storasyrrans

På min arbetsplats (ja, eller den skola där jag är några ynkliga timmar varje vecka) har personalen fått i uppgift att läsa en bok denna höst. Jag fick låna ett exemplar av rektorn, och har nu plöjt nästan hela "Våga ta plats i ditt barns liv". Det handlar om att många barn i vårt samhälle är jämnårigorienterade istället för föräldraorienterade, och medan jag läst boken har jag gått från entusiasm till misstrogenhet och pendlar nu fram och tillbaka. Jag tror att det är ett faktum att många barn är jämnårigorienterade, som det kallas i boken. Det är oerhört väsentligt för dem vad deras kompisar gör och tycker. Enligt författarna är det t.o.m. så att det är helt avgörande för ett jämnårigorienterat barn, föräldrarna kommer i andra hand. De pratar om att ett barn bara kan ha en huvudanknytning, och att den bör vara till föräldrarna, eftersom barnet söker vara huvudanknytningen till lags. Det värsta som kan hända är att bli övergiven av sin huvudanknytning. Typ. Så långt tyckte jag att det lät ganska vettigt, och läste igenkännande om hur barn och tonåringar försöker bevara och bevaka sina kompiskontakter för att slippa bli övergivna av dem, om hur man skapar anknytning (Ett av sätten som beskrivs är genom sinnena, och författarnas hävdande av att ex. många tonåringar använder hörseln kändes så bekant: de pratar om ingenting väldigt länge, bara för att prata och höra.) Misstrogenheten kom när jag började inse att författarna i princip hävdar att ALLT som är struligt med ett barn handlar om jämnårigorientering. De räknar visserligen bort någon trotsperiod, men annars: Varje motstånd från barnet att göra något som man ber dem handlar om att de bryr sig mer om kompisarna än mig. Någonstans där hänger jag inte med längre... Jag tror att lathet är en av mänsklighetens brister. Författarna menar att man alltid ska sträva efter att återupprätta anknytningen istället för att dela ut timeouter, konsekvenser eller skäll. Det är säkert bra ofta, kanske alltid, men jag tror att man kan ha sin förälder som första anknytning och ändå göra tvärtemot ibland. Eller kanske ofta, till och med. Enligt författarna är tonårstrots helt och hållet ett tecken på att barnet är jämnårigorienterat istället för föräldraorienterat. Hm.. Jag tror inte det. Jag tror att det handlar en del om att försöka bli en mer självständig person, också. Mycket som står i boken känns ändå användbart, och jag tror precis som författarna att det är jätteviktigt att visa och leva efter att man tycker att familjen är viktig, ex. genom att ha rutiner som ger tillfällen till samtal och så, och att faktiskt umgås i familjen. Men att gå så långt som att begränsa möjligheten för barnen att leka själva tillsammans med sina kompisar, som de tycker är en åtgärd, tror jag är helt galet. Däremot frågar jag dem gärna vad de har gjort. Jag har något kapitel kvar, så jag ska inte döma ut boken, men jag har bitvis känt mig riktigt illa till mods när jag läst den. Antingen är vi helt fel ute som föräldrar, eller så har författarna en människosyn som jag inte kan hålla med om. Det är säkert så att många barn värderar kompisar högre än de borde och föräldrar lägre än de borde, men jag tror att det finns andra problem också.