storasyrrans

Igår kväll blev det definitivt helt klart att maken efter sommaren börjar en ny tjänst, och ett typ två månader långt vakuum tog därmed slut. I början av februari fick G frågan om han skulle kunna tänka sig att söka en specifik tjänst, mer än tio mil härifrån. Någon dag tidigare hade han känt en stark känsla av att det skulle vara skönt att byta jobb, att byta problem, få något nytt att fundera på, men det var ändå inget enkelt beslut att skicka in ansökningshandlingar. Dels det där med avståndet - det känns inte direkt pendlingsbart, och vi bor ju så fullkomligt underbart perfekt där vi bor, tycker vi. Dels något slags känsla av att vi skulle överge församlingen här - men leder Gud iväg oss härifrån så har han ju en plan både för oss och för dem här. Sedan var det barnen - en gång tidigare har vi pratat med dem om att G skulle söka en annan tjänst. De grät, trots att det den gången aldrig var tal om flytt. De grät även denna gång, men vi bad om att Gud skulle visa vad han ville, och när tjejerna redan dagen efter svängt till att vara nästan väl positiva till en flytt kändes det nästan övertydligt. Pappren skickades in, och sedan har det varit intervjuer och många känslor upp och ner innan G för ett par veckor sedan erbjöds tjänsten och dagen efter tackade ja. Igår skrevs anställningsavtalet på, och idag säger han upp sig här.

 

Nu väntar ett spännande och omvälvande år, för med tanke på att L & V går i en liten underbar skola som de ändå kommer att sluta i efter nästa läsår, bestämde vi att det inte blir någon flytt innan de är klara där. När jag nu går i trädgården och njuter av päronträdet som blommar, alla vackra buskar och den stora härliga gräsmattan är det med andra tankar än tidigare år. Sannolikt näst sista våren här. Sista sommaren ligger framför - det är liksom ingen idé att planera och plantera för vår skull. 

 

Huset ska säljas. Det är nästan det värsta med alltihop. Vi är helt på det klara med att sannolikheten för att hitta något lika stort hus med lika underbar trädgård som vi har råd med är typ noll... Vi får helt enkelt njuta detta år! Sedan blir det något helt nytt - vad vet vi inte än, men jag känner mig helt lugn. När vi fick möjligheten att köpa vårt hus var det inte direkt en logisk händelseutveckling, utan så tydligt, upplevde jag, Gud som placerade oss här. Jag litar helt och fullt på att han kommer att ordna det den här gången också.

Det är bara att konstatera att det här med bloggande inte hinns med för tillfället. Jag har sällan känt så mycket att det varit för mycket. Samtidigt har jag precis lika svårt som alltid att tänka ut vad jag borde avstå från. Ett, eller två, beslut tog jag i alla fall för någon månad sedan: jag ska inte läsa ett enda poäng till hösten, och jag ska inte jobba mer än max 80 procent. Det BORDE innebära en betydligt lugnare situation än dagens 158% sysselsättning. Det skulle t.o.m. kunna bli riktigt lugnt.

 

Härom veckan när jag åkte till jobbet pratade de på radion om att det in någon undersökning konstaterats att människor som solade levde längre än sådana som undvek solande. Vi pratade om det för någon dag sedan här hemma - vad det kunde bero på och så, med tanke på att själva solandet enligt forskarna är precis lika farligt som de brukar säga. Jag sa att de kanske är så att det är bra att ta det lugnt. 

-Behövde du höra en forskare säga det för att tro på det? undrade maken något förnärmad. Han brukar säga till mig att sätta mig och ta det lugnt. Mitt problem är att jag har svårt för det. Jag kan inte. Jag läser gärna, men det är ju så mycket som inte blir gjort om jag sitter och läser, och det är så mycket skönare att sitta och läsa om allt det där som behöver bli gjort är gjort. Samtididigt är det ju mest en massa tråkiga saker som behöver bli gjorda, så om man då ser till att man har en massa roligare saker som också måste bli gjorda så kan man skjuta upp de tråkigare sakerna som behöver bli gjorda. Ungefär så fungerar nog jag. Dåligt för hela omgivningen, börjar jag tro...

 

Nå, all stress ska väl med ganska stor sannolikhet i juni kunna resultera i att jag då kan titulera mig behörig musiklärare för år 1-9. Det är ju alltid något. Till hösten ska jag ha tråkigt. Det är ungefär samma sak som att ta det lugnt, tror jag, men som Alfons farmor säger: det är nyttigt att ha tråkigt.