storasyrrans

Idag sjönk jag som en sten ner i något slags sorglig dimma. Anledningen var ett e-postmeddelande där den kursansvariga läraren vid den musiklärarutbildning jag går berättade att en av mina kursare där, en av mina nya vänner - men ännu inte så nära vän att vi hade särskilt mycket kontakt, hastigt dött av en massiv hjärnblödning. De små tvillingarna i hennes mage, de skulle fötts nu i slutet av augusti, gick inte att rädda. Jag ville bara gråta, och när jag kom hem till min egen älskade familj gjorde jag det också. Tänk att jag får ha det så bra! Tänk att vi har fyra underbara barn, att det varje gång fått gå så bra. Tänk att jag får leva! TACK för att jag får leva!

 

När jag läst meddelandet och kände mig alldeles förlamad av något slags sorg ropade jag tyst till Gud, och sedan undrade jag lika tyst var alla människor som inte tror på Gud gör av all sin sorg. Vad gör de med alla känslor som förlamar? När jag inte vet vad jag ska ta mig till kan jag i alla fall vända mig till Gud och be honom om hjälp. Även om jag inte känner Hannas familj gör han det, så när jag inte kan göra något för dem kan han, tänker jag.

 

Ledsen är jag ändå. Man kommer varandra ganska nära när man träffas och äter långa hotellfrukostar tillsammans några gånger, särskilt när man kan prata om tvillinggraviditet - eller barn överhuvudtaget; vi var tre som brukade äta tillsammans och bo på samma hotell - två av oss var redan fyrabarnsmödrar, Hanna skulle bli. Det kommer att kännas tomt nästa gång...

Alla var där - bara en sådan sak! Så värdefullt, så roligt, så gôtt!

Bebis K snorade, men var ändå så där underbart glad som han alltid tycks vara. (Tja, just den natten han sov här hos oss var han inte fullt lika glad hela tiden, men annars så...- alltid enorma leenden i det runda, gosiga, klappinbjudande fejset.)

Couscous och fläskfile´ åt vi på lördagskvällen. Jättegott, även om barnen inte var lika begeistrade över de goda grönsakerna som blandats med couscousen som vi vuxna. Fläskfilé, däremot, slinker alltid ner i våra kräsna barn...

Det fanns två plastlastbilar i sandlådan. Dessa tog J & kusin H hand om, och satt sedan ofta bredvid varandra och fyllde dem med grus. Sött, sött. 

Efter att broder G & hans J åkt hem på lördagskvällen började vi prata något om deras bröllop och vad vi eventuellt skulle kunna bidra med där. Skojigt!

Första kvällen hade alla gått och lagt sig när våra barn somnat. Besvikelse! Tur att det kom en andra kväll.

Gudstjänst firade vi på söndagen i Lerbergets kyrka, där broder G var kantorsvikarie. Det fanns ett perfekt barnrum, längst bak i kyrkan med plexiglasruta in till kyrksalen och högtalare inne i rummet - tänk om fler kyrkor kunde ha sådana! När G spelade postludiet satt E och tittade på orgeln under hela stycket, efter en stund nickandes i takt med musiken. 

Hamburgare stod på menyn första kvällen. Kan någon upplysa mig om hur man ska göra för att de ska fortsätta vara så där platta och fina som jag hade gjort dem? Efter besöket i ugnen såg de mer ut som lite för stora köttbullar... Gott, i alla fall!

Inget bröd köpte vi, men mycket annat. Brödet kom istället med mamma, som inte handlat med pengar utan med händerna. Hamburgerbröd i mängd och mer än en sorts limpa. Fantastiskt! Vilken lyx det är att ha en sådan mor!

Just eftersom alla inte träffas på en gång särskilt ofta gäller det att ta vara på tillfällena. Mellan huvudrätt och efterrätt på lördagen ställde vi upp för familjefoto. Alla orkade med normalt kort och surkort, men när det var dags för gladkort avvek lille H och tyckte att det var jätteroligt att alla ropade på honom. Ett syskonkort blev det också, men barnbarnskort får vänta till någon annan gång.

Krocketspel behöver inte betyda rangliga, vita ståltrådar och klot som tappat färgen. Nästa gång får vi ta med tjusigare kläder, så att vi matchar det tjusiga spelet. Vann gjorde inte jag, kan man säga, och det är dessvärre helt sant att jag inte ens var i närheten av att göra det.

L och jag begav oss ut på nattlig, eller åtminstone sent kvällslig, promenad för att natta J och se om vi kunde hitta en cache. Det kunde vi kanske, men inte just då... En mysig promenad blev det i alla fall, och J somnade.

Maneterna låg förrädiskt på havsbotten och lurade när vi på lördagen besökte Farhults strand, ett alltför välbefolkat ställe för min smak, men E trivdes som vanligt i vattnet och ville inte alls kliva upp. 

Några vinglas hittade vi inte, och inte heller några instruktioner om huruvida det var tillåtet med alkoholhaltiga drycker eller inte. En korkskruv fanns däremot...

Om man ville doppa sig i havet precis nedanför gården fick man kämpa rejält. Botten var värsta sortens sjunksand, eller vad man nu ska kalla det, och det var väldigt långgrunt. Det var bara att trampa på så långt man orkade, och sedan fick man stå så stilla som möjligt så att all sand la sig till rätta på botten innan man försökte få plats med hela kroppen under vattnet. När man sedan bytte om syntes det tydligt att all sand inte alls lagt sig på botten...

Pippi var inte med i egen hög person, men ändå närvarande i form av lek. E och kusin D ägnade fredagskvällen åt att leka Pippis födelsedag, och gick sedan över till att leka att att de väntade barn och födde dessa. Eller hängde det ihop med Pippi? Jag begrep aldrig riktigt turerna, men lektes gjorde det. Hela tiden, utom när E var fruktansvärt arg på D för något trivialt som inträffat när de gungade. Det gick över, som tur var, för de har vansinnigt roligt tillsammans de där två.

Quinoa kunde man ju haft på matsedeln, så hade jag inte behövt fundera på vad jag skulle skriva här...

Rabarberpaj och krusbärsdito fick vi till efterrätt på lördagen. Gott!

Saluhallen i Höganäs blev helgens ändpunkt. En god sommarbuffé i en fantastisk miljö, där det inte gjorde något att barnen hade svårt att sitta stilla. Priset var också helt OK - skönt när man är många i familjen! 

Tradition lär det bli, och på lördagskvällen ordnade vi ett system för det. Nästa år blir det broder G som får vara huvudansvarig för att det blir något. 

Utflykter eller inte? Det är inte lätt att komma överens när alla vill komma överens, och ingen vill köra över någon. Syster M var smart och genomförde en samling korta intervjuer, under vilka framkom att några utflykter överhuvudtaget inte var önskvärda. När vi inte var i Farhult och badade höll vi oss alltså på gården och ägande oss åt volleboll, fotboll, krocket, kubb och annat umgänge.

Varmt var det, till och med jättevarmt. På kvällarna ljuvligt varmt, på dagarna mer gräsligt varmt. 

Xylofon såg vi ingen, men däremot ett piano i kyrksalen. Vi läste morgonbön där på lördagen och sjöng "Gud för ditt allmaktsord" till S:s eminenta bruk av pianot. 

Yngre människor tycker sällan om att äldre människor befaller att de ska sova. På fredagskvällen fick vi kämpa rejält för att få våra små gossar att somna. Flickorna la sig snällt, mot att jag läste ett kapitel "Godnatt, mister Tom" för dem.

Zzz - man kunde tänkt sig att någon kunde klagat på förläggningen, men alla tycktes trivas tillräckligt för att stå ut, trots att jag buntat ihop alla singlar med mamma i ett rum. 

Å så var det bilnyckeln, den måste få någon liten rad. Det var mammas nyckel som på lördagen när vi skulle åka till stranden bara var borta. Mamma letade och letade. A letade och letade. Vi andra letade, och tillslut hittades den på en av sängarna i deras rum. Mamma hade just sagt "Vi får väl packa in oss i de andra bilarna, och så be, så ligger den nog här när vi kommer tillbaka". Nu behövde vi inte packa in oss, det fungerade att be med en gång...

Äggost, till frukost två dagar i rad... Stort tack, snälla O & L! 

Övrigt som hände var bl.a. att L tappade en tand på sandstranden - det perfekta stället... Minnesvärt tycker jag också är bilden av hur de flesta av oss på söndagsförmiddagen satt ute på gården, färdiga med vår städning och såg S ila till bilen och tillbaka till sin avdelning och på frågan om han hade mycket kvar svarade "Nej då, bara städningen". Det visade sig senare inte ha varit ett skämt... - trots att allt i hans uppsyn och uttryck tydde på det. Vi kunde ju faktiskt ha hjälpt till! 

Vi har börjat med något nytt, syskonhelg, eller familjedito eller vad man nu ska kalla det. Alla mina syskon med barn, respektive samt vår kära mor träffades i fredags kväll på en trevlig lägergård i nordvästra Skåne för att mest bara umgås. Ett utmärkt initiativ från mitt mellersta småsyskon. Det är mer än ett år sedan han kläckte idén, eller i alla fall uttalade den högt när vi andra hörde, och sedan skulle det bokas en helg när alla kunde - inte lätt när halva skaran normalt arbetar på söndagar, hittas en gård - inte heller helt okomplicerat med tanke på att det inte fick vara för långt bort eftersom umgängestiden då skulle förkortas med restidens längd och med tanke på att vi är tjugo personer (för få för att fylla ut ett stort ställe och för många för många små ställen), planeras mat - tja, det blir ju inte enklare när man är 20 viljor än när man är sex (som här hemma), och handlas.

 

När vi väl träffades var allt det där i alla fall gjort, så sedan kunde vi just umgås, samtidigt som vi lagade mat, åt mat, badade, spelade volleyboll, fotboll, kubb och krocket. Många roliga timmar och många roliga minnen att bevara. Jag är fantastiskt glad över alla mina syskon och hela familjen! Vi har roligt tillsammans och vi älskar varandra!

 

Det räcker långt. Samtidigt är inte allt okomplicerat - åtminstone inte för mig. Förr, när jag pluggade och åkte hem på något lov, mådde jag ibland pyton när jag återvände till mitt eget. Jag var helt slut av anspänning. Av någon anledning har jag så lätt att känna att jag inte duger, och då säger och gör jag saker som gör mig själv så gräsligt besviken. Här kommer därför ett högst officiellt stort "FÖRLÅT!" till alla er underbara syskon som står ut med mina påhopp om solkrämer, städprodukter, mat och allt annat som jag inte kommer på just nu. Det är bara för att jag är så spänd som jag vräker ur mig sån´t där, och det är egentligen inte alls meningen - även om jag faktiskt tycker det där som jag säger, så tycker jag inte att det ska sägas så som jag säger det. 

Syskon är en gåva. Jag är så stolt över alla mina sju. (Så stolt att jag enligt någon kompis bara pratade om mina syskon...) Att ha syskon påverkar ens personlighet, och jag tror att det är absolut mest övervägande positivt, men att det också finns små negativa drag. Hos mig handlar det där att alltid vilja vara bäst på något, eller åtminstone veta bäst, vilket väl i förlängningen får mig att leka besserwisser. Förlåt!

 

En annan dag ska jag skriva om alla skojigheterna istället, och om alla våra småskruttisar som har så roligt med varandra och leker barnafödsel eller bara lassar lastbilar med grus...

 

 

 

PS. Jag är inte så pigg på att prata om detta, som ni säkert förstår. Skriftspråk är en bra uppfinning!