storasyrrans

I lördags bakade min käre make dubbel sats härliga, saftiga, gula lussekatter. Mmm, så gott! Vi smakade på några till premiärglöggen på kvällen, och när vi sent på kvällen packade ner den stora mängden i frysen sparade vi också en påse med tio stycken framme till kyrkkaffe på söndagen.

På söndagsmorgonen när jag och E kom ner i köket tillsammans med V hittade E genast en lussebulle på golvet, på högkant bredvid diskmaskinen. Jag tänkte inte så mycket på det, utan tänkte väl bara att vi tappat en när vi packade alla katterna kvällen innan. E blev i alla fall glad, och började genast stoppa i munnen, men V, det kloka barnet, tog den ifrån honom.

-Usch, den är bara torr och äcklig, sa hon.

Så var vi i kyrkan, och kom efter uppäten kyrkkorv hem, redo för lite fika. Maken, E och jag satte oss vid bordet för att prata, och så skulle lussekatterna fram.

-Men, sa G när han tog påsen som stod bakom brödburken på bänken. Här är ju bara fem kvar! Vem är det som har varit här och ätit?

-Konstigt, sa jag. Det är ju ett stort hål i den! Flickorna blev genast misstänkta, men de lät ärligt förvånade när G gick för att fråga dem om de norpat lussekatter. De hade inte ätit några!

-Det ser ju ut som att det är en mus som varit där, sa jag när vi tittade på påsen igen. Ett stort hål, och så några mindre. Samtidigt kändes det ju helt orimligt att en liten mus skulle ha käkat upp fem lussekatter, och det hade ju inte suttit någon mus i fällan på hela hösten. Då kom jag på den lussekatt E hittat på morgonen, och berättade för G. Vi tyckte fortfarande båda att det kändes helt orimligt att en mus skulle ha hittat lussekatterna på bänken, gnagt sönder påsen och sedan släpat lussekatten över golvet bort till diskmaskinen - utan att lämna minsta smula efter sig. Och alla de andra fyra lussekatterna, var var de? G tog i alla fall fram ficklampan och lyste in under diskbänksskåpet bredvid diskmaskinen. Jodå, där låg de - alla fyra. Dessutom en avbiten napp och tre av Emanuels strumpor. Dumma mus! De fem lussekatter som fanns kvar i påsen kändes ju inte vansinnigt fräscha att käka upp när man tänkte på att en mus varit där och petat, så de åkte i komposten, och så fanns det bara pepparkakor att fika på...

I natt flyttade vi ut fällan från det vanligen så träffsäkra läget under vasken, och ställde den rakt framför hålet vid diskmaskinen, men där satt ingen mus i morse. Varför förstod G när han tätade hålet senare under dagen: de fyra lussekatterna var borta. Den hade väl haft fullt upp med att äta och frakta vidare hela natten. En halva hittades längre in under skåpet, och därmed var musens väg spårad, så nu är även det hålet igensatt.

Jag känner mig lurad! Dumma mus! Nu ska den i alla fall inte få en enda lussekatt till - om det inte blir någon gammal torr över att gillra fällan med, förstås...

Yrvaket vänt mot mig när jag kom för att väcka:

-Åh, mamma, i natt har jag varit i Narnia. Jag försöker komma dit nästan varje kväll när jag somnar, men det lyckas aldrig. I natt var det den bästa gången någonsin. Det var precis som i "Prins Caspian och skeppet Gryningen".

Hm, börjar hon bli besatt? Nu är sista skivan färdiglyssnad, så det lugnar kanske ner sig. En julklapp är i alla fall given: biobiljetter till den ovan nämnda bokens filmatisering som har premiär på annandag jul.

I somras började vi läsa Narnia-serien för flickorna. De älskar böckerna! Problemet är att deras mor tycker att det är ganska tradigt att läsa högt, och dessutom inte har tid och ork samtidigt särskilt ofta, och barnen själva kommer inte ihåg att be sin far särskilt ofta, om han nu skulle ha mer tid och ork. Lyckan var därför stor när vi efter att ha läst de fyra första böckerna hittade hela serien inläst på CD på bokbussen. Vi lånade hela högen, och nu går skivorna dagarna långa. Förra söndagen hade vi maratonlysnning i köket - jättemysigt.

L är den av dem som kanske tänker mest medan hon lyssnar. Hon klurade på ett tidigt stadium ut vem Aslan egentligen är, och hittar sedan dess den ena likheten med bibeln och kristendomen efter den andra - utan att vi hjälper till. Det är spännande! Några gånger har hon märkt eller tänkt på saker som jag aldrig tänkt på.

I går morse när jag kom för att väcka flickorna sa L:

-Vad tror du är värst av att vara slav hos någon eller vara en slav som ingen vill köpa?

Hm, jag tänker fortfarande... V är helt säker: Hon vill inte vara en slav som ingen vill köpa. Denna frågeställning uppkom i alla fall också efter ett Narnia-avsnitt. Bra böcker, det där!

Vissa dagar är definitivt värre än andra - sorgmässigt. Ibland överfaller sorgen helt plötsligt, utan förberedelse. Andra dagar märks den inte så mycket. Jag har dock upptäckt att jag nog är mycket min fars dotter. Inte vet jag riktigt hur han sörjde, men jag vet när han grät: när han inte var beredd på att göra det. När sorgen överfaller kommer tårarna uppvällandes ur ögonen, och det är inte så mycket att göra mer än konstatera att det är så att sörja. När jag vet att jag skulle kunna bli extra ledsen, ja då gråter jag inte alls, och sorgen gör sig inte alls lika påmind. T.ex. förra helgen när det var en sådan där riktig ledsenhelg för många, då kände jag inte alls något speciellt, mer än under slutpsalmen i kyrkan på Alla helgons dag, och den psalmen hade nog inget särskilt alls med pappa att göra, och inte med nå´t - jag kunde verkligen inte varit beredd.

Idag är väl en annan sådan dag när sorgen skulle kunna vara ännu mer märkbar än annars. För ett år sedan åkte vi till Göteborg på våffellunch för att muntra upp pappa. I år behöver han ingen uppmuntran. Jag har varit så inställd på att detta skulle kunna vara en jobbig dag, att det inte har varit det. Fast, när jag satte på "Wachet auf" och lyssnade på första satsen insåg jag att det aldrig mer kommer att ges något tillfälle att höra pappas orgelspel, och det kändes sorgligt. Han hade sitt helt egna sätt att spela, rejält med schvung, för att använda ett av hans favoritord. Någon gång hemma diskuterades om det verkligen skulle vara så mycket studs mellan ackorden, och då sa han att han spelade "alte spielweise". Det kom jag att tänka på när jag lyssnade på Bach.

Våra flickor har i alla fall ansträngt sig något för att fira sin far idag. Blommorna i köket dekorerades med girlanger, och teckningar i mängd har levererats från deras rum under hela dagen. Det är väl tanken som räknas... Jag hade helst sluppit både teckningar på kylskåpet (Om alla skulle sparas hade vi behövt flyttlådor att förvara dem i!) och girlanger, men som sagt - omtanken.

Söndagsfriden har infunnit sig. Lugnet är totalt - eller nästan... Vandalen och jag är ensamma hemma, och den förstnämnde gör vad han kan för att bryta det. Det är skönt ändå. Söndagar är viktiga för mig. Jag kan inte låta bli att ganska ofta tänka tanken att fler borde inse att söndagsstängt hade en poäng. Det händer faktiskt både nu och då att man läser att någon forskare uttalat sig om att vi behöver en ledig dag i veckan, en dag när vi faktiskt mest bara tar det lugnt, och varje gång tänker jag: det har ju funnits! I vårt hus  har vi en regel för söndagar: Man får bara göra sådant som man har lust med. Alltså kan man lugnt sitta i soffan och läsa, i stolen framför datorn och skriva, gå en promenad, leka med kompisar, sitta länge efter middagen och prata, eller vad man nu har lust med.

Ja, ska jag nu vara helt ärlig så finns det nog en hel mängd undantag och dolda regler. Det största undantaget består väl av att G faktiskt jobbar på söndagar, så för hans del blir det sällan ren vilodag. Dock, så länge hans söndagsjobbande enbart består av helst en, eller möjligen flera, gudstjänster så brukar söndagsfriden ändå kännas. Ibland kommer den som en stor, kompakt trötthet, och det är väl verkligen ett tecken på att den där vilan verkligen behövs.

Dolda regler, då, och där kommer väl det där med söndagsstängt in. En sak som vi inte gör på söndagar är handlar. När jag var liten hade vi något slags regel om att vi inte gjorde saker som kostade pengar, men det händer faktiskt att vi går ut och äter (för att vi inte har lust att laga mat - inte ofta alls), eller köper något gott till kyrkkaffet (igår blev det en tur till vårt favoritcafé för att köpa Gustav Adolf-bakelser). Vid handling är det dock stopp. Kan man inte ha lust att handla, då? Eller shoppa? Jo, säkert, men för mig finns minst två anledningar till att hålla söndagen så köpfri som möjligt. För det första tror jag att man snabbt skulle börja räkna med den som en möjlig dag att åka och göra det eller det på om man började använda den till handling - det går att planera så att man inte behöver det, och då är det skönt. För det andra tror jag att det är smart att ha en dag när man faktiskt inte får shoppa - det läste jag också om någon forskare som tyckte, av miljöskäl.

Det finns nog fler dolda regler. För mig är söndagen först och främst kyrkdag. En söndag utan kyrka är tom, trist och allmänt fel. I och med att vi inte har några aktiviteter på söndagar (ingen uttalad regel, men kanske dold?) blir det aldrig något problem med att gudstjänsten krockar med något. Efter kyrkan vill jag gärna umgås, med familjen och gärna med andra också. Då är det också bra att inte ha en massa saker som måste göras, utan kunna vara öppen för det mesta. Ändå sitter jag nu här nästan själv - G är och sjunger hela dagen (Hm, är inte det något slags aktivitet, kanske? Jo, men han sjunger faktiskt i kyrkan... Problemet är väl bara att vår lille vandal gör det omöjligt för oss att åka och lyssna. Annars hade vi gjort det, och då hade det väl varit snudd på umgänge?) och flickorna är och leker med en kompis. Nå, det duger bra ändå. Söndagsfrid är det i alla fall.