storasyrrans

...men fortfarande är det svårt att förstå. Fortfarande är pappa så nära i tankarna, fortfarande är han levande när jag tänker på honom. Ibland berättar G något ovanligt fånigt från kyrkornas värld, och jag ser framför mig hur pappa skulle frusta av skratt när han fick höra det. Någon annan gång är det något som jag skulle vilja dryfta med honom, eller tror att vi skulle ha diskuterat och då känns det fortfarande så overkligt att inte kunna göra det.

Samtidigt har livet blivit helt vanligt igen, men utan en pappa, morfar och svärfar. Flickorna minns - idag skrev V i sin läsläxa om ett minne, och det hon mindes var hur ledsen hon blev när morfar dog. De pratar om himlen. (L undrade i bilen häromdagen hur gammal man kommer att vara där, och jag svarade att jag inte tror att åldern kommer att finnas. Himlen kommer bara att vara bäst och precis allt vi kommer att vilja att den är, tror jag. Annars skulle den inte vara något himmelrike.)

Jag var ute och åkte bil med vår kyrkoherde för några dagar sedan, och under den ganska långa resan hann vi avhandla många ämnen, bl.a. död. Vi var ense om det faktum att det alltid är sorgligt att mista någon man älskar. Det är jobbigt att älska. (Torey Hayden är en av mina favoritförfattare, och i sin bok Rävungen tycker jag att hon beskriver det väldigt fint. Det är ingen som dör där, men man kan mista någon man älskar på andra sätt också.) Det är så lätt att tycka att det är sorgligt när någon dör ung, eller plötsligt, eller plågsamt, men egentligen är det allra sorgligaste kankse om någon skulle dö utan att det var sorgligt - för då skulle det kanske vara frågan om någon som inte var älskad. Eller, jag vet inte... Man kan ha levt färdigt, känna sig klar med detta livet, men det är nog ändå sorligt för dem som lever kvar, även om sorgen kanske går snabbare in i det vanliga, och inte så länge är så påtaglig.

Måste bara skriva ner en vackerhet från de senaste dagarna. Flickorna har en lektion i veckan som kallas "Livsviktigt", och innehåller just vad det kallas: prat om verkligt viktiga saker, som ex. bakgrund, framtid, känslor och vänskap. Vid den senaste lektionen handlade det om vad man tycker om på olika sätt (tror jag), och barnen fick då fylla i ett papper med sitt eget namn i mitten. Runt om skulle de sedan skriva favoritperson, favoritmat, favoritmusik etc..

-T skrev mig, och jag skrev T, berättade V hemma vid middagen.

-Vem skrev du då? frågade jag L.

-Du får gissa! svarade hon, och jag gissade på bästisen A men det var inte rätt. Vidare föreslog jag andra kompisar, mig själv, G och lillebror, tant R, mormor... Ingenting var rätt.

-E var närmast, sa G som ledtråd, för han visste redan. Då insåg jag. Jesus, hade det fromma barnet skrivit.

-JA! strålade hon mot mig när jag äntligen gissade rätt. Det är min favoritperson!

Det känns underbart.

(Idag hade de fått en liten livsviktigt-läxa. Då fick L problem. Det var nämligen meningen att de skulle intervjua en person om samma saker som de fyllt i om sig själva, gärna favoritpersonen, men som L konstaterade så är det ju svårt att intervjua någon som inte syns... V och T hade redan skrivit nästan exakt samma, så V tänkte intervjua E istället, och stötte på patrull med en gång när han vägrade peka på vilken färg han tyckte bäst om på det papper där V snällt nog målat upp alla färger hon hade pennor till. Hon blev så arg att hon dängde till honom - det tyckte han var jätteroligt och skrattade så han fick hicka. Ja, det är inte lätt, inte!)

Sedan höstterminens start är jag s.k. arbetslös. Första dagen var jag, duktig som jag är, på arbetsförmedlingen och anmälde mig, och denna vecka var det dags för uppföljning, men då tvingades jag använda deras kvällsöppna telefontjänst, för på dagarna jobbar jag ju mest hela tiden. Särskilt arbetslös är jag alltså inte. Tre mail till två rektorsområden och en vikariepool har gett mig i princip full sysselsättning. Jag torde kunna hålla på så här i minst fem år innan mina a-kassedagar är slut. Något är lite skumt, känns det som. Hur kan det vara möjligt att det behövs så oerhört många vikarier? Jo, för det är långt ifrån bara jag som håller på så här! Flera dagar har jag haft mer än ett jobberbjudande, vissa dagar tre-fyra olika. Tänk om alla säkert hundra (40 fastanaställda vikarier + massor med timanställda som jag) vikarierna i min kommun, som ändå jobbar nästan heltid, anställdes i varsitt område istället - jag tror definitivt att det hade varit bra för allt från barn till rektorer.