storasyrrans

Igår var vi på gemenskapsträff i församlingshemmet i samhället bredvid. Jättetrevligt! Det skulle vara en festlig måltid, och vis av gamla erfarenheter gissade jag att det inte skulle vara ämnat främst för barnen, men ack så fel jag hade! Det var tur att vi betalade för alla tre (en ringa kostnad av 20:-/barn), för festmåltiden bestod av Porterstek, glass med varma hallon och hemmagjord chokladsås, samt avslutningsvis en bakelse med marsinpantomte på. De åt, åt och åt - hur mycket som helst! L & V var och ställde sig i kön åtminstone två gånger var efter den första på huvudrätten, och sedan åt de så mycket glass de förmådde. E åt nästan lika mycket, men när det väl kom till bakelsen var han nog alldeles proppmätt, för då ville han inte ens smaka.

 

Det kan i och för sig också bero på det vi upptäckte när vi kom hem - han kändes lite varm, så jag tog tempen på honom. Inte förrän det stod 40° på termometern stannade den, och sedan var gossen lite medtagen resten av kvällen. Ja, så medtagen att han trots alvedon inte ville äta något när vi andra åt kvällsmat. Tur då att han grundat så rejält!

 

I natt fick vi fylla på alvedon i honom vid ett tillfälle. Han var så gräsligt het att jag inte vågade ta tempen. Efter medicineringen sov han i alla fall hyfsat bra resten av natten, och idag är han feberfri. Effektiv sjukdom, det där! Vi andra verkar ha klarat oss, än så länge i alla fall.

 

Avslutningsvis vill jag fylla på gladsakslistan - RIMFROST! Tänk att Gud skapat något så vackert, och att jag får uppleva sådana vackra morgnar som idag! Vi har en utomhustermometer av gammal typ, och där har tydligen funnits ett spindelnät. Idag var trådarna tjocka och vita. Enormt vackert!

Detta året är snart slut, och aldrig trodde jag väl när det låg framför att det skulle innebära så stor sorg. När jag tänker tillbaka på mars förstår jag inte att det kan rymmas så stora känslor i mig. Samtidigt tänker jag oftare och oftare på att livet innehåller så oändligt många små och stora saker att glädja sig åt - saker och händelser som ett kort ögonblick gör att man tänker "Tack för att jag får uppleva detta", utan att man hinner tänka det, typ. Känslor är kanske olika stora, och alla de där små sakerna kan inte alls väga upp den jättestora sorgen, men kanske bära upp den lite, eller göra den mjukare, eller något. Ibland när de där stunderna inträffar tänker jag att jag borde skriva upp alla sådana där små gladsaker - fast jag tror egentligen inte att de gläder så mycket när det inte är ett sådant där upplevelsetillfälle, men ändå... Alltså kommer här en liten, mycket blandad, långt ifrån färdig lista - utan någon som helst rangordning:

 

• Knarrande snö.
• Ett bubblande skratt från E när V buffar honom i magen så att han trillar.
• Att hitta en bok man inte läst på länge i bokhyllan, och få sätta sig och läsa den på nytt.
• Att gå ut på morgonen för att hämta tidningen och verkligen höra tystnaden.
• En knopp på en krukväxt man aldrig sett blomma.
• Flickor som småpratar istället för att sova - utan att bråka.
• En natt utan sömnlöshet.
• Att hitta ett klädesplagg jag hade glömt bort i strykhögen.
• Att börja skriva och upptäcka att pennan är precis som den ska vara - lagom flytig, lagom tjock och lagom fin.
• E:s leende och uppsträckta armar efter en stunds förmiddagsslummer.
• Att få se flickorna vilja ta mer mat, utan att man gjort tacos eller limekyckling.
• En perfekt sursöt apelsin.
• När något, efter möda, blir precis som jag tänkt mig.
• En pratstund i verkligheten, d.v.s. ej i telefon, för telefoner tycker jag inte så vidare värst mycket om, med en god vän.
• Att lägga ett långt, värdefullt ord i alfapet.
• En sommarkväll på trappan ut med något gott i ett glas.

Idag kom det mer snö! Det är häftigt att man kan promenera hem i underbart, vindstilla och snorkallt (åtminstone 10 minusgrader, i alla fall) vinterväder sent på kvällen, och dagen efter vakna till snöstorm och nära nollgradigt oväder. Tvära kast! Att ta sig till jobbet blev i alla fall ett smärre projekt - först blåste garagedörrarna igen så fort jag ställde upp dem, och jag befarade att jag skulle behöva köra upp någon pyamasklädd människa inne för att hjälpa mig att hålla dem. Då lyckades jag borra ner den dörr som blåste mest lite i isen så att den såg ut att stå stadigt, och så chansade jag - det gick. Hela vägen till sta´n satt jag och hoppades att den lilla bilen skulle lyckas hålla sig kvar på vägen - den blåste hit och dit! Snö är en sak, men snöstorm något helt annat - då är raka och fina vägar över öppna åkerlandskap plötsligt inte så skojiga. Jag kom fram utan missöden, dock för sent.

 

På eftermiddagen blev det vindstilla igen, så jag och V kunde åka på vår lilla planerade julklappshandlingstur. Finfina vägar hela vägen från sta´n till stora gula affären. Alldeles lagom med folk där. Alldeles för mycket snö på vägen hem. Puh! Jag var helt slut när vi äntligen nådde vår by!

 

Innan vi körde hem hade jag fått telefoninstruktioner om att inte ens försöka ta mig hela vägen upp med bilen. G har ryggskott, och jag hade förmanat honom att inte skotta. Dock hade han missbedömt plogvallens och drivornas tjocklek, och fastnat med bilen i vår backe så att han varken kom bakåt eller framåt - när han stod med delar av bilen kvar ute på vägen, och således blivit tvungen att skotta. Efter den bedriften, skottningen av backen alltså, förstår jag att han hellre ställde sig inne och stekte pannkakor än försökte sig på att skotta fram garaget också. Alltså fick jag parkera i backen. Lika så bra, för att försöka ta sig hela vägen upp hade säkert slutat med ett stort nederlag för min del. Ska det vara sådana här vintrar i fortsättningen tror jag att jag önskar mig värmeslingor i backen, eller en snöplog, eller kanske en liten vinsch...

 

Imorgon ska G och L ut och shoppa, så då får väl jag och de övriga två skotta bort drivorna framför portarna. Trappan in också, kanske... Den ser i nuläget ut som en liten rutschkana.

Det är dags för ett avslöjande: I maj blir vi en till i familjen. E ska bli storebror. Jag ska bli fyrabarnsmor. Det låter väldigt mycket, och ändå är det ju bara som första hälften av den syskonskara jag vuxit upp i.

 

Idag var vi på ultraljud, och det var vad som behövdes för att jag skulle börja glädja mig åt detta stora. De första månaderna av graviditeten har jag mest varit rädd - rädd för att tro på det, rädd för att något skulle hända och rädd för vad som skulle kunna hända. Det är jag nog fortfarande, men nu är jag glad också.

 

E kommer i alla fall att bli den sötaste lille storebrodern i den här världsdelen!

... men det har jag inte förstått. Jag kör på som vanligt, och hoppas att julstämningen infinner sig i takt med pepparkaksdoften, lussekatterna, glöggen, knäcken, kolorna och allt annat gotts förfärdigande. Jag längtar ju efter julen, så det är verkligen ingen stress bakom att jag inte alls känner hur den närmar sig. Snarare har det nog att göra med att allt är alldeles för vanligt för att kännas riktigt bra. Jag skulle nog faktiskt vilja att jag kände en större konkret saknad efter pappa just nu, för det känns som att jag borde göra det. Jag är ju jätteledsen över att han inte kommer att vara med oss i jul, men det är som att det ändå går ganska bra, och det i sin tur känns inte så bra... jag vet inte!