storasyrrans

Allt oftare tänker jag tanken att jag försöker leva i en annan värld. Det är självklart inte heltäckande: Jag finns i precis samma värld som alla andra. Det handlar om att det är så mycket i den där världen som jag inte är intresserad av, eller t.o.m. tror att det är bra att hålla sig undan.

Tidigare idag hamnade jag på något sätt på en webbsida där Bibeln diskuterades. Någon skrev om något att det ju inte stämde med Bibeln, varpå någon annan svarade ungefär "men lägg av, om vi ska bry oss om vad det står i Bibeln så måste vi ju låta bli massor med saker". Det fanns en uppräkning, och jag tänkte
-Ja, precis!

Alltså, om man vill inordna sitt liv under något får man faktiskt inse att man ibland får finna sig leva i en annan värld, en värld där man faktiskt inte vill ta del av allt den stora världen erbjuder. Det kluriga som kristna är att vi samtidigt uppmanas finnas där - men som kristna. Jag tror inte att det innebär att strunta i vad det står i Bibeln, som den där som diskuterade tyckte, utan om något annat.

De första månaderna i år har mitt engagemang i Frimodig kyrka tagit betydligt mer tid än tidigare. Jag är väl helt enkelt mer insyltad nu än vid förra kyrkovalet. Nu ska det fixas listor inför stiftsfullmäktigevalet, det ska undersökas var det går att ställa upp på pastorats-/församlingsnivå och mitt i denna hektiska period träffas dessutom vår kyrkomötesgrupp.

Vi sammanstrålade i Stockholm och har sedan tagit tåget till Berget i Rättvik, där vi använt eftermiddagen till en massa prat om vad som skulle vara värt att försöka motionera om i kyrkomötet. Egentligen är det ett ganska roligt arbete, men samtidigt så deprimerande, för när man helst skulle vilja skriva något om församlingsbygge måste man konstatera att många i kyrkomötet inte kommer att förstå vad vi pratar om, när vi konstaterar att det ska väljas folk till 26000 förtroendeuppdrag och att det är fler än i de vanliga valen i Sverige hjälper det inte hur absurt det än låter, så länge de politiska grupperna i kyrkomötet är så stora kan vi inte göra just något alls åt det.

Imorgon ska vi bli mer konstruktiva; vi får se vad resultatet blir. Jag behöver sannolikt inte sätta mig så djupt in i det, för än så länge vet jag ingenting om att jag skulle bli inkallad till lyrkomötet i höst. När jag kommer hem på onsdag får jag väl istället lägga krutet på listorna och hoppas på att de politiska grupperingarna åker på storstryk i höst; då skulle det kunna börja hända något i positiv riktning. Vi får se... - och be.