Livet, igen
Idag sjönk jag som en sten ner i något slags sorglig dimma. Anledningen var ett e-postmeddelande där den kursansvariga läraren vid den musiklärarutbildning jag går berättade att en av mina kursare där, en av mina nya vänner - men ännu inte så nära vän att vi hade särskilt mycket kontakt, hastigt dött av en massiv hjärnblödning. De små tvillingarna i hennes mage, de skulle fötts nu i slutet av augusti, gick inte att rädda. Jag ville bara gråta, och när jag kom hem till min egen älskade familj gjorde jag det också. Tänk att jag får ha det så bra! Tänk att vi har fyra underbara barn, att det varje gång fått gå så bra. Tänk att jag får leva! TACK för att jag får leva!
När jag läst meddelandet och kände mig alldeles förlamad av något slags sorg ropade jag tyst till Gud, och sedan undrade jag lika tyst var alla människor som inte tror på Gud gör av all sin sorg. Vad gör de med alla känslor som förlamar? När jag inte vet vad jag ska ta mig till kan jag i alla fall vända mig till Gud och be honom om hjälp. Även om jag inte känner Hannas familj gör han det, så när jag inte kan göra något för dem kan han, tänker jag.
Ledsen är jag ändå. Man kommer varandra ganska nära när man träffas och äter långa hotellfrukostar tillsammans några gånger, särskilt när man kan prata om tvillinggraviditet - eller barn överhuvudtaget; vi var tre som brukade äta tillsammans och bo på samma hotell - två av oss var redan fyrabarnsmödrar, Hanna skulle bli. Det kommer att kännas tomt nästa gång...
Kommentarer
Trackback