Halvårsredovisning
Mamman
Tycker om: Att kliva ut genom ytterdörren och insupa den underbara morgonluften, lyssna på fåglarnas kvitter och känna det daggvåta gräset. Sommarmornarnas promenad för att hämta tidningen är underbara.
Tycker inte om: Att behöva laga mat. Att ständigt behöva äta mat. Att hitta på vad man ska laga och äta för mat. Tänk om man slapp vara ansvarstagande förälder, och kunde nöja sig med pasta, nudlar eller något annat smidigt, eller helt enkelt bara slapp hela matproblemet.
Längtar efter: Nya, bra böcker att läsa.
Förbluffas av: Alla rötägg. Nej det var kanske att ta i, men av alla märkliga åsikter som vädras, och alla verklighetsfrämmande föreställningar, t.ex. när folk säger att skolan är objektiv om man inte har skolavslutningar i kyrkan. Typ. Lite mer reflektion, tack! Objektivitet är inte enkelt!
Pappan
Tycker om: Sovmorgon. Stilla kvällar på uteplatsen i en skön stol med något kallt i ett glas. (Det är faktiskt oftast vatten eller saft, även om det inträffar att glaset fylls av något inköpt, och t.o.m. ibland inköpt i en viss affär.)
Tycker inte om: Maskrosor. Kyrkans hus (eller de aktiviteter vissa där verkar hålla på med).
Längtar efter: Att få vara pappaledig. Semester. Mera pappaledighet. Att få arbeta som präst utan ständigt behöva undra om den kyrka han ska arbeta i verkligen vill vara kyrka.
Förbluffas av: Andra märkliga åsikter, och ibland samma märkliga åsikter som mamman blir förbluffad av. Att döttrarna inte överhuvudtaget klarar av att ha det något så när städat i ens sovrummet.
Dotter 1
Tycker om: Simskolan! Kungligheter och allt som hör dem till. Fina kläder och (fina) smycken. Sommarlov.
Tycker inte om: Föräldrarnas ständiga tjat om att hon inte får suga på tummen. Att systern inte vill leka med henne. Att systern inte vill spela badminton med henne. Att systern inte frivilligt läser högt för henne.
Längtar efter: Att få sminka sig. En stor badring.
Förbluffas av: Blir hon någonsin förbluffad? Nja, jag undrar det. Möjligen ett plötsligt "Ja", från oss tråkiga föräldrar på någon av hennes tusen miljarder frågor om vi kan göra det eller det, eller köpa det eller det.
Dotter 2
Tycker om: Simskolan. Att läsa - länge och mycket. Att få en hel påse böcker med sig från ett kalas. Att baka.
Tycker inte om: Sommarlov. Lök och annat slingrigt.
Längtar efter: Skolstarten.
Förbluffas av: Allt nytt E äter. Att alla inte älskar att läsa, och helst av allt sjunker ner med en bok.
Sonen
Tycker om: Att plocka bestick ur diskmaskinen och slänga dem på golvet. Att lyssna när någon spelar. Att själv "spela" piano. Välling och mat i största allmänhet. Att få gunga.
Tycker inte om: När diskmaskinen stängs. När någon försöker sätta honom på golvet.
Längtar efter: Vem vet? Jag gissar att han längtar efter att nå upp till pianot själv, och efter att kunna gå själv och inte behöva de där händerna att hålla i.
Förbluffas av: Allt nytt han hittar: Går det att äta? Går det att riva sönder? Låter det? Hur känns det? Av alla materials olika raspighet.
Ett brev...
Hej pappa!Det känns så overkligt att du inte kommer att få vara med om en massa saker som händer. Jag önskar så att du hade fått träffa E nu - hade du fått göra det kan jag garantera att du skulle suttit med honom på golvet och lekt "Det var en gång en liten gubbe". Han älskar den, och varje gång jag gör den med honom tänker jag på dig. Sedan skulle du säkert ha gjort kojamissor på honom, och han hade kiknat av skratt. Jag förstår ju att det är mycket bättre för dig som det är, även om du missar det där, för du slipper ju samtidigt allt dravel som också händer, och det är definitivt inte lite. Särskilt inte när det gäller kyrkan.
Ibland tänker jag på hur väl timad din bortgång var - du hann precis vara med om hela familjens födelsedagsår. Vi hade träffats så många gånger så tätt, för en gångs skull firades väl nästan allas födelsedagar ganska ordentligt. Vi träffades nästan hela familjen med bara några veckors mellanrum från H:s födelsedag fram till A:s några dagar innan du dog, och sedan skulle vi nog ändå inte setts så mycket, för av oss i grundfamiljen är det ju ingen som fyller april-juli. Märkligt.
Vi skulle ha flyttat perenner från er sommarstuga i år. Jag pratade med dig om det i somras, men då var det ju helt fel säsong, och i höstas blev det inte av. Du var ju den som kunde sådant där - idag när jag var ute och sågade i några buskar önskade jag att jag kunde rådfrågat lite. Så mindes jag också den där gången hemma i prästgårdsträdgården när du förfärad tittade på resultatet av M:s buskbeskärning - fast Ölandstoken blev faktiskt jättefin igen...
Annars tuffar det mesta på som innan. Det är konstigt. En sak har dock blivit helt annorlunda för mig: Jag har fått en helt annan längtan efter himmelen. Var det för att din mamma dog så tidigt som det alltid var så självklart för dig att detta livet bara är en liten, liten del? För mig har din död definitivt gjort det mer uppenbart. Jag har ju alltid vetat, rent teoretiskt, men nu tror jag att jag förstår mer. Det är väl bra, tror jag. Flickorna brukar säga:
-Nu vet morfar något som vi inte vet - han vet hur det är i himmelen. Jag undrar vad de kommer att minnas mest av dig. Jag minns ju nästan ingenting av farfar, mer än hur han lät när han läste tidningen, och att jag precis tyckte att jag börjat lära känna honom ordentligt när han dog, bara för att jag då hade sorterat frimärken ensam tillsammans med honom en gång. Då var jag ändå tolv år. Lika gammal som A. Konstigt! Det handlar väl inte alls om ålder, utan om vad man gjort tillsammans. Ibland undrar jag om flickorna min ns vad ni inte gjort lika mycket som jag. Förra året hade du och L pratat en gång om att hon och V skulle åka tåg till er och sova över när H hade flyttat hemifrån. L hade missförstått lite, och trodde att de skulle åka typ med en gång, och det blev en del tårar innan hon förstod att hon fick vänta ett tag. Det är nog bara jag som minns, men nu har H snart flyttat... Mamma och A kan nog behöva besök, även om du inte finns där längre. Kanske ännu mer därför.
Det jag mest av allt skulle vilja säga till dig igen är hur glad jag är över att du varit min pappa. Jag önskar att jag sagt det oftare, men jag är ju inte så där värst bra på att säga snälla saker. Jag har alltid verkligen velat hedra dig och mamma, och när du nu inte lever längre känns det så tomt. Visst ska jag inte förändras när det gäller det, men jag kan ju inte få erkännandet från dig längre. Det är tråkigt.
Även om jag stenhårt tror att din död inte var någon slump, och även om jag är lika stenhårt övertygad om att du skidade rakt in i Jesu armar, så undrar jag ju vad som hade hänt om de chockat igång ditt hjärta där uppe på fjället. Tänk om de gjort det, och så hade du tvingats ta det lugnt. Otroligt. Det hade nog inte varit din grej, eller hur? Jag tänker också på att ingen av oss kan säga att det hade varit bra för dig att överleva - tänk om du drabbats av någon annan sjukdom kort efter. Du kanske ändå redan hade varit död? I Dagen har de just nu en artikelserie om den goda döden, men än så länge har de inte haft med din sorts död. Skulle du inte kalla den god? Det tror jag. De har bara skrivit om långsam död, men det kanske kommer annat så småningom. Jag skulle nog vilja dö som du - plötsligt, utan att behöva fundera på hur det ska bli för de andra. Jag vet ju ändå att det inte blir lätt, men att man får kraft att klara av det bit för bit.
Jag har mycket mer på hjärtat, men det får bli en annan gång. Jag saknar dig så!
Å, nej!
Nu har jag gjort det igen - glömt att man måste klicka flera extragånger på enterknappen för att få riktiga styckeindelningar. Istället ser min text ut precis som alla de jag hårt kritiserar för sammanblandning och "varken eller".
Så här ska det vara! Nu ska jag aldrig mer göra fel.
/Svenskläraren
Lägesrapport
Barnet är friskt igen, och inte bara friskt. Nej, idag har han varit på ett strålande humör hela dagen. Kanske berodde det på den stora mängd välling han fick på natten - först var jag uppe med honom och gav honom välling i hopp om att han då skulle somna om. När jag en och en halv timme senare efter alla möjliga aktiviteter inte mäktade med att hålla ögonen öppna längre tog maken över. Mer välling, och se, sedan somnade E igen. Munterheten beror annars kanske på att han idag lärt sig att klappa händerna. Mycket skojigt, tycker både han och jag.
Jag fick jobb igår. Kruxet är bara att skolan jag ska jobba på inte finns än, och att den eventuellt inte alls kommer att starta. Det är mitt drömjobb - jag sa redan innan det fanns några officiella planer för denna skola att jag tyckte att den skulle starta, och i så fall skulle jag jobba där. För mer än ett år sedan såg jag sedan att det faktiskt skulle bli en skola, och hoppades att det skulle annonseras ut tjänster som passade mig. Strax efter påsk kom så annonsen, och allt i den passade mig perfekt. Problemet var väl bara att jag just då inte hade mycket till tankeverksamhet i huvudet. Eller, det hade jag ju, men alla tankar handlade om sorg. En eftermiddag i mitten av april tog V hand om sin lillebror i två timmar för att jag skulle lyckas skriva något slags ansökan, men resultatet var så klent att jag trodde att mina chanser var obefintliga. Sedan hörde jag ingenting förrän för ungefär tre veckor sedan. Då plötsligt ringde rektorn och undrade om jag fortfarande var intresserad - askmoln m.m. hade gjort att rekryteringsprocessen helt avstannat, och de hade inte överhuvudtaget påbörjat intervjuandet. För mig gjorde det stor skillnad - jag mår så mycket bättre nu än jag gjorde i början av maj som intervjuerna egentligen skulle ha varit. Efter intervjun kändes det bra, men jag är ju så oerhört duktig på att bli besviken att jag fann det bäst att inte hoppas särskilt mycket. Dock, intervjun avslutades med bön - fantastiskt att få lägga allt i Guds händer på det sättet. Det gjorde att jag mer kände att det skulle vara roligt att få jobbet, än att jag skulle bli väldigt ledsen om jag inte fick det. Nå, igår ringde rektorn alltså igen, och erbjöd mig 70% tillsvidaretjänst - om det blir något... Jag hoppas och ber - det känns som att det är så mycket som varit så rätt, att det skulle vara märkligt om det nu inte löste sig med de sista eleverna också. Det är alltså elever som saknas. Barn finns det på stället, men än så länge verkar föräldrarna föredra att ha dem på den överfulla kommunala skolan. Vi får väl se! Mitt självförtroende har i alla fall mått gott av att jag fått detta jobb, för jag vet att jag var långt ifrån ensam sökande.
Något om sorgens olika stadier skulle jag vilja skriva... Just nu tycker jag att det känns så märkligt. Jag är inte tårdrypande ledsen längre, utan har kommit in i en ny "förstår-inte"-fas. Det känns helt ofattbart, i ordets faktiska betydelse, att jag inte kan träffa pappa mer. Jag begriper inte att han inte lever längre. Jag gissar att det är i denna fas man lätt kan gå för fort fram, för det är lätt att ignorera de där tankarna och fortsätta som vanligt. Tur för mig att jag vet vissa småsaker som genast för mig tillbaka till tårarna: foton, minnena av de sista gångerna vi sågs, vissa psalmer o.s.v. När jag inte begriper tar jag till dem, i lagom mängd, så hoppas jag att jag kommer att fortsätta må bra.
Sjukt
I söndags kväll var både maken och jag oerhört sega. G hade anledning; han hade arbetat i princip hela dagen och haft tre gudstjänster + en dopgudstjänst. Själv var jag bara allmänt seg på ett skönt sätt. Hur som helst var det läge för lite filmtittande, så vi gick in på Voddler för att hitta något kul. Efter en ganska lång stund gav vi upp, för det var något tjall på bredbandet. Klockan hade hunnit bli rätt mycket, men vi plockade ändå fram en film ur hyllan och tittade på istället. Har man bullat upp med gofika måste man ju ha något att äta upp det till! Lagom till midnatt var filmen slut, och vi gick och la oss.
Detta var en liten introduktion. Fyra timmar senare vaknade vi nämligen av en arg liten gosse. Han sover numera i princip alltid hela natten, och de få gånger han inte gör det somnar han lätt om när jag lägger honom bredvid mig. Nu fungerade det dock inte alls. Efter en stund gick jag ner och gjorde välling till honom - kanske han var hungrig? Jodå, den slank ner, men inte slutade han vara arg för det. G gick upp och bar honom en stund, och då blev det tyst. Tyvärr vaknade han igen så fort G försökte lägga ner honom i sängen. Vi kämpade på en stund till, men vid sextiden gav jag upp och klev upp ordentligt. Sedan bäddade jag ner E i vagnen och gick ut och gick. Efter en inte helt kort bits promenad somnade han äntligen, och fortsatte med det så länge vagnen rullade. När jag stannade den hemma i trädgården vaknade han direkt, och började genast gråta igen. Puh! Man blir änna trött.
Alvedon gjorde susen när vi kom in. Lite frukost på det, så var gossen som vanligt igen. Glatt daddande skuttade han omkring på nedervåningen medan hans stackars mor åt frukost och läste tidningen. Tyvärr varar ju inte alvedonrus särskilt länge... Ganska snart blev han grinig igen, och så höll vi på hela dagen. På eftermiddagen kände vi att E definitivt var jättehet, så het att det inte kändes meningsfullt att plocka fram termometern. Åtminstone inte när en av storasystrarna lika definitivt hade tredagarsfeber för en dryg vecka sedan.
Lite timing på alvedonfronten bidrog till att natten till idag varit riktigt bra (bara en uppstigning för mig), och E verkar, trots temperaturen, trivas mycket bättre idag. Skönt.
Välja synsätt
Det finns alltid flera sätt att se det mesta på. Oftast kan man välja att se något på ett mer negativt eller på ett mer positivt sätt. När det gäller mig själv är jag, och har framför allt varit, väldigt duktig på att se negativt på allt från kommentarer till utveckling. När det gäller andra gör jag ofta precis tvärtom. Jag är oftare optimist än pessimist, och är det något som gör mig riktigt sur så är det ogrundad pessimism - varför deppa innan det är kört?
Att titta på en match på TV tillsammans med min käre man är nästan lika jobbigt som det kunde vara att göra det hemma i prästgården för många år sedan: mina bröder, och inte minst pappa, var då rakt inga optimister! Jag har ett roligt kort från fotbolls-VM, sannolikt 1998, där det suckande ljudet nästan hörs ut genom bilden. Förmodligen finns de som ser ett sant nöje i att sitta och deppa, för annars kan jag inte förstå valet att titta om man blir så deprimerad av att göra det. Finns det ingenting positivt kvar att hoppas på orkar jag inte titta. När det handlar om sport, alltså. Fast jag tycker att det är skillnad, stor skillnad, på att se att något inte är bra, och på att se allt i svart och sjunka ner i pessimism. Det kan jag applicera på sport också.
Nå, vad skulle detta egentligen handla om? Bara det att det alltid finns minst två vinklar på något. Pappa finns inte här längre. Det är fruktansvärt jobbigt ibland, även om vardagen flyter mer och mer och huvudet då och då fungerar helt normalt. Finns det verkligen något bra med hans död? I höstas, då när min farbror dött, skrev jag att jag hoppades att jag, om jag miste någon som stod mig verkligt nära, skulle kunna fortsätta vara glad över mitt eget liv. Den andra vinkeln på det jobbiga med pappas död är att jag insett ännu mer vilken gåva livet är. Jag känner mig gladare över mitt liv än jag någonsin gjort, och den insikten är värdefull. Vi firade pappas morbrors 92-årsdag för några veckor sedan. Är det inte fantastiskt att fira en 92-årsdag? Jag älskar kalas och presenter och skulle nog aldrig komma på tanken att fly undan födelsedagsfirande, men nu tycker jag att det finns en djupare mening i detta att fira födelsedagar: det är att vara glad för livet, att man fått ytterligare ett år. Det finns den pessimistiska vinkeln: ålderstecken, jobbiga kalasförberedelser eller vad det nu kan vara, men den positiva vinkeln finns. Nu blev detta något slags födelsedagsfirandepåbjudande, men det är bara ett exempel. Vi har alltid ett val!
Utveckling
Dags för en kort rapport när det gäller E:s framsteg. Han har ju länge sett ut som att han vill framåt, men inte riktigt lyckats. I förra veckan kom han äntligen på hur han skulle bära sig åt, så nu är det slut på lugnet. Man sätter E på ett bra ställe, och sekunden efter har han med hjälp av något slags märklig skutteknik förflyttat sig till något mycket mindre bra ställe. Ska man beskriva hans tillvägagångssätt är det enklaste nog att tänka sig att han effektiviserat krypande, genom att bara krypa med ena benet. Det andra har han kvar i sittande ställning, och så sätter han i foten och skuttar framåt. Snabbt går det i, i alla fall! Glasfaten har fått flytta, lergrytan lever farligt och igår hittade han lådan med plastpåsar, så den måste väl åtgärdas. I lördags kväll kom våra snälla vänner hit med sina grindar, så nu kan vi i alla fall montera upp dem och känna oss någorlunda säkra när det gäller trappan.
Annars är E såklart världens gosigaste bebis. Jag är inte särskilt morgonpigg, men av G och mig är jag definitivt den mest vakna efter att väckarklockan ringt. Det faller därmed på min lott att kliva upp och fixa frukost. I princip alltid möts jag när jag kommer ut ur vårt sovrum av en storleende gosse som kikar upp ur sin spjälsäng, och genast känns det inte alls jobbigt att behöva vara vaken. Hans morgonhumör är underbart! Kvällarna är väl lite mer sisådär, men han har sina glada stunder då också: Igår var vi bortbjudna till goda vänner på middag. Våra flickor och deras barn lekte jättebra, och när vi ätit färdigt började vi vuxna prata allvar, och det drog ut på tiden. Då satt E i famnen och skrattade högt åt alla som ville fästa sin blick på honom. Så höll han på tills det bara var en liten, liten glipa mellan ögonlocken och vad ögats nederkant nu kan tänkas heta. Då gick vi hem - vi kunde nog annars pratat väldigt, väldigt länge, men det är troligt att samtalet kan få konkret resultat i en bönegrupp, så det varade väl tillräckligt länge.
Det finns en del saker i mitt huvud som väntar på att skrivas om, men inspiration, tid och ensamhet har inte sammanfallit på länge, och seriösa saker har jag svårt att skriva snabbt om. Tills de gör det får det duga med sådana här snabbrapporter. Jag skulle kunna skriva om mitt psyke, eller min stresstålighet, eller vad man nu ska kalla det. Man märker att tåligheten inte är riktigt som den brukar. V var inte i högform i förra veckan. Först var det på onsdagen - hon klagade över att vara yr och trött, och hon hade ont i huvudet efter skolan. På torsdag morgon var hon också yr, så jag följde med och var med i skolan den första lektionen. Sedan tyckte hon att allt kändes bra, så jag gick hem. På eftermiddagen skulle de ut och leka med kompisar, men så kom V och sa att hon inte orkade.
-Gå och lägg dig, sa jag, och hämtade termometern. När den visade nästan 39 grader blev jag nervös. Hur mycket feber kan ett barn ha utan att ha några andra symtom överhuvudtaget? Inte ont någonstans, hur många gånger jag än frågade, och yrseln var helt borta. På fredagen hade hon 38,5 hela dagen, men inte var hon sjuklig på så sätt att hon låg i sängen eller hade dålig aptit. Jag blev nervös på riktigt. Trots att det överallt står att man ska se mer på allmäntillstånd än termometersiffrorna så tyckte jag att det var läskigt - om hon ändå haft lite hosta eller något. Febern höll i hela lördagen också, fortfarande helt utan ytterligare symtom. Så igår morse var hon äntligen feberfri. Då ställde jag henne i duschen, och det var väl tur, för då fick vi se att hela hon var fläckig. Med hjälp av våra böcker ställde vi diagnosen tredagarsfeber - det ska tydligen mest drabba barn upp till två år... Skönt, tycker jag, att det nog ändå var något helt vanligt, för i mitt huvud blev febern hur allvarlig som helst.
Planering
Jag är i normala fall extremt välplanerad, i betydelsen att jag vet vad jag ska göra och dessutom gärna vad alla andra ska göra. Det ingår i mitt varumärke, om man vill uttrycka det så - det är en bild av mig som jag gärna göder. Därför är det hårt att inse att det inte stämmer längre. Jag har noll koll. En dag i taget, ingen framförhållning och diverse sistaminuten-lösningar har blivit min nya grej. Det har väl hänt förr också, men då har jag vantrivts av det, och snabbt varit tillbaka i planeringshysterin. Nu har jag resignerat helt, och det är faktiskt rätt skönt. Undrar hur länge jag kan leva på att mitt huvud slutade fungera som det ska för två månader sedan lite drygt...
Det är nu bara lite drygt en månad kvar av den tid jag tänkt vara föräldraledig helt. (Ja, helt och helt - det är kanske en definitionsfråga...) I början av juli blir det Gabriels tur att bli huvudansvarig hemmaförälder, och någon månad senare ska jag helst ha skaffat ett välbetalt lärarjobb (en omöjlig kombination). Det stressar mig inte alls. Borde jag vara stressad? Jag vet inte ens det. Det har ju alltid löst sig väldigt bra förr, och det är ju inte som att jag sitter och rullar tummarna och väntar på att någon ska ringa och erbjuda mig ett jobb. Nej, jag har varit på två intervjuer, sökt några jobb till och inte fått negativa besked från något än. Det visar sig nog så småningom vad jag ska pyssla med i höst, och så länge jag känner att en vecka är en näst intill oändlig tidsrymd tänker jag inte bekymra mig.
Jag undrar om vårens ljuvliga långsamhet i år beror på mig eller vädret. För första gången på hur många år som helst tycker jag att det varit vår på riktigt - inte vinter och sedan sommar nästan direkt, utan så där härligt att man kunnat följa hur bladen spruckit lite mer för varje dag, knopparna blivit större och större men ändå inte börjat blomma o.s.v. I all ljuvlighet är det dock märkligt att inse att det är skolavslutning om en dryg vecka - det är ju fortfarande vår. Det känns besynnerligt att konstatera det så här kort inpå! Jag är van att räkna ner från påsk, ungefär, men denna vår har allt hängts upp på ett annat datum. Ja, tid är verkligen relativt!
