storasyrrans

För ungefär tio år sedan var vi på ett bröllop, maken och jag, och tillsammans med brudparet, ett par som varit gifta lääänge och något par som varit gifta halvlänge (vid det laget var vårt äktenskap två år gammalt) blev vi uttagna till en liten tävling. Det handlade om att svara likadant på frågor utan att se den andres svar. Jag kommer inte ihåg just några frågor, mer än den som gjorde att vi slutligen vann. Den gick ut på att man skulle skriva vad den andra önskade sig mest i present. Jag skrev böcker, G sa att jag önskade mig böcker, och vi visste båda att det var något som sedan jag lärde mig läsa stått med på alla önskelistor, och så länge jag kan läsa alltid kommer att finnas med. Jag älskar att läsa!

En bok är för mig en värld att försvinna i. Jag kan utan problem vända på en bra bok som precis tagit slut och genast börja om. (L har ärvt detta av mig, och när jag ser henne läsa tramsiga hästböcker fjorton gånger på raken inser jag att det kanske inte direkt gör någon mer kultiverad, lärd och allmänbildad, men det är nog inte därför jag läser.) Det är dock långt ifrån alla böcker som är så bra att man kan göra så!

Min mest sönderlästa bok är Michelle Magorians Godnatt mister Tom. Jag läser den fortfarande säkert minst en gång om året, trots att den väl räknas som en barn- och ungdomsbok. Som tur är fick jag den som pocket - "På [namns]dagen av mamma och pappa" har pappa textat i den, och jag tror att jag var elva år då. Jag kan den ganska bra, men det finns så många härliga människor att träffa i den, och den berör lika mycket varje gång jag läser den.

När jag var liten var det bokbuss varannan fredag 18.10. En perfekt fredag var rummet färdigstädat när jag gick dit och godiset sorterat när jag kom hem. En sådan fredag la jag mig på mage på sängen och läste medan jag knaprade godis tills det var dags att sova. Sedan fortsatte jag läsa, men utan att äta godis. Hördes mammas eller pappas steg i trappan la jag boken under kudden...

Ett problem med min sorts läsning, alltså där man läser mest för att få flytta in i bokens värld, eller hur man nu ska säga, är att det är lätt att helt absorberas av boken. Det mesta runt omkring blir oviktigt, boken är allt tills den är slut. När den är det blir det så tomt, och det är väl också en anledning till att bara vända och börja om. Just det att boken absorberar hela mig har gjort att maten varit illa ute ett antal gånger, men än så länge har jag inte eldat upp något på spisen, i alla fall.

Det finns sällan möjlighet att gå helt in i en bok nu för tiden. Alltid kommer något barn och avbryter bryskt, och läser jag på kvällen händer det att jag är så trött att jag inte kommer in i bokvärlden. Då läser jag sådant som går att läsa även om man är trött. Sådana böcker man blir glad av, men som inte lämnar några djupare spår i huvudet. När jag hittat en bok jag gillar plöjer jag raskt alla böcker jag hittar av samma författare, och sedan går jag och väntar: När kommer nästa? Varje sådan ny bekantskap är njutning, vare sig det handlar om lättsmält eller djupare, och varje "Åh, hon har skrivit en ny bok!" ger mig förväntningar och lässug.

När man läser mycket lär man sig att läsa snabbt. När man läser snabbt hinner man läsa mycket, och då lär man sig att läsa snabbare, och läser man snabbare läser man ännu mer och då lär man sig... Det går fort, helt enkelt. När jag gick på folkhögskola hade jag en bok som jag visste räckte nästan hela tågresan: Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson Falk. Hade jag inte den med mig köpte jag en packe pocketböcker på stationen.

Det som föranledde hela detta inlägg var att jag just läst Elizabeth Georges senaste bok. Den stod bland de nya böckerna på bokbussen, och jag kunde inte motstå att låna den. Den är tyvärr slut redan, men jag kan ju önska mig den i julklapp så kan jag läsa den fler gånger senare. Den ska helst vara inbunden, för det är mina andra av hennes böcker. Av den anledningen önskar jag mig inte Kristina Appelqvists nyaste bok i julklapp, för den finns inte som pocket än... Det ska vara som med Harry Potter - en lång rad snygga böcker som ser ut att höra ihop.

Ett sådant här inlägg måste avslutas med ett boktips, lättläst men med djup: Primtalens ensamhet av Paolo Giordano.

Jag gillar listor. Som barn hörde det till en av mina favoritsysselsättningar att skriva listor: finaste namnen, finaste hundraserna, fulaste diton, bästa böckerna, önske-böcker...

Igår slog det mig, igen, hur mycket mindre stressig vardagen blir om jag bara sätter mina måsten på pränt. Det bebövs ingen rangordning, de behöver bara stå på en rad så att de inte behöver ta plats i det överfulla huvudet. Desutom känns det alltid så skönt att stryka över saker som är avklarade.

Den lista jag påbörjade igår ser nu ut så här:

• köpa anslagstavla
• krokar e.dyl. till L&V
• vinterdäck till lilla bilen
• köpa "remsa" (till alla skarvar mellan skivorna på väggen i matrummet)
• ändra E:s tandläkartid
• beställa hit elektriker
• föräldrapenning resten av året
• fixa besiktningstid stora bilen
• beställa gratis inför-besiktningskoll

Dessutom är däcken på gång, men regel ett för att listans avstressande funktion ska verka: Inte stryka något som inte är helt klart.

Om det är fler än jag som gillar listor rekommemderar jag varmt en fantastisk bilderbok: Lennarts listor. Om ni inte gillar listor kan ni läsa den ändå, för att skapa lite förståelse för sådana människor som jag och L. Vi trivs när man vet.

När man fortfarande aldrig haft ett fast jobb, när det bara är fastanställda som får fortbildning i någon egentlig mening och när lärare är något det finns för många av, åtminstone av min sort, då känns det inte helt OK att vara borta från arbetsmarknaden. Kontentan av detta blev en fortsättningskurs i svenska som andraspråk på halvfart. I kombination med att G plötsligt fått hysteriskt mycket på jobbet känns det dock lite meckigt. I kombination med att vi gärna vill bli klara med den påbörjade renoveringen känns det t.o.m. stressegt. Kort sagt: det är änna lite mycket, just nu. Därför känner jag mig stolt över det jag faktiskt lyckas prestera studiemässigt - i helgen skickade jag in en hel mängd uppgifter; jag tycker att det är väldigt roligt att plugga, och skulle gladeligen hålla på med det resten av livet. Mitt mål just nu är trots ivern bara att klara av de första 7,5 poängen, eftersom jag hade börjat innan allt strulade till sig. När jag väl har klarat dem ska jag fundera på rimligheten i att fortsätta...

Vi fick en oväntat ledig dag tillsammans i lördags. Sådana är ofta extra sköna, just för att man inte alls räknat med dem. Nu råkade ledigheten sammanfalla med ett IKEA-erbjudande, så vad vi skulle göra föll sig naturligt: det var äntligen dags för bautamegahandlingen som sedan länge planerats. Vi behöver nya bord när vi blivit klara med vår renovering, och dessutom är våra sängmadrasser totalt utslitna. Vad vi ska ha har vi redan sett ut, och det  fanns nu ett erbjudande där man kunde få bord och stolar till ett mycket förmånligt pris - vi skulle ju dessutom ha två uppsättningar, och det måste ju göra det hela ännu förmånligare. Jag kollade lagerstatus på varuhusen, för man vill ju inte gärna köra tio mil i onödan. 8 bord och 48 stolar, fanns det på det ena stället och nästan lika många på det andra. Hm, vad säsger det egentligen? Det räcker ju att några hinner före oss... Jag ringde IKEA för att höra om man möjligen kunde boka exemplar på något sätt. Näpp. Förmiddagen gick på detta sätt, och L var och lekte hos en kompis, så innan vi kom iväg var det lunchdags. För att inte ytterligare förhala inköpet, och för att något blidka barnaskaran, intogs mat inköpt i Drive-in i bilen.

Väl framme småsprang vi genom nedervåningens alla heminredningsdelar fram till tag-själv-lagret. Gossarna parkerade vi i en kundvagn. V och jag var förtrupp och hann kolla i datorn vart vi skulle innan de andra kom ifatt oss. Sedan tog vi vagnar och rusade fram till rätt gång och rätt fack. Hurra, tre bord kvar. Vi (läs G) lassade på dem på en av vagnarna medan jag och L började bära stolar. 2, 4, 6, 8, 10...tomt. Det ingick 6 stolar till varje bord, och att bara köpa 4 skulle bli dyrare.

-Nej, här är en till! upptäckte G. Jag begav mig till informationen för att fråga om de inte kunde sälja en av demo-stolarna till oss, men fick istället med mig en av dem som stod i disken på jakt- trots att det i datorn stod att de elva vi tagit var de sista.

-Det måste ju finnas EN till, sa hon, och visst - rätt som det var kom hon glatt runt ett hörn och hade hittat hela fyra stolar.

Tolv stolar och två bord gav två överlastade vagnar. V gav sig iväg för att hämta ytterligare en, medan jag gick upp på övervåningen för att se vilka madrasser det egentligen var vi skulle ha. Det innebar i praktiken promenad genom hela utställningen, och efter uträttat ärende var det "bara" att ta sig igenom undervåningen fram till lagret igen. Jag parkerade mig på en av demostolarna för att amma medan G gick och lassade på två resårbottnar och två bäddmadrasser.

Då var det dags att ta sig till kassan. V körde vanlig kundvagn med småbröder, L körde madrasser, jag körde stolar och G körde bord - en snygg karavan. I det att vi började vår tripp mot kassorna kom ett par i medelåldern och tog det sista av borden. Därmed fullbordades känslan av att ha lyckats med något bra...

När vi kommit igenom kassan levererade vi rubbet till IKEA:s transporthjälp och betalade en slant för att få hem sakerna på måndagseftermiddagen. Nog för att vår bil är stor, men den har ändå sina gränser! Sedan var vi fikasugna, men vi travade igenom hela övervåningen och tittade på möjliga framtida köp innan vi ställde oss för att välja fika. E ville ha en glasspinne och V bestämde sig snabbt för en chokladboll. Maken och jag var också ganska snabba.

-Vad ska du ha då? frågade vi L.

-Vad tål jag? svarade den stackarn.

-Det är inte nötter i någon sort, sa tjejen bakom disken. Fast i vissa kan det finnas spår av nötter, förstås.

-Då äter jag inte dem, sa L. Personalen, de var flera nu, tog fram en pärm, och vi började fråga om den ena kakan efter den andra.Spår av nötter, spår av nötter och spår av nötter.

-Jag tror faktiskt att de skriver så på allt vi har för att det inte ska hända något, sa någon i personalen tillslut.

-Eller för att de inte törs ta ansvar, tänkte jag...

-Jag kan ta en glasspinne, sa L.

Sedan fikade vi i hyfsad fröjd och gamman, och G sa:

-IKEA:s styrelse innehåller nog en eller annan nöt.

Jag minns från när jag var liten hur pappa inför stora kollektdagar med offergång åkte in till sta´n för att ta ut pengar. Det förutseendet har jag inte ärvt. Tyvärr har inte heller maken någon sådan framförhållning, så när vi sent i lördags kväll insåg att det igår var skördeauktion fick vi skrapa. I grisen fanns hela 44 kronor, i min plånbok hittade jag 73:- och G kunde bidra med sex enkronor och en femma. Allt som alls hade vi alltså 129 svenska riksdaler och två köpsugna flickor. I vanliga fall brukar L vara en bra bankir, men efter att hon i början av augusti använde alla sina pengar till en tidningsprenumeration fanns inte heller där något att hämta.

Eftersom det inte längre går att använda femtioöringar la vi undan den udda kronan, och skänkte flickorna 64:- var att använda vid auktionen efter förmiddagsgudstjänsten. Jag stannade hemma för att vila upp E som fram tills morgontimmarna haft hög feber, och vid tvåtiden kom kyrkbesökarna hem. V klev glad ut ur bilen med ett rejält vitkålshuvud och en påse hembakade källarfranska.

-Titta vad jag har ropat in!

Ur baksätet, däremot... L hade gråten i halsen och sa medan hon räckte fram två tjugor:

-Du kan få tillbaka de här.

L är en ekonomisk liten dam. Hon ville kunna bjuda på minst två saker, och alltså hade hon inte bjudit högre än drygt 30 kronor, för då skulle det ju inte räcka till en gång till. Problemet var ju bara att det fanns många, både barn och pensionärer och kanske några i mittemellanålder också, som hade betydligt större ekonomiska resurser. Förutom att vara ekonomisk är L intelligent, så hon hade själv insett att hennes strategi inte skulle fungera, men då var det så få saker kvar på auktionen att inte ens de 64:- tillsammans räckte. Istället fick hon använda 20:- till den frivilliga kyrksoppepengen.

Hur lösa detta sorgliga? Jo, det finns ju fler kyrkor. Maken firade denna tacksägelsedag hela tre gudstjänster, och vid nummer tre skulle vår kyrkokör sjunga, så vi skulle ändå dit hela bunten. Efteråt var det även där skördeauktion, och vi hade tidigare sagt att barnen inte skulle få gå med dit, men nu reviderade vi snabbt det beslutet: Om L ville fick hon följa med även på den auktionen, och så skulle vi fixa kontanter till den så att hon kunde bjuda ordentligt.

Så blev det. L fick en hundring utöver de fyrtiofyra hon hade, och förmanades många gånger att inte spara på budandet. I kyrkan gick vi och spanade på de skänkta grejorna - blåbärssylten, tyckte jag var något att satsa på, men L sa att hon kollat in även andra saker. Efter gudstjänsten åkte jag hem med gossarna, och efter att ha stoppat dem i säng inväntade jag spänt de andra.

Klockan hann bli halvnio innan de klev in genom dörren.

-Mamma, jag köpte ingen blåbärssylt! Hon lät otroligt nöjd och glad - det är så lätt att glädja den lilla damen!

-Vet du, hon har köpt massa konstiga saker. V lät mer skeptisk.

-Det var för att jag ville ha den där som pappa kallade övermogna prydnadsgurkan, sa L.

G brukar agera auktionsutropare, och för att det hela ska gå lite rappt och smidigt läggs alla möjliga saker ihop i mycket omatchiga kombinationer, och nu visade det sig att L köpt en gul, pumpaliknande avlång sak som ingen riktigt vetat vad det var, och med i köpet även fått en burk syltad taggsvamp och en stor påse jordärtskockor. Sedan hade pengarna räckt även till ett andra inrop, så det fanns också en burk lingonsylt och blommor i den korg som V fått sig till skänks av någon av damerna.

-Jag tänker i alla fall smaka, sa L, när jag frågade om taggsvampen. Fantastiskt - detta inköp kanske kan få större efterverkningar än hon anar... Svamp är ju annars typ totalförbjudet i allt som flickorna planeras äta. Frågan är bara vad man har den till. Jag har aldrig ätit taggsvamp, och jag har ingen aning om vad man gör med syltad sådan. Tips mottages tacksamt! Jag tror i och för sig att jag anar vem som hade med den till kyrkan, så imorgon på kören kan jag ju fråga direkt. Den misstänkte hade vid förra körjulbordet med sig flera mystifika men mycket goda saker som jag aldrig ens hört talas om att man kunde göra, så han har nog bra idéer.

Dagen efter lucia har maken bjudit hit alla sina arbetskamrater. Det innebär ett slags deadline för vår förvandling av undervåningen, känns det som. De senaste veckorna har det gått rejält framåt, tack vare G:s far, som bodde i vårt gästrum några timmar varje dygn, och resterande del av drygt två veckor ägnade sig åt att bygga en ny trappa åt oss. Den har blivit så fin! Dessutom slipper man numera gå med det som G kallar rullatorgrepp (händerna i båda ledstängerna) när man ska ner.

I och med att trappan blivit klar finns inget som hindrar färdigfixandet av hallen, så vilken dag som helst ska jag införskaffa lite golv och lite tak, och kanske lite tapet och säkert lite mer spackel.

Annars återstår matrummet, och där går maken nu med frenesi in för att göra det gamla trägolvet möjligt att använda. På jobbet har han en allt annat än lätt period som inkräktar märkbart på lediga dagar, så detta praktiska slitjobb går ryckvis framåt i små steg. Idag utredde vi varför golvet sluttar betänkligt i ena änden av rummet, och sedan vi hittat en förklaring vi trodde på gick G ner i källaren för att försöka åtgärda problemet. Jag åkte och handlade. När jag kom hem mötte jag maken nyduschad i hallen:

-Jag har precis varit med om en "krasch-och-bom-experience", sa han, och innan jag hann göra mig föreställningar av hur typ halva huset rasat samman, berättade han hur han värdigt försökt demontera trossbotten och tappat värdigheten då något slags papp därpå gick sönder och massor med slagg vräkte ner. Det är andningsskydd som gäller nu, och jag är mycket tacksam att maken, innan han påbörjade demonteringen, hade tagit bort tvätten som hängde på tork i samma rum.

Nå, slagget är ju nere nu, så sikten är fri, och golvsluttningen går därmed med största sannolikhet att rätta till. Sedan kan vi slipa, slipa, slipa och ytbehandla. Och spackla väggar. Och måla tak. Och tapetsera.

Själv har jag undvikit krasch-och-bom-upplevelser genom att lägga ner vårt enorma köksbord innan jag demonterade det. Nu är det redo för bortskänkning.