storasyrrans

Det blev inte så många skoldagar för barnen innnan det var dags igen - tisdag e.m. förra veckan kom L hem och var totalt slut. Hon orkade inte läsa, inte göra läxor och inte leka, men tyvärr var hon tvungen att orka en promenad till församlingshemmet eftersom jag hade ett möte och G roade sig med konfirmander. Där satt hon däckad i en stol tills faderskapet hämtade barnaskaran. Onsdag morgon visade termometern knappt 40°C, så någon skola var det inte tal om. V fick gå, och tur var väl det, för av de normalt tolv barnen i deras klass stod bara fyra på benen. V höll sig pigg hela dagen, men torsdag morgon hade hon också feber - och vi som skulle åkt till Uppsala... Nå, det var bara att ställa in sig på att det nog skulle bli en hemmahelg istället, och allt annat fick bli en bonus. Kanske skulle vi kunna åka på fredag morgon? Vi hade som något slags gräns att flickorna skulle kunna äta sittande vid köksbordet i stället för i sängen, och L klarade den gränsen med god marginal redan på torsdagen. För V var det värre. Inte förrän efter alvedon och te på sängkanten och någon timmes vila lyckades hon ta sig upp på fredagsmorgonen, men tänk vad lite mat kan göra stor nytta: en timme senare ville hon åka till farmor och farfar, och trodde inte alls att det skulle vara några problem att sitta i bilen en hel dag. Alltså kom vi så småningom iväg, med fickorna fulla av alvedon- och iprenaskar och flytande diton nerstoppade i neccessären, utifall även lilleman skulle trilla dit.

Det blev underbara dagar i Uppsala! De höga temperaturerna hos flickorna försvann, och de kunde dagtid bete sig som hyfsat normala barn, även om de inte hade något som helst aptit och totaldäckade vid sjusnåret på kvällarna (När V spontant säger att vi ska strunta i melodifestivalen, då vet man att hon inte är riktigt frisk...). Tyvärr fick E feber natten till lördagen, men han är en liten friskus som inte har tid att vara sjuk länge - dagen efter mådde han redan mycket bättre. Barnens temperaturer sjönk alltså, och så också utomhustemperaturen. På lördagsmorgonen visade termometern att det varit nästan 24 minusgrader under natten. Vår snälla bil startade på momangen, men allt från växelspak till säten var totalt genomfruset, så det var inte vidare behagligt att köra den första rundan... Inte heller kände man rysligt mycket för att ägna sig åt utomhusaktiviteter, trots sol och hyfsat vindfritt. Vi tog det allmänt lugnt och sparade oss en dag. Efter kyrkbesök på söndagen åkte vi på en ljuvlig långfärdsskridskorunda allihop: E i vagnen, L & V på egna skridskor och vi andra på långfärdsskridskor. Ren njutning! När vi kommit runt hela vägen åkte L & V pulka med farfar tills de inte orkade mer. Vi andra åkte hem och gjorde varm choklad. Dagen innehöll även bastubad - riktig vintersemester! På måndagen hade vi bokat slalomutrustning, och det var som väl var inte 20 minusgrader den dagen, utan bara runt tio. Efter en ganska katatstrofal start, där båda flickorna efter ett par åk var rädda och ville sluta vände allt och blev jättebra - efter lunch åkte båda själva, med snygga svängar, och tyckte att det var jätteroligt!

På tisdagen vaknade jag med yrsel, så G fick sköta allt bilkörande helt själv när vi lämnade farmor och farfar och reste till mormor. Det är så jobbigt när huvudet liksom inte alls följer med när man tittar på något! Det försvann i alla fall redan till kvällen, vilket gör mig tacksam! Det har varit lite för många långa yrselperioder i mitt liv annars, tycker jag!

Även Göteborgsvisiten blev mycket trevlig, med först en mysig kväll med mamma och A och jättegod mat, och sedan en shoppingdag. (Vi frågade flickorna vad de ville göra i Göteborg, och Buttericks stod högst på önskelistan, därför blev det shopping. Vi har sådana dagar ungefär en gång vart femte år, så det var väl på tiden!) Mamma hängde med till vår stora glädje och flickornas förtjusning, och till lunch dök även en av mina bröder och barnens lilla kusin upp. Jätteroligt! En kostym och en påse full med böcker blev det i själva sta´n. När vi lämnade för att åka vidare hem körde vi in i Kungsbacka till Freeport där det finns en massa outletaffärer, eftersom vi fortfarande inte hittat någon skidjacka till G, och han verkligen skulle behöva en ny. V var rasande över att vi inte åkte raka vägen hem, E var rent ut sagt skitsur och L var nog bara likgiltlig eftersom hon säkert insåg att tre rasande barn skulle gjort att vi gått upp i rök eller något. Hur som helst fanns det förutom alla klädoutlettar en leksaksdito, så humörpendeln svängde rejält. G hittade en jacka, och sedan hittade jag Noa Noa. Härligt att köpa fem plagg för en tjuga mer än vad ett av dem kostat i ursprungligt pris! Det lär bli någon mer tripp dit, men kanske utan barn...

Idag har det varit skönt att vara hemma! G var hemma i natt, och han kommer nog snart hem igen, men ibland undrar man om det hade varit bättre att han inte varit ledig, för att det blir så väldigt oledigt när han ska jobba efter en ledighet - barnen har träffat honom ungefär fem minuter totalt idag. Det är som väl är inte ofta det är så!

Idag har det varit spännande! Den senaste veckan, eller veckorna, har det hänt lite då och då att strömmen försvunnit någon minut eller två. Det har hänt såpass många gånger att vi ändå lagt märke till det lite extra, och funderat på anledningen. Tjällossning, kanske, för i luften är det inga ledningar kvar längre - vi klarade t.ex. stormen natten till tisdag alldeles utmärkt, bara tio minuters strömavbrott jämfört med typ två dygn under stormen Per. Nå, idag hade strömmen fått fnatt. Vid sextiden i morse försvann den och kom tillbaka några minuter senare. 6.30 försvann den igen, och återkom efter drygt tio minuter. Sedan hann jag ner för trappan och in i köket så var den borta igen. Jag tände ljus i köket och hos flickorna, och sedan tändes lamporna.

-Här gäller det att vara snabb om man ska få något te, tänkte jag och satte illa kvickt igång vattenkokaren. Resten av frukosten reder sig ändå i vår familj. Nu höll sig lamporna tända tills vi hade åkt hemifrån vid åttatiden, men ryktesvägen har jag hört att 8.30 var strömmen puts väck igen. När jag kom hem strax efter halv nio var den tillbaka. Två timmar senare satt vi i församlingshemmet, precis färdiga att fika efter avslutad barnrytmik - strömmen försvann. Kaffe fanns varmt på termosar, men vi arma te-drickare fick nöja oss med ljummet, eftersom vattenkokaren inte hann klart. Efter typ tio minuter blinkade det till, men glädjen var kortvarig. Strax var det mörkt igen, och så förblev det. Alla började fundera på hur lunchen skulle ordnas: fanns det ström i Heberg (där finns Thai-mat)? Nej. Man hinner inte hur långt som helst när man har barn som kommer hem från skolan strax efter ett, så några långa utflykter var inte att tänka på. Jag gick in och konfererade med maken på hans kontor, och vi kom fram till att han skulle hämta mig och gossebarnet när det var lunchdags om strömmen inte återkommit. Vi traskade hem och väntade. Se, 11.40 lystes världen upp igen. Snabba ryck, och strax efter tolv stod tomatsoppan på bordet. Sedan, otroligt nog, höll sig strömmen kvar ända tills klockan var nästan 15, men då försvann den igen. För att ända denna extremt långa strömavbrottsberättelse höll den sig sedan borta i en och en halv timma med två små korta blinkningar under frånvaron. Man kan bli konfys för mindre! Hur ska man över huvud taget kunna planera mathållningen med sådan el? Jag, och flera med mig, började undra om det var ett sätt för EON att komma undan ersättningskraven vid långa strömavbrott, för hur räknas dagens burtifjorton stycken?

Vågar man sammanfatta och avsluta denna sjukdomsperiod? En dag med tre mer(ett) eller mindre(två) sjuka barn och en kväll med en sjuk förälder (jag) får väl anses som helt OK. Isoleringen av faderskapet har varit lyckad, och nu hoppas jag att vi kan andas ut. Alla använda dörrhandtag är spritade, alla sängkläder bytta, huset vädrat, sjukrummen grundligt städade - imorgon räknar vi med skolgång.

Ännu en gång har man lätt kunnat konstatera att det blir värre med åren. E spydde en gång, en kvart senare var han pigg som en mört, två timmar senare åt han glatt söndagsmiddag som om inget hade hänt och sedan har det inte varit mer med det. L var väl i och för sig sjukast och sjuk längst tid, men efter en natts sömn var hon glad som en lärka och åt som vanligt. V åt inget och spydde vad vi vet ingenting heller, men nog var hon sjuk, för hon var sååå seg och trött hela söndagseftermiddagen. Själv påstod hon morgonen efter att hon nog kräkts lite på kudden på kvällen, men det kunde jag inte upptäcka några spår av, så jag vet inte. Då var hon i alla fall i ett helt nytt skick. Tre dagar hemma har det blivit sedan, eftersom jag ändade en tio år lång magsjukefri period på måndagskvällen. Vidrigt, men det gick ju snabbt över. Sedan var det det där med återhämtning, och det är väl där åldern kommer in i bilden. Jag är fortfarande fruktansvärt yr i huvudet och benen bär inte riktigt som de ska. Blotta tanken på att fara runt som barnen gör får mig att dimpa ner alldeles orkeslös på en stol. Tur att jag ändå är ledig resten av veckan, för inte vet jag om jag hade förmått att jobba imorgon.

När vi var små fanns det nog inga regler för hur länge man skulle vara hemma efter sjukor som denna. Jag har för mig att vi brukade vara tvungna att vara hemma minst en dag friska innan i fick gå tillbaka till skolan, men det var nog mammas kloka regel. På mitt förra jobb hade de haft en riktig skräckvinter året innan jag började där, med magsjuka som valsade runt, runt bland barnen, vilket fick oss att fatta beslutet att var någon i familjen magsjuk skulle alla barnen vara hemma tills minst 48h efter sista symtomet. Det blev inte en enda magsjukeepidemi  under mina två år där, och nog måste karantänbeslutet varit en orsak? Nu tror jag att de flesta har 48-h-regeln, men det är många som rent ut sagt skiter i den: "Hn spydde bara en gång, så det var nog något vi ätit" - tillbaka till skolan dagen efter, "Hn är så pigg så det finns ingen anledning att vara hemma längre" - tillbaka till skolan dagen efter. "Det är ju ingen annan hemma som blivit sjuk" - tillbaka till skolan. Får man lov att bli arg som lärare då? Eller som förälder till klasskamrater eller dagiskompisar? Kan man inte bara följa de rekommendationer som finns, och strunta i att det är lite surt att behöva vabba om det nu bara skulle ha varit något annat än magsjuka? Då har man väl fått lite bonustid hemma istället, som L konstaterade tidigare idag, när vi pratade om läxorna som skulle in imorgon.

Vår lille gosse verkar inte alls vara nöjd med att vara liten. Han vill vara stor! Att sitta i barnstolen vid matbordet är pest - storasystrarna får ju sitta i soffan, och då vill han också. Dricka ur nappflaska eller mugg med lock är kasst - riktigt glas eller åtminstone mugg utan lock ska det vara. Sitta i knät på barnrytmiken - nej, då! Sitta själv. Helst på stor kudde som de vuxna. Bli buren i trappan är inte heller någon hit, och andra håller ju i räcket, så det vill han också göra - även om han får sträcka sig allt vad han kan för att nå det, och inte har någon som helst hjälp av det. Det är lite smågulligt ibland, och gräsligt jobbigt ibland - han är ju inte så diskret av sig när han inte får som han vill...