Barn och föräldrar
Häromkvällen tittade vi för en gångs skull på nyheter på TV. En av de stora nyheterna var att barn, häpnadsväckande nog (eller förstås inte särskilt...) mår bäst av att ha vardagskontakt med båda sina föräldrar. Fast det var förstås inlindat fint, och egentligen var det bara bakgrundsfakta till den egentliga nyheten: Att barn till separerade föräldrar mår bäst av varannan-veckasboende.
Dagen efter läste vi läsläxan i skolan, och denna vecka handlade det om en pojke vars föräldrar skulle separera. Barnen i klassen hade massor att säga. De trodde att det nog skulle ordna sig så småningom, att mamman och pappan skulle bli ihop igen och så. De trodde att pojken i berättelsen mådde jättedåligt. Vi tittade på en film om att ha flera hem, också. Barnen i den helt sanna filmen sa att man alltid bär på en längtan efter den andra föräldern och att det var skönt att komma ifrån det ena hemmet efter en sådan vecka för att de var så många olika barn där: hela, halva- och låtsassyskon.
I nyhetsprogrammet sa en mamma att hon kunde vara så mycket bättre förälder de veckor hon hade barnen för att hon slapp dem den andra veckan. Nja, det där med slapp är ju min elaka tolkning, verkligheten var kanske att hon kunde jobba och göra mer barnfria veckor för att sedan koncentrera sig på barnen.
Vissa saker fascinerar mig. Hur kan en duktig barnpsykolog svara på frågan om hur barn klarar av att flytta varje vecka bara med att de är lojala mot sina föräldrar, och att föräldern är borgen för dem - till skillnad från oss vuxna som har våra hem som våra borgar? Det där med lojaliteten stämmer helt säkert, men visst är hemmet en borg även för barnen. Det är väl bara att föräldern är ännu viktigare, men hur kan psykologen låta bli att nämna att det finns en variant till: att föräldrarna växlar boende. Jag är helt övertygad om att de allra flesta barn skulle må ännu bättre av den varianten. Kruxet är väl bara att det hindrar föräldern från att starta ett nytt liv med en ny relation.
Den där mamman fascinerar mig också. Det finns väl egentligen ingenting som hindrar att man även i ett äktenskap delar upp så att man tar ett större ansvar vissa veckor än andra?
Barnen tycker jag bara synd om. Psykologen sa också i inslaget att det brukar märkas på dagis och i skolan hur de verkligen mår. Jag har sett barn under pågående skilsmässa, när de nästan slits sönder för att de inte vet hur de ska förhålla sig till sina tvistande föräldrar. Jag pratade med en flicka förra veckan som längtade så att hon grät efter sin mamma - och det handlade inte om någon nyligen genomgången separation, utan det hade nästan alltid varit varannanveckasföräldrar för henne. Jag har grubblat över varför vissa barn beter sig som de gör, och inte kunnat göra annat än fundera på om det har att göra med att det är för rörigt med ett mamma-boende och ett pappa-boende. I en annan undersökning jag läste om för något år sedan hade det konstaterats att barn även i s.k. lyckliga skilsmässor mest av allt egentligen önskade att deras föräldrar skulle leva tillsammans.
Om man nu skulle tänka mest på barnen, nog skulle man då kunna strunta i den där borgen?
