Separationsångest
Jag har insett att det kan komma en ny fas i livet - en som jag inte förväntat mig, och som jag fortfarande hoppas slippa. Jag har alltid fäst mig väldigt snabbt vid både personer och företeelser, och alltid blivit oerhört besviken när något lagts ner eller försvunnit. Därför bävar jag inför vad som skulle kunna komma - separationer. I de närmsta vänkretsarna finns många gifta par; den fas i livet då varje sommar innehöll ett par bröllop är slut. Längre bort finns andra par som vi umgåtts med under någon period, och i de kretsarna har det hänt. De har delat på sig. Så länge det är på avstånd fungerar det. Jag undrar vad som hänt och funderar på varför, och den perifera vänskapen känns ännu något mer perifer, men vad händer om det skulle hända närmare? Jag kommer att bli så oerhört besviken! Jag vill tro att våra vänner är lika medvetna som vi om att äktenskapet är något viktigt, något man jobbar med och som inte bara handlar om att vara kär. Jag har varit på många bröllop - de har ju stått där allihop och LOVAT! Jag har inte hört att någon sagt "så länge det känns rätt för mig" eller "så länge vi har fantatiskt sex" eller "så länge det verkar tillföra något bra i mitt liv" utan bara "i nöd och lust tills döden skiljer oss åt". Jag vet att en separation ibland är nödvändig, att det finns fysisk och psykisk misshandel, men jag sörjer över att skilsmässa blivit något man överväger, att alternativet finns så tillgängligt.
Jag har inte skrivit något om barn - alla undersökningar jag hört talas om säger att ALLA barn helst skulle vilja att deras föräldrar levde tillsammans och höll sams. Räcker inte det som argument?
