storasyrrans

För ungefär tio år sedan var vi på ett bröllop, maken och jag, och tillsammans med brudparet, ett par som varit gifta lääänge och något par som varit gifta halvlänge (vid det laget var vårt äktenskap två år gammalt) blev vi uttagna till en liten tävling. Det handlade om att svara likadant på frågor utan att se den andres svar. Jag kommer inte ihåg just några frågor, mer än den som gjorde att vi slutligen vann. Den gick ut på att man skulle skriva vad den andra önskade sig mest i present. Jag skrev böcker, G sa att jag önskade mig böcker, och vi visste båda att det var något som sedan jag lärde mig läsa stått med på alla önskelistor, och så länge jag kan läsa alltid kommer att finnas med. Jag älskar att läsa!

En bok är för mig en värld att försvinna i. Jag kan utan problem vända på en bra bok som precis tagit slut och genast börja om. (L har ärvt detta av mig, och när jag ser henne läsa tramsiga hästböcker fjorton gånger på raken inser jag att det kanske inte direkt gör någon mer kultiverad, lärd och allmänbildad, men det är nog inte därför jag läser.) Det är dock långt ifrån alla böcker som är så bra att man kan göra så!

Min mest sönderlästa bok är Michelle Magorians Godnatt mister Tom. Jag läser den fortfarande säkert minst en gång om året, trots att den väl räknas som en barn- och ungdomsbok. Som tur är fick jag den som pocket - "På [namns]dagen av mamma och pappa" har pappa textat i den, och jag tror att jag var elva år då. Jag kan den ganska bra, men det finns så många härliga människor att träffa i den, och den berör lika mycket varje gång jag läser den.

När jag var liten var det bokbuss varannan fredag 18.10. En perfekt fredag var rummet färdigstädat när jag gick dit och godiset sorterat när jag kom hem. En sådan fredag la jag mig på mage på sängen och läste medan jag knaprade godis tills det var dags att sova. Sedan fortsatte jag läsa, men utan att äta godis. Hördes mammas eller pappas steg i trappan la jag boken under kudden...

Ett problem med min sorts läsning, alltså där man läser mest för att få flytta in i bokens värld, eller hur man nu ska säga, är att det är lätt att helt absorberas av boken. Det mesta runt omkring blir oviktigt, boken är allt tills den är slut. När den är det blir det så tomt, och det är väl också en anledning till att bara vända och börja om. Just det att boken absorberar hela mig har gjort att maten varit illa ute ett antal gånger, men än så länge har jag inte eldat upp något på spisen, i alla fall.

Det finns sällan möjlighet att gå helt in i en bok nu för tiden. Alltid kommer något barn och avbryter bryskt, och läser jag på kvällen händer det att jag är så trött att jag inte kommer in i bokvärlden. Då läser jag sådant som går att läsa även om man är trött. Sådana böcker man blir glad av, men som inte lämnar några djupare spår i huvudet. När jag hittat en bok jag gillar plöjer jag raskt alla böcker jag hittar av samma författare, och sedan går jag och väntar: När kommer nästa? Varje sådan ny bekantskap är njutning, vare sig det handlar om lättsmält eller djupare, och varje "Åh, hon har skrivit en ny bok!" ger mig förväntningar och lässug.

När man läser mycket lär man sig att läsa snabbt. När man läser snabbt hinner man läsa mycket, och då lär man sig att läsa snabbare, och läser man snabbare läser man ännu mer och då lär man sig... Det går fort, helt enkelt. När jag gick på folkhögskola hade jag en bok som jag visste räckte nästan hela tågresan: Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson Falk. Hade jag inte den med mig köpte jag en packe pocketböcker på stationen.

Det som föranledde hela detta inlägg var att jag just läst Elizabeth Georges senaste bok. Den stod bland de nya böckerna på bokbussen, och jag kunde inte motstå att låna den. Den är tyvärr slut redan, men jag kan ju önska mig den i julklapp så kan jag läsa den fler gånger senare. Den ska helst vara inbunden, för det är mina andra av hennes böcker. Av den anledningen önskar jag mig inte Kristina Appelqvists nyaste bok i julklapp, för den finns inte som pocket än... Det ska vara som med Harry Potter - en lång rad snygga böcker som ser ut att höra ihop.

Ett sådant här inlägg måste avslutas med ett boktips, lättläst men med djup: Primtalens ensamhet av Paolo Giordano.