storasyrrans

Vi ber alltid något slags bordsbön innan vi äter. Sedan E började kunna tala för sig är det han som bestämmer vilken, men det finns en regel: Allas ögon (av Schütz - även tvååringar kan lära sig sådana melodier...) sjungs bara på söndagar, hur mycket E än önskar den andra dagar. (En period föreslog han den varje måltid.)

E är duktig på att sjunga, och han har en stark stämma, med vilken han ibland styr bordsbönen i ett riktigt, riktigt långsamt temo. Då händer det att J tröttnar alldeles på att vänta, men annars har han lyckats lära sig att Amen betyder att det är dags för mat. För det mesta langar han fram tallriken långt innan alla är på plats vid bordet, eller om ingen hunnit binda fast honom, kryper upp på bordet för att förse sig själv, men vid Amen öppnar han munnen och nickar nöjd - äntligen dags för mat.

Jag tycker i alla fall att det är lite skojigt med E:s ganska stora bordsbönsrepertoar. Den sjungs ju inte bara vid måltiderna, utan i sandlådan, på trehjulingen eller bara lite när som helst. Förut idag satt han fastkilad i den upp-och-ner-på-vända stegpallen och försökte få till "Gud är god mot mig". Där går han bet. Schütz kan han, Glädjens Herre är kanske inte ordagrann precis men definitivt mer än igenkännbar och flera andra kan han perfekt, men den där "Gud är god mot mig", den är svår...