storasyrrans

Det finns lugna veckor, och så finns det en helt annan sorts veckor - sådana som den här. Det händer minst någon extra grej nästan varje dag, och hemmatid tillsammans är en bristvara. Nu har vi i alla fall kommit halvvägs igenom eländet - och själva aktiviteterna är ju roliga, så vi lider ju inte någon stor och svår nöd. Dessutom startade vi veckan med att G var lite extra ledig. Igår var jag borta på kvällen för att prata om Frimodig kyrka och kyrkomötet vid en samling i en av de lokala FK-grupperna. När jag tackade ja gjorde jag det med vetskapen att jag skulle ångra mig massor av gånger, eftersom jag nästan alltid tycker att det är väldigt läskigt att stå iför publik. Nu var det istället riktigt roligt. Fast meckigt att lösa det med logistiken hemma: flickor skulle köras till dans (en av våra och två andra), pojkar skulle passas (våra två), flickor skulle hämtas från dansen och köras hem, G behövde jobba, och dessutom har vi dagisstädning denna vecka. Det gick, tack vare L som passade sina bröder under en dryg halvtimmas föräldraglapp, och sedan att båda flickorna tog hand om småttingarna medan G fejade på dagis. Idag var kvällen uppbokad av julspelsövning (L & V), ungdomsgrupp (G), ridning (L + en förälder) och konsert (V + ackompanjatör). Vi insåg på ett tidigt stadium att den sista aktiviteten överhuvudtaget inte gick ihop med små gossar, så planen var att de skulle få gå på ungdomsgrupp. Nu fick maken istället ledigt, vilket gjorde att det blev betydligt enklare. Racer från julspelsövning till ridskolan, racer från ridskola till konsert och undertiden fick gossarna åka med sin far och köpa sladdar - för när allt kom omkring fanns det arbetsuppgifter som behövde göras, trots att han blivit ledig. Imorgon är det nog bara ett BVC-besök, en dagisstädning, en arbetsplatsträff och julspelsövning. Fram emot aftonen borde alla vara samlade, om än inte i vaket skick. Och på fredag ska jag på julbord, och på lördag städar vi dagis och hem, och sen sitter vi med vår glögg och de nybakade pepparkakorna och njuter. Hm, de där pepparkakorna... - jag har gjort degen, i alla fall!

I våras tyckte jag att det var dags för E att sluta med blöjor. Det tyckte inte han. När höstterminen närmade sig hade han i alla fall blivit så pass regelbunden i sina kisserier att vi tillsammans med förskolepersonalen sa att han skulle kunna vara utan blöjor på förskolan. En gång försökte de få honom att kissa, och sedan började han vara ledsen när vi lämnade honom där. Den gubben gick inte, typ. Projektet lades på is. Jag slutade påminna/befalla/försöka få honom att försöka gå på toaletten och tänkte att vi skulle göra ett nytt försök efter overallsäsongen.


Så plötsligt, en helt vanlig dag efter höstlovet, sa fröknarna när vi hämtade på förskolan att E hade kissat på toan. Dagen efter hade han gjort det två gånger, och den ena hade varit när de var mitt uppe i något helt annat, så han hade fått säga till att han behövde. Fröknarna föreslog att vi helt enkelt skulle glömma ta på blöja nästa dag.

Vi gjorde så, och E fortsatte kissa på toan. Nu har det fungerat fint en vecka eller så - här hemma där rutinerna inte är lika hårda händer det att det blir blött, men för det mesta klarar han det jättebra. På dagis går det lysande. Så skönt! Nu tycker jag att J kunde hänga på i bara farten, men det blir kanske lagom till våren för honom istället.

På min arbetsplats (ja, eller den skola där jag är några ynkliga timmar varje vecka) har personalen fått i uppgift att läsa en bok denna höst. Jag fick låna ett exemplar av rektorn, och har nu plöjt nästan hela "Våga ta plats i ditt barns liv". Det handlar om att många barn i vårt samhälle är jämnårigorienterade istället för föräldraorienterade, och medan jag läst boken har jag gått från entusiasm till misstrogenhet och pendlar nu fram och tillbaka. Jag tror att det är ett faktum att många barn är jämnårigorienterade, som det kallas i boken. Det är oerhört väsentligt för dem vad deras kompisar gör och tycker. Enligt författarna är det t.o.m. så att det är helt avgörande för ett jämnårigorienterat barn, föräldrarna kommer i andra hand. De pratar om att ett barn bara kan ha en huvudanknytning, och att den bör vara till föräldrarna, eftersom barnet söker vara huvudanknytningen till lags. Det värsta som kan hända är att bli övergiven av sin huvudanknytning. Typ. Så långt tyckte jag att det lät ganska vettigt, och läste igenkännande om hur barn och tonåringar försöker bevara och bevaka sina kompiskontakter för att slippa bli övergivna av dem, om hur man skapar anknytning (Ett av sätten som beskrivs är genom sinnena, och författarnas hävdande av att ex. många tonåringar använder hörseln kändes så bekant: de pratar om ingenting väldigt länge, bara för att prata och höra.) Misstrogenheten kom när jag började inse att författarna i princip hävdar att ALLT som är struligt med ett barn handlar om jämnårigorientering. De räknar visserligen bort någon trotsperiod, men annars: Varje motstånd från barnet att göra något som man ber dem handlar om att de bryr sig mer om kompisarna än mig. Någonstans där hänger jag inte med längre... Jag tror att lathet är en av mänsklighetens brister. Författarna menar att man alltid ska sträva efter att återupprätta anknytningen istället för att dela ut timeouter, konsekvenser eller skäll. Det är säkert bra ofta, kanske alltid, men jag tror att man kan ha sin förälder som första anknytning och ändå göra tvärtemot ibland. Eller kanske ofta, till och med. Enligt författarna är tonårstrots helt och hållet ett tecken på att barnet är jämnårigorienterat istället för föräldraorienterat. Hm.. Jag tror inte det. Jag tror att det handlar en del om att försöka bli en mer självständig person, också. Mycket som står i boken känns ändå användbart, och jag tror precis som författarna att det är jätteviktigt att visa och leva efter att man tycker att familjen är viktig, ex. genom att ha rutiner som ger tillfällen till samtal och så, och att faktiskt umgås i familjen. Men att gå så långt som att begränsa möjligheten för barnen att leka själva tillsammans med sina kompisar, som de tycker är en åtgärd, tror jag är helt galet. Däremot frågar jag dem gärna vad de har gjort. Jag har något kapitel kvar, så jag ska inte döma ut boken, men jag har bitvis känt mig riktigt illa till mods när jag läst den. Antingen är vi helt fel ute som föräldrar, eller så har författarna en människosyn som jag inte kan hålla med om. Det är säkert så att många barn värderar kompisar högre än de borde och föräldrar lägre än de borde, men jag tror att det finns andra problem också.

Idag har V och jag varit på en egen liten runda. När vår kära tant R dog blev det ett plötsligt stopp för syendet V höll på med hos henne. Jag är verkligen ingen stjärna när det handlar om sådant. Däremot har jag vilja, och med hjälp av den har jag ju lyckats sy somligt som faktiskt varit riktigt användbart. När V i helgen var alldeles sysslolös och inte kunde komma på något alls att göra plockade vi därför fram några gamla sytidningar, hittade ett enkelt mönster på en kjol och ritade av det. Idag köpte vi tyg. V fick välja nästan helt själv (jag sorterade bort alldeles för tunna, alldeles för silkiga och alldeles för stretchiga), och när vi kom hem klippte jag tyget åt henne. Nu återstår att se om hon kan lyckas lika bra med min symaskin som hon gjorde med Ruths.