Lärare!

Jag känner mig kluven! På jobbet är jag lärare, och irriteras som sådan över föräldrar som ställer sig helt på sina barns sida i alla lägen. Hemma är jag mamma, och irriteras som sådan över lärare som har fel. I personalrummet på jobbet diskuterar vi, när vi hinner: Är vi knäppa, eller råkar vi vara vettiga både lärare och mammor (Vi har även manliga lärare, men de har inte varit med när vi haft våra gemensamma utbrott...)? 
 
Några små exempel: Som förälders stör jag mig otroligt på läxor med faktafel, men vill inte vara den där knäppa lärarmorsan som lägger sig i hela tiden. Samtidigt måste det väl gå en gräns någon gång? Jag la mig i när L & V:s lärare påstod att domkyrkor känns igen på att de har två torn, och sedan kunde jag inte med att säga något när det veckan efter påstods att fjordar var avlånga vikar. GAAH!
 
Som lärare stör jag mig på att föräldrarna inte låter mig vara lärare alla gånger, utan, enligt mig, curlar sina barn genom att försöka hitta kryphål i regler, genom att höra av sig och försöka förhandla om olika saker och genom att inte låta sina barn ta ansvar för sitt eget arbete. Den kontakt jag gärna vill ha med dem, där de säger ifrån om de tycker att något är fel, den verkar knappt finnas. (Alternativet är ju förstås att jag aldrig gör fel...Nej, det verkar inte sannolikt!) 
 
Jag önskar förstås att alla var som jag (just när det gäller detta...). När någon av tjejerna någon gång klagar över något i skolan säger vi: "Det får du ta upp i klassrådet/med läraren/prata med skolsyster om/... - så länge det inte handlar om värsta mobbing-fasonerna. Ogillar de något får de göra det, de får använda de kanaler som finns för att försöka ändra på det, men vi sanktionerar inte att de får inte strunta i det som bestämts bara för att de inte gillar det, eller blir sura här hemma p.g.a. det. När något av barnen berättar något som någon gjort mot dem säger vi först: "Och vad gjorde du? Hur gjorde du då? Vad svarade du?" och inte "Då ska jag ringa fröken och säga till att hon skäller på X" eller liknande (De föräldrarna finns, även om jag inte träffat dem på mitt nuvarande jobb.). När barnen inte gjort läxan skriver jag inga ursäktande brev till skolan - såvida det inte är JAG som gjort fel på något sätt. 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0