storasyrrans

Alla var där - bara en sådan sak! Så värdefullt, så roligt, så gôtt!

Bebis K snorade, men var ändå så där underbart glad som han alltid tycks vara. (Tja, just den natten han sov här hos oss var han inte fullt lika glad hela tiden, men annars så...- alltid enorma leenden i det runda, gosiga, klappinbjudande fejset.)

Couscous och fläskfile´ åt vi på lördagskvällen. Jättegott, även om barnen inte var lika begeistrade över de goda grönsakerna som blandats med couscousen som vi vuxna. Fläskfilé, däremot, slinker alltid ner i våra kräsna barn...

Det fanns två plastlastbilar i sandlådan. Dessa tog J & kusin H hand om, och satt sedan ofta bredvid varandra och fyllde dem med grus. Sött, sött. 

Efter att broder G & hans J åkt hem på lördagskvällen började vi prata något om deras bröllop och vad vi eventuellt skulle kunna bidra med där. Skojigt!

Första kvällen hade alla gått och lagt sig när våra barn somnat. Besvikelse! Tur att det kom en andra kväll.

Gudstjänst firade vi på söndagen i Lerbergets kyrka, där broder G var kantorsvikarie. Det fanns ett perfekt barnrum, längst bak i kyrkan med plexiglasruta in till kyrksalen och högtalare inne i rummet - tänk om fler kyrkor kunde ha sådana! När G spelade postludiet satt E och tittade på orgeln under hela stycket, efter en stund nickandes i takt med musiken. 

Hamburgare stod på menyn första kvällen. Kan någon upplysa mig om hur man ska göra för att de ska fortsätta vara så där platta och fina som jag hade gjort dem? Efter besöket i ugnen såg de mer ut som lite för stora köttbullar... Gott, i alla fall!

Inget bröd köpte vi, men mycket annat. Brödet kom istället med mamma, som inte handlat med pengar utan med händerna. Hamburgerbröd i mängd och mer än en sorts limpa. Fantastiskt! Vilken lyx det är att ha en sådan mor!

Just eftersom alla inte träffas på en gång särskilt ofta gäller det att ta vara på tillfällena. Mellan huvudrätt och efterrätt på lördagen ställde vi upp för familjefoto. Alla orkade med normalt kort och surkort, men när det var dags för gladkort avvek lille H och tyckte att det var jätteroligt att alla ropade på honom. Ett syskonkort blev det också, men barnbarnskort får vänta till någon annan gång.

Krocketspel behöver inte betyda rangliga, vita ståltrådar och klot som tappat färgen. Nästa gång får vi ta med tjusigare kläder, så att vi matchar det tjusiga spelet. Vann gjorde inte jag, kan man säga, och det är dessvärre helt sant att jag inte ens var i närheten av att göra det.

L och jag begav oss ut på nattlig, eller åtminstone sent kvällslig, promenad för att natta J och se om vi kunde hitta en cache. Det kunde vi kanske, men inte just då... En mysig promenad blev det i alla fall, och J somnade.

Maneterna låg förrädiskt på havsbotten och lurade när vi på lördagen besökte Farhults strand, ett alltför välbefolkat ställe för min smak, men E trivdes som vanligt i vattnet och ville inte alls kliva upp. 

Några vinglas hittade vi inte, och inte heller några instruktioner om huruvida det var tillåtet med alkoholhaltiga drycker eller inte. En korkskruv fanns däremot...

Om man ville doppa sig i havet precis nedanför gården fick man kämpa rejält. Botten var värsta sortens sjunksand, eller vad man nu ska kalla det, och det var väldigt långgrunt. Det var bara att trampa på så långt man orkade, och sedan fick man stå så stilla som möjligt så att all sand la sig till rätta på botten innan man försökte få plats med hela kroppen under vattnet. När man sedan bytte om syntes det tydligt att all sand inte alls lagt sig på botten...

Pippi var inte med i egen hög person, men ändå närvarande i form av lek. E och kusin D ägnade fredagskvällen åt att leka Pippis födelsedag, och gick sedan över till att leka att att de väntade barn och födde dessa. Eller hängde det ihop med Pippi? Jag begrep aldrig riktigt turerna, men lektes gjorde det. Hela tiden, utom när E var fruktansvärt arg på D för något trivialt som inträffat när de gungade. Det gick över, som tur var, för de har vansinnigt roligt tillsammans de där två.

Quinoa kunde man ju haft på matsedeln, så hade jag inte behövt fundera på vad jag skulle skriva här...

Rabarberpaj och krusbärsdito fick vi till efterrätt på lördagen. Gott!

Saluhallen i Höganäs blev helgens ändpunkt. En god sommarbuffé i en fantastisk miljö, där det inte gjorde något att barnen hade svårt att sitta stilla. Priset var också helt OK - skönt när man är många i familjen! 

Tradition lär det bli, och på lördagskvällen ordnade vi ett system för det. Nästa år blir det broder G som får vara huvudansvarig för att det blir något. 

Utflykter eller inte? Det är inte lätt att komma överens när alla vill komma överens, och ingen vill köra över någon. Syster M var smart och genomförde en samling korta intervjuer, under vilka framkom att några utflykter överhuvudtaget inte var önskvärda. När vi inte var i Farhult och badade höll vi oss alltså på gården och ägande oss åt volleboll, fotboll, krocket, kubb och annat umgänge.

Varmt var det, till och med jättevarmt. På kvällarna ljuvligt varmt, på dagarna mer gräsligt varmt. 

Xylofon såg vi ingen, men däremot ett piano i kyrksalen. Vi läste morgonbön där på lördagen och sjöng "Gud för ditt allmaktsord" till S:s eminenta bruk av pianot. 

Yngre människor tycker sällan om att äldre människor befaller att de ska sova. På fredagskvällen fick vi kämpa rejält för att få våra små gossar att somna. Flickorna la sig snällt, mot att jag läste ett kapitel "Godnatt, mister Tom" för dem.

Zzz - man kunde tänkt sig att någon kunde klagat på förläggningen, men alla tycktes trivas tillräckligt för att stå ut, trots att jag buntat ihop alla singlar med mamma i ett rum. 

Å så var det bilnyckeln, den måste få någon liten rad. Det var mammas nyckel som på lördagen när vi skulle åka till stranden bara var borta. Mamma letade och letade. A letade och letade. Vi andra letade, och tillslut hittades den på en av sängarna i deras rum. Mamma hade just sagt "Vi får väl packa in oss i de andra bilarna, och så be, så ligger den nog här när vi kommer tillbaka". Nu behövde vi inte packa in oss, det fungerade att be med en gång...

Äggost, till frukost två dagar i rad... Stort tack, snälla O & L! 

Övrigt som hände var bl.a. att L tappade en tand på sandstranden - det perfekta stället... Minnesvärt tycker jag också är bilden av hur de flesta av oss på söndagsförmiddagen satt ute på gården, färdiga med vår städning och såg S ila till bilen och tillbaka till sin avdelning och på frågan om han hade mycket kvar svarade "Nej då, bara städningen". Det visade sig senare inte ha varit ett skämt... - trots att allt i hans uppsyn och uttryck tydde på det. Vi kunde ju faktiskt ha hjälpt till!