Nytt jobb
För två veckor sedan, ungefär, ringde en präst i bekantskapskretsen. Det visade sig att han fått nytt jobb - nu var han rektor på en kristen friskola. Jag förstod att han var ute och raggade lärare - och jag har ju alltid velat jobba på en kristen friskola, så jag kände mig inte direkt anti, förrän han sa att det handlade om musik. Jag har ALDRIG velat vara klasslärare i musik, utan tänkt att det nog är bland det bedrövligaste man kan pyssla med. När jag jobbade som mellanstadielärare hade jag musik med min klass och en till, och det var förstärkte min känsla av det inte är min starkaste sida när det gäller undervisning, även om det kanske inte var urusla lektioner heller.
Jag sa nej. Fast efter en stund, när vi pratat på om lite allt möjligt, och han började räkna upp alla skolan frågat om musikundervisningen började jag vackla. Efter ett samtal med maken sa jag t.o.m. ja, så nu är jag inte total hemmaförälder i år heller. 8,9% anställning är väl i och för sig knappt att räkna alls...
Problemet är att jag fortfarande inte gillar tanken på mig själv som musiklärare. Dels är jag inte behörig, och jag tycker att man ska vara behörig. Dels är hälften av eleverna högstadieleever, och sådana har jag också alltid sagt att jag inte ska undervisa. Jag har alltid höga krav på mig själv, och när jag nu ska vara lärare i något som jag faktiskt inte behärskar går det åt massor med tid och ångest till förberedelser. Hur ska jag kunna göra en bra läsårsplanering, när jag inte har en aning om hur läroplanens alla mål ska förverkligas överhuvudtaget? Dessutom ska jag sätta betyg. Det har jag aldrig gjort förr.
Det kanske artar sig så småningom - jag har trots allt bara genomfört en omgång lektioner än. Det var så att efter att jag sagt nej och sedan ja, gick jag och vände blad på vår bordsalmanacka med bibelord - vi brukar ju läsa i den till frukost gemensamt, men det hade inte blivit av den morgonen. Där står i alla fall en liten text till varje dag, förutom bibelordet, och den dagen stod det "Var behövs jag allra mest? Käre Gud, du vet det bäst." På den här platsen behövs jag sannolikt mycket, även det inte är bekvämt för mig. Jag hoppas att jag växer in i det under läsåret, så att jag slipper våndas varenda söndagskväll.
Förresten var första lektionsomgången inte alls katastrofal, det handlar bara om att jag inte gillar det.
Jag sa nej. Fast efter en stund, när vi pratat på om lite allt möjligt, och han började räkna upp alla skolan frågat om musikundervisningen började jag vackla. Efter ett samtal med maken sa jag t.o.m. ja, så nu är jag inte total hemmaförälder i år heller. 8,9% anställning är väl i och för sig knappt att räkna alls...
Problemet är att jag fortfarande inte gillar tanken på mig själv som musiklärare. Dels är jag inte behörig, och jag tycker att man ska vara behörig. Dels är hälften av eleverna högstadieleever, och sådana har jag också alltid sagt att jag inte ska undervisa. Jag har alltid höga krav på mig själv, och när jag nu ska vara lärare i något som jag faktiskt inte behärskar går det åt massor med tid och ångest till förberedelser. Hur ska jag kunna göra en bra läsårsplanering, när jag inte har en aning om hur läroplanens alla mål ska förverkligas överhuvudtaget? Dessutom ska jag sätta betyg. Det har jag aldrig gjort förr.
Det kanske artar sig så småningom - jag har trots allt bara genomfört en omgång lektioner än. Det var så att efter att jag sagt nej och sedan ja, gick jag och vände blad på vår bordsalmanacka med bibelord - vi brukar ju läsa i den till frukost gemensamt, men det hade inte blivit av den morgonen. Där står i alla fall en liten text till varje dag, förutom bibelordet, och den dagen stod det "Var behövs jag allra mest? Käre Gud, du vet det bäst." På den här platsen behövs jag sannolikt mycket, även det inte är bekvämt för mig. Jag hoppas att jag växer in i det under läsåret, så att jag slipper våndas varenda söndagskväll.
Förresten var första lektionsomgången inte alls katastrofal, det handlar bara om att jag inte gillar det.
Kommentarer
Trackback
