletterar varandra, tror jag. Glädjen blir mer glädjefylld när det samtidigt finns sorg, och sorgen är också mer sorglig, men kanske lättare att bära, när det finns glädje också.
Det var mors dag i söndags, och jag ville skriva hur glad jag är över min mamma. Sedan pappa dog är det inte bara en glädje över att hon är hon, utan också en stor glädje och tacksamhet över att hon finns kvar. Jag skrev ändå ingenting, för jag visste inte hur jag skulle formulera mig - min glädje över att få ha mamma, och samtidigt vetskapen om mina kusiners sorg över att deras mamma inte längre finns kvar och min sorg över att det är så.
Sorgen och glädjen de vandra tillsamman, medgång och motgång här tätt följes åt.
Skyar med solsken och suckar med gamman skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.
Jorderiks gull stoft är och mull. Himlen allen är av salighet full.
Ångest skall bytas i frid som oss gläder. Plåga skall vändas i hälsa och hopp,
armodet skrudas i rikaste kläder, svaghet förvandlas i kraft att stå opp.
Ondskan skall stå fängslad i vrå. Allting kan himmelen omskapa så.
(Sv. ps. 269:1 och 5)
