Kyrkomöte
Förra veckan nådde jag flera insikter.
1. Att bo på hotell är på flera sätt avkopplande, men man bör inte ha rummet ovanför köket om man vill sova längre än 06.00. Då sattes nämligen fläkten igång, och det började osa bacon. Jag skulle i och för sig ändå upp relativt snart därefter, så det blev bara lite mer mjukstart på morgnarna än jag hade tänkt mig.
2. Jag tycker att det är jobbigt att inte veta vem jag ska äta lunch med, när man är tvungen att gå ut och göra det. Jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att inte veta om jag förväntas göra sällskap med någon eller inte. När jag nu, till slut, kommit fram till detta kan jag agera utifrån det nästa kyrkomötesvecka. Det känns skönt.
3. Det kyrkopolitiska spelet är socialt. Det är mycket mer socialt än jag någonsin hade kunnat ana. Det är så socialt att man nog faktiskt behöver ha det där rummet ovanför köket, för att hinna vakna tilräckligt mycket innan det är frukostdags, så att man vid frukosten kan utnyttja all sin verbala förmåga till att delta i det sociala spelet och diskutera med sina motståndare. Det är en ganska hård insikt, för frukosttid är verkligen inte min bästa tid på dygnet.
4. Kyrkomötet är väldigt mycket mer möte än kyrka. En hel kväll ägnades åt begreppet folkkyrka, utan att någon av de föredragande verkade intresserad av begreppet kyrka, utan mest bara av folk. Medlemmar, mest, och i andra hand kyrkobesökare. Kristna är inte intressanta alls...
5. ... men kanske är det en förändring på gång. I alla fall tyckte min gruppkollega att diskussionen runt en motion om mission i vårt utskott var mycket mer positivt laddad än vid liknande motioner tidigare år. Fast det handlar fortfarande bara om att anställda och ideella medarbetare har något slags funktion i kyrkan. Sådana som jag, kyrkbänksnötare utan direkta uppgifter i församlingen (jo, jag är ju faktiskt söndagsskolelärare, så jag räknas kanske jag med), finns liksom inte, och vi har definitivt ingen funktion.
6. Även bland somliga politiskt valda tycks trots allt finnas en sann kristenhet. Det behövde jag verkligen få se och förstå. Synd att det inte märks mer.
7. Hela kyrkomötesapparaten är ännu mer absurd än jag tyckte tidigare. Dyr. SNORDYR! Det vidriga är att ALLA utom vi i Frimodig kyrka tycks tycka att det är helt normalt att göra det ännu dyrare genom att höja ersättningen till ledamöterna. Sjukt.
1. Att bo på hotell är på flera sätt avkopplande, men man bör inte ha rummet ovanför köket om man vill sova längre än 06.00. Då sattes nämligen fläkten igång, och det började osa bacon. Jag skulle i och för sig ändå upp relativt snart därefter, så det blev bara lite mer mjukstart på morgnarna än jag hade tänkt mig.
2. Jag tycker att det är jobbigt att inte veta vem jag ska äta lunch med, när man är tvungen att gå ut och göra det. Jag känner mig helt enkelt inte bekväm med att inte veta om jag förväntas göra sällskap med någon eller inte. När jag nu, till slut, kommit fram till detta kan jag agera utifrån det nästa kyrkomötesvecka. Det känns skönt.
3. Det kyrkopolitiska spelet är socialt. Det är mycket mer socialt än jag någonsin hade kunnat ana. Det är så socialt att man nog faktiskt behöver ha det där rummet ovanför köket, för att hinna vakna tilräckligt mycket innan det är frukostdags, så att man vid frukosten kan utnyttja all sin verbala förmåga till att delta i det sociala spelet och diskutera med sina motståndare. Det är en ganska hård insikt, för frukosttid är verkligen inte min bästa tid på dygnet.
4. Kyrkomötet är väldigt mycket mer möte än kyrka. En hel kväll ägnades åt begreppet folkkyrka, utan att någon av de föredragande verkade intresserad av begreppet kyrka, utan mest bara av folk. Medlemmar, mest, och i andra hand kyrkobesökare. Kristna är inte intressanta alls...
5. ... men kanske är det en förändring på gång. I alla fall tyckte min gruppkollega att diskussionen runt en motion om mission i vårt utskott var mycket mer positivt laddad än vid liknande motioner tidigare år. Fast det handlar fortfarande bara om att anställda och ideella medarbetare har något slags funktion i kyrkan. Sådana som jag, kyrkbänksnötare utan direkta uppgifter i församlingen (jo, jag är ju faktiskt söndagsskolelärare, så jag räknas kanske jag med), finns liksom inte, och vi har definitivt ingen funktion.
6. Även bland somliga politiskt valda tycks trots allt finnas en sann kristenhet. Det behövde jag verkligen få se och förstå. Synd att det inte märks mer.
7. Hela kyrkomötesapparaten är ännu mer absurd än jag tyckte tidigare. Dyr. SNORDYR! Det vidriga är att ALLA utom vi i Frimodig kyrka tycks tycka att det är helt normalt att göra det ännu dyrare genom att höja ersättningen till ledamöterna. Sjukt.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hoppas du orkar fortsätta/fortsätter orka vara engagerad i kyrkopolitiken!
Trackback
