storasyrrans

Vi har börjat med något nytt, syskonhelg, eller familjedito eller vad man nu ska kalla det. Alla mina syskon med barn, respektive samt vår kära mor träffades i fredags kväll på en trevlig lägergård i nordvästra Skåne för att mest bara umgås. Ett utmärkt initiativ från mitt mellersta småsyskon. Det är mer än ett år sedan han kläckte idén, eller i alla fall uttalade den högt när vi andra hörde, och sedan skulle det bokas en helg när alla kunde - inte lätt när halva skaran normalt arbetar på söndagar, hittas en gård - inte heller helt okomplicerat med tanke på att det inte fick vara för långt bort eftersom umgängestiden då skulle förkortas med restidens längd och med tanke på att vi är tjugo personer (för få för att fylla ut ett stort ställe och för många för många små ställen), planeras mat - tja, det blir ju inte enklare när man är 20 viljor än när man är sex (som här hemma), och handlas.

 

När vi väl träffades var allt det där i alla fall gjort, så sedan kunde vi just umgås, samtidigt som vi lagade mat, åt mat, badade, spelade volleyboll, fotboll, kubb och krocket. Många roliga timmar och många roliga minnen att bevara. Jag är fantastiskt glad över alla mina syskon och hela familjen! Vi har roligt tillsammans och vi älskar varandra!

 

Det räcker långt. Samtidigt är inte allt okomplicerat - åtminstone inte för mig. Förr, när jag pluggade och åkte hem på något lov, mådde jag ibland pyton när jag återvände till mitt eget. Jag var helt slut av anspänning. Av någon anledning har jag så lätt att känna att jag inte duger, och då säger och gör jag saker som gör mig själv så gräsligt besviken. Här kommer därför ett högst officiellt stort "FÖRLÅT!" till alla er underbara syskon som står ut med mina påhopp om solkrämer, städprodukter, mat och allt annat som jag inte kommer på just nu. Det är bara för att jag är så spänd som jag vräker ur mig sån´t där, och det är egentligen inte alls meningen - även om jag faktiskt tycker det där som jag säger, så tycker jag inte att det ska sägas så som jag säger det. 

Syskon är en gåva. Jag är så stolt över alla mina sju. (Så stolt att jag enligt någon kompis bara pratade om mina syskon...) Att ha syskon påverkar ens personlighet, och jag tror att det är absolut mest övervägande positivt, men att det också finns små negativa drag. Hos mig handlar det där att alltid vilja vara bäst på något, eller åtminstone veta bäst, vilket väl i förlängningen får mig att leka besserwisser. Förlåt!

 

En annan dag ska jag skriva om alla skojigheterna istället, och om alla våra småskruttisar som har så roligt med varandra och leker barnafödsel eller bara lassar lastbilar med grus...

 

 

 

PS. Jag är inte så pigg på att prata om detta, som ni säkert förstår. Skriftspråk är en bra uppfinning!