storasyrrans

Jag har sommarlov nu, och det är fantastiskt skönt. Innan jag slutade jobba vikarierade jag en dag som klasslärare i femman. De skulle just den dagen ha utbildning med Röda korset, så jag fick förmånen att vara med när de fick lära sig hur man ska handskas med människor som av en eller annan anledning behöver hjälp. Det kändes inte så dramatiskt, men så började jag tänka, och insåg att A var lika gammal som de här eleverna när han hamnade i en verklighet där det faktiskt inte hade hjälpt hur många sådana här kurser han gått på - och något sådant nämnde inte kursledaren alls. Han pratade om hur de skulle lägga varandra i stabilt sidoläge, om hur de skulle förbinda sår och hur de skulle göra för att förhindra chock, men aldrig om att det inte alltid hjälper, hur duktig man än är på livräddande insatser, ingenting om att det kan vara en person man älskar som behöver livräddningen och ingenting om hur man skulle kunna bära sig åt när man inte mäktar med den situation man hamnat i.

Jag såg på när eleverna tränade, såg dem fnittra åt fejkblod och stånka när de skulle vända runt på varandra. Jag tänkte på min hjältelillebror som ville försöka få av pappas skidor, men inte lyckades. Som var ensam med vår älskade pappa mitt ute på ett stort fjäll, utan mobiltäckning. Som gjorde allt rätt, men ändå inte kunde göra något.

Det är fantastiskt bra att det finns människor som kan livrädda, och att vi lär ut livräddning i olika svårighetsgrad ända från när barnen är små. Ännu bättre vore att också lära ut att vi inte har livet i våra händer. Gud är den verkliga livräddaren, men kanske ser han ibland att den bästa räddningen inte finns här på jorden, och då kan vi inte göra någonting. Då hjälper det inte hur bra vi än kommer ihåg att luftvägarna måste vara fria, eller hur många gånger man ska blåsa in luft. Då är det vi som finns kvar som behöver hjälpen, hjälpen att leva vidare med vetskapen att vi faktiskt inte kunde göra någonting mer och att det inte hade spelat någon roll om vi hade gått alla livräddarkurser i världen. Det är helt enkelt inte vi som äger frågan om livet.

Det är intressant att fundera på hur det kommit sig att vi är som vi är. Jag vet ju vad jag tror, att Gud har skapat mig precis sådan jag är, men samtidigt har han ju inte satt oss på egna öar, utan i sammanhang som absolut bidrar till att forma ens personlighet. Så, vad är vad? Vad finns från början, och vad formas efterhand?

För några månader sedan fick vi ett brev från Karolinska insitutet. För att noggrannt undersöka detta med vad som är ärftligt och vad som formas av omgivningen ska man granska ett stort antal tvillingpar i typ mellanstadieålder, och våra flickor skulle då vara med. Jag tycker att det är jättespännande! Först var det en telefonintervju som tog ungefär en timma. (Jag var alldeles varm om örat efteråt...) Det frågade om ALLT: sjukdomar, ilska, självförtroende, skolprestationer, sömn, längd, vikt, allergier etc. Det skojigaste var att jag, som precis som nästan alla andra, tycker att våra flickor är väldigt olika varandra, upptäckte ännu fler olikheter när jag tvingades svara på märkliga frågor om deras beteenden. L är i princip aldrig nedstämd, V är går upp som en sol och ner som en pannkaka eller hur det nu är man brukar säga, men saknar mellanlägen helt. L sover gott, V gör det inte. L har krampat, V har det inte. L har bara haft en enda öroninflammation, V har haft ett högt antal. L är ofta rädd för att göra nya saker, V testar nästan vad som helst. L pratar inte med främlingar, V pratar alltid, gärna med främlingar.

Nog kan vi ha förstärkt drag hos dem genom hur vi varit mot barnen, men jag tycker att det är ganska uppenbart att de inte föds som några blanka blad precis. Jag kommer spänt att vänta på att höra något om denna studie i media när det så småningom kommer fram några resultat.

Ett resultat vi ska få reda på mer konkret än genom att hålla koll på nyheter är om flickorna är enäggs- eller tvåäggs-tvillingar. För att verkligen kunna skilja på vad som är genetiskt och vad som beror på omständigheter har barnen fått spotta i varsin liten behållare. Det tog en kvart innan de lyckads producera så mycket saliv att det nådde upp till strecket på röret. Sedan följde vi instruktionerna noga och stängde ett lock med vätska, vände röret fem gånger, stoppade det i en plastpåse och skickade båda rören till Karolinska. Det kan ta upp till ett år, men sedan ska vi få besked om huruvida de små damerna är av samma sort eller olika. Det känns inte så väldigt spännande, men som L sa: "Om det visar sig att vi är enäggs, så är vi nog ganska ovanliga enäggs för att vi är så olika."

Jag älskar vår trädgård. Den är inte perfekt just någonstans, men ändå alldeles underbar. Det märks på den att den har funnits i en väldig massa år, och att gräsmattan inte är anlagd av någon expert, men den är lummig, stor och härlig. Det enda som saknas är en stor gammal blodbok eller möjligen lönn, men innan en sådan hade hunnit bli sådan skulle vi ha blivit gamla och grå, så det känns inte så aktuellt.

Ibland när vi promenerar eller åker igenom något annat samhälle än vår lilla by kan vi prata om att det ser ut som om man lagt ut färdig gräsmatta och pluttat ut hus i jämna rader på en åker, och precis så är det nog på många ställen. Det är inte så vi vill bo, men uppenbarligen finns det ju de som vill det...

Vår by ser inte ut så. Här finns inte en tomt som är likadan som någon annan, och även om det finns några pedantskötta gräsmattor så ser trädgårdarna levande ut. Det finns många träd, och regelbundenheten lyser med sin frånvaro. Vi gillar det.

För ett år sedan, ungefär, fick vi nya grannar. De satte omgående igång med att måla om det alldeles nymålade huset, bara för att byta färg antagligen. Sedan mejade de ner en gammal häck ut mot vägen och fortsatte med att ge sig på varenda liten utstickande sak på tomten. I höstas insåg vi att de tagit bort staketet som stod i häcken som gräns mellan våra tomter, och sedan dess vet vi inte riktigt hur vi ska bära oss åt för att hälsa på dem - för det hade vi inte gjort innan dess, och inte efteråt heller. Energiskt har de fortsatt nu när vintern definitivt försvunnit: en häck till är nedmejad, de två träd som gjorde häcken lite levande är bortgrävda, och den sluttande gräsmattan håller på att förvandlas till en fotbollsplansjämn historia. Man frågar sig varför de inte köpte ett hus i ett sådant där samhälle där det redan finns den sortens hus...

Det stormade lite i natt, och ett gammalt träd knäcktes. I eftermiddags stod jag och bakade och såg genom fönstret att de nya grannarna gav sig på några grenar på det. Metodiskt sågade de av varje gren som petade in på deras tomt och kastade sedan grenarna in till en av våra andra grannar. Trädet står nog på de grannarnas tomt, eller kanske på vår. Jag tycker att det är ett så märkligt beteende! De är nyast här, och ändå bryr de sig inte ett skvatt om att prata med någon. Nu har våra stackars grannar fått hela sin kompost överöst med grenar som de måste ta bort för att kunna komma fram till trädet som behöver sågas av mer ordentligt. Med ett snabbt samtal hade det blivit ett enda avsågande och ett träd att bära iväg istället för massvis med sågande och massor med grenar. Märkligt.

De lider nog svårt av vår ostrukturerade trädgård med allt annat än fotbollsplan, i alla fall. Vi bevakar vår tomtgräns - efter att de tog bort det gamla staketet och sågade lite i ett av våra äppelträd känns det som att man behöver hålla lite koll... Synd för dem att jag är en sådan där hemsk människa som provoceras till envishet, och in absurdum nu tänker köra på ostrukturerad lummighet istället för strukturerad park. Tja, strukturerad park hade det nog inte kunnat bli ändå, men ändå.

"Hur stora är vi egentligen?", sa V med hänförelse i rösten när vi satte oss vid middagsbordet. En ganska retorisk fråga, tror jag, som föranleddes av det faktum att jag strax innan ordnat varsin e-postadress åt flickorna. Det är väl snudd på redan omodernt med e-post, men det vet de inte om - de var störtförtjusta. L ämnar inom kort skicka ut små meddelanden till några utvalda så att de vet att hon kan ta emot e-post. "Har man en adress är det ju roligt att få meddelanden ibland", menade hon.

Jag är så trött på mig själv. Det skulle vara så skönt att vara en sansad och mer lagom människa som tänker och tycker lagoma saker och inte är så galet envis och nördig som jag. Ibland försöker jag, ganska mycket och ganska ofta, men det är inte så lätt - jag är ju jag... Det är bara att fortsätta vara oändligt tacksam över att åtminstone maken står ut med mig.

Jag har skrivit om det förr - läser eller hör jag något måste jag göra något åt det jag läst. Jag tycker ju att det är helt rätt att göra så, och det är ju därför jag gör det. Att inte ta ställning är något jag ogillar starkt - om man inte tar ställning till att inte ta ställning, och därmed har argument för det.

Det är väl egentligen inget galet med att tycka och tänka så, men mitt problem är att jag nog i grund och botten bara gör det för att jag vill att andra ska tycka att jag är genomtänkt, klok och konsekvent. Det är galet.

Vardagen består av sådana massor av val, stora och små. Jag är dålig på att bara göra dem, jag måste alltid samla argument för varför jag gör si eller så. Det är också galet. Åtminstone ibland borde man verkligen bara kunna göra, eller bara välja, utan att veta varför. Och definitivt borde argumentet för beslutet inte vara att andra människor ska se upp till mig.

Alltihop bottnar nog i duktighetsiver, och det där försöker jag verkligen jobba med. Jag borde inte alltid behöva vara duktig - men jag mår så bra när jag får vara det. Ingenting gör mig så glad som när någon säger att jag är duktig. Fast det har blivit bättre; ibland blir jag glad av helt andra anledningar...

Duktig är ett positivt ord för mig, men jag inser varför det ibland använts i negativ mening. Det är så lätt att kliva ner i självgodhetsdiket. Fast jag tycker verkligen inte att alla andra behöver tänka och tycka som jag - bara de vet varför de tänker och tycker som de gör respekterar jag gärna, och kan t.o.m. imponeras av deras konsekvens, duktighet och klokhet.

"Det gäller att smida medan järnet är varmt. " Eller bara, "Det är gott med det som är gjort". Har jag lust att jobba så vill jag helt enkelt göra det med en gång. Färdigt, helst, men det kan ju innebära många saker. Jag vet att jag är snudd på tramsig med alla mina listor, i bland skrivna och ibland bara tänkta, men för mig är de nödvändiga och det som får mig att faktiskt göra någonting alls. Pauser passar inte mig. Jag vill göra färdigt. Det skulle sannolikt kunna ända i något slags katastrof, om listorna aldrig blev färdiga, men eftersom jag samtidigt nog är bland de lataste vuxna som överhuvudtaget existerar så är inte risken så stor. Jag sätter upp ganska lagom långa dagsbeting.

Idag strålade solen, och jag kände att jag ville göra massor med saker. Gräva sandlåda, fixa rabatterna, bygga pallkragar, köpa nya plantor... Problem ett var att J inte var ett dugg intresserad av att jag skulle göra sådana där tråkiga saker. Problem två var att jag när jag klev in i hallen insåg att även insidan av hemmet behövde en insats. Efter att tillsammans med gossarna promenerat till gräsklipparaffären för att lämna in den nyare av våra två gräsklippare på service, och sedan väntat där medan E provsatt sisådär fyra-fem olika sorters åkgräsklippare, satte jag igång med att klippa rosorna. Det gick så där - det är svårt att hantera en sekatör på ett säkert sätt när man håller en ettåring på ena armen! Efter rosorna gav jag därför upp trädgårdsbiten och gick in. Matlagning och diskmaskinsplock, och efter maten gjorde vi ett nytt försök med trädgården. L & V hjälptes åt att bygga pallkrage, och sedan tog de med sig gossarna in för att titta på film medan jag grävde ur trädgårdskomposten för att fylla pallkragen.

Om det känns som att listan med saker att göra är så lång att det inte märks på den att man gjort något kan man bestämma när arbetsdagen är slut istället. Det gjorde jag. När J & E var lagda plockade jag fram maskeringstape och målarfärg och målade några lister. Sedan, när klockan blev nio, njöt jag av att ha gjort något. Det är det som är så bedrövligt, och så bedrövligt skönt. Det bedrövliga är att det bara känns som att man gjort något när jag gjort många fysiska saker, och det bedrövligt sköna är att det är så skönt skönt att känna så.

Diskussionerna inför nästa läsår pågår för fullt, och då handlar det inte bara om arbete resp. föräldraledighet, utan också om huruvida det ska fortsättas med fiolspelandet, om L också ska börja spela piano, om hur givande orkestern egentligen är, om hur många gånger man känner för att köra till sta´n för att någon ska vara med i aktiviteter av något slag, om ridning en gång i månaden ska konkurrera ut något annat, om det är bra att ha flera aktiviteter samma dag etc. Egentligen handlar det bara om en sak: V vill dansa.

Ja, och en sak till, för om V får dansa så vill L gå på drama.

Vid vårt lilla eftermiddagsfika, innan flickorna kommit hem från juniorerna (en av årets veckoåterkommande aktiviteter) diskuterade maken och jag fram och tillbaka, utan att egentligen komma fram till något. Hur många aktiviteter kan en nioåring egentligen ha? G insåg att han inte räknat de saker som händer här i byn - de märks ju inte lika mycket eftersom barnen tar sig dit och hem själva, och när han räknade även dem började han räkna vår familj också till de mer aktivitetshysteriska. Jag tänkte tillbaka, och insåg att det våra flickor håller på med nog är i samma antalsgrad som mina aktiviteter var - och då känns det ändå som att det jag sysslade mest med var pappersdockslek, brevskrivning och läsning.

Jag tror att det lätt blir för mycket, men samtidigt så tänker jag att ska det vara mycket så är det nog ett rätt bra år att ha mycket i trean, för det är innan det hunnit bli massor med läxor, men efter att barnen är så små att de blir supertrötta av allt som händer utanför hemmet. G är mest orolig för att det ska bli för mycket bilkörande, och att alla aktiviteter ska göra att livet blir ett enda stort logistiskt pussel.

Senare idag presenterade jag förslaget att skicka in anmälning för dans resp. drama, och därmed för lång framtid lägga ner alla planer på husdjur. Det skulle kännas som en befrielse!

Lille farbror yngst i familjen har gått och blivit riktigt stor. Idag hittade V honom på femte trappsteget nedifrån, vilket gör projekt "komma på hur vi ska sätta fast grinden nu när trappan går längre än väggen" mer akut. Annars är han en ganska fredlig gosse, och nästan alltid väldigt glad.

En av hans favoritsysselsättningar är lådor av olika slag. I sådana kan man stoppa ner saker, ta upp sakerna, stoppa ner dem igen och sedan ta upp dem igen. I söndags kväll var han med i Slöinge kyrka, och där hittade han roliga fack mellan stolarna. Med viss snits spottade han ut nappen så att den landade i facket, plockade upp den, stoppade i den, plockade upp den, spottade i den o.s.v. Efter en stund satte jag honom ner på golvet och tog av honom skorna för att han skulle kunna leka med dem (kardborrebanden brukar vara intressanta), men då reste han sig raskt och hivade i även skorna i facket. Sedan var det fullt.

Diskmaskinen är en annan favorit, men det är det väl för alla barn. Lämnar man en liten glipa öppen är det kört - då öppnar han själv och plockar sedan ut valda favoriter, alt. lägger sig på mage på luckan och smakar på resterna där. Smaka är något han överhuvudtaget är väldigt förtjust i. Ingen av de andra tre har på samma sätt som J stoppat saker i munnen. Idag åt han schampo,fast det var nog inga större mängder, för anledningen till att han alls kom åt flaskan var att jag lagt den på badkarskanten för att den var slut - men ändå: han hade lite vitt lödder i mungipan och såg strålande glad ut. Det måste ju ändå ha smakat urk! Andra smakfavoriter har varit godis (snott av syskonen), julmust (snodd av E), bulle (mutad med av G) och hamburgare (matad med av sina lata föräldrar).

Idag var G borta hela dagen. J ville inte alls sova på kvällen vid vanlig läggtid, och efter att ha hört honom skrika en längre stund och flera gånger försökt få honom att lugna sig tog jag upp honom. Vi gick ner, och precis då kom G hem. Att se J skina upp så som han gjorde då var en helt fantastisk känsla - nästan bättre än att få det där leendet själv, tror jag...

Det jag egentligen skulle skrivit om när jag skrev sist var något annat än det som kom på pränt, men jag snöade liksom in.

Jag går omkring och grubblar över hur nästa läsår ska se ut. Vi grubblar tillsammans också, och funderar på vad som är rimligt, vad som känns roligt, vad som känns jobbigt och vad vi egentligen vill. Klart är att E börjar på dagis i slutet av augusti. Det blir samma förskola som flickorna gick på, och jag är fast förvissad om att det kommer att bli jättebra på alla sätt och vis. Klart är också att J ska stanna kvar hemma. Han kommer säkert att få börja på dagis tidigare än de andra gjort, men när vi tänkte tanken högt att lämna honom redan i höst kändes det helgalet. Det är ju vår lillskrutt!

För att få fast jobb i kommunen behöver jag jobba lite drygt ett halvår till, och det vore onekligen ganska skönt med ett fast jobb. Samtidigt har det hittills aldrig varit några som helst problem att få sysselsättning och lön; det handlar bara om att vara lite flexibel. Alltså tänker jag att det inte är så akut med den där tillsvidaretjänsten.

G trivs bra med hemmapapperiet, men det är frusterande att de där få timmarna han ska vara i tjänst aldrig räcker till det han behöver göra. Att vara borta från församlingstjänsten mer än ett halvår känns också konstigt, så till hösten ska han nog mest jobba. Hade det bara fungerat med deltid i verkligheten hade vi säkert landat i något slags jobba-lite-var-lösning, men det håller inte. För G skulle det bara bli mindre lön för samma jobb.

Precis före lovet kom min chef och undrade om jag var intresserad av en eventuell tjänst. Ja, verkligen - det skulle vara jätteroligt, men samtidigt är jag stolt över att jag landat i att tycka att det känns riktigt trevligt att tänka sig ett år hemma. Jag som egentligen inte gillar hemmapyssel särskilt mycket tycker att det låter lite mysigt på något vis att gå och skrota hemma ensam med en ettåring. Nästan som semester... P.g.a. allt det där jag skrev i förra inlägget kommer det dessutom inte att behöva vara någon ekonomisk ansträngdhet, och det gör det hela ännu trevligare att tänka på. Fast, bara för säkerhets skull - ifall tristessen skulle angripa mig, jag söker nog ett par högskolekurser, (Jag mår bra av bekräftelsen avklarade kurser med VG ger...) antingen för att utöka behörigheten (en mattekurs) eller mer SVA bara för att det är så roligt.

Jag hade gjort upp en fin ekonomisk plan, men som så många gånger förr visade det sig att jag tänkt fel. Jag gillar att göra onödigt pessimistiska kalkyler, så att man liksom överraskas av att ha pengar över, men det här var lite onödigt.

Det hela handlade om att kunna följa vår egen gamla plan om att barn inte mår dåligt av att slippa dagis tills de börjar närma sig treårsdagen - något som var lätt med tvillingar, men som jag misstänkte skulle bli svårare när man inte fick lika många dagar. Alltså snålade vi rätt hårt med föräldrapenningsdagarna när E var nyfödd. Så föddes J, och man fick tänka om lite - att ha E hemma tills han blir tre var plötsligt plättlätt. Dessutom insåg jag att J skulle vara över ett år och E under tre år utan att vi nyttjade barnomsorg några månader, vilket skulle kunna ge två vårdnadsbidrag på en sammanlagd summa av bara lite mindre än så mycket pengar vi plockat ut från föräldraförsäkringen varje månad. Det kändes som ett skojigt sätt att spara dagar, så jag befallde G att plocka ut så många dagar som möjligt för J nu under våren när han är hemma - för om man ska få ta ut vårdnadsbidrag måste man ha använt en stor del av föräldradagarna.

Det var där det brast. G har snällt tagit ut en hel mängd dagar, men inte räcker det. Det fattas 37 dagar när J fyller ett år. Men, tänkte vi när vi insåg detta: då kan ju jag också ta ut dagar; jag jobbar ju bara 75%, men det gick bara åt typ 12 dagar för att fylla ut till heltid, och ännu mer får jag ju inte ta. Ja, ja. Då får vi väl plocka ut 37 dagar och börja ta vårdnadsbidrag sedan, tänkte jag, men det gick inte heller, för när vi tagit ut 37 dagar, då är det mindre än två månader kvar tills E ska börja på dagis, och man måste ansöka om minst två månaders vårdnadsbidrag för att få något.

Vi gav upp. Det får lösa sig ändå. Som det ser ut nu (om jag har räknat rätt vill säga - och det har jag ju sannolikt inte...) kommer det ändå att lösa sig så att J kan vara hemma åtminstone tills nästa höst, och det får vi kanske vara nöjda med.

Det grämer mig ändå lite, det där med vårdnadsbidraget. Jag tycker att det är så mycket som är så gräsligt tramsigt i hela debatten runt jämställdhetsbonus, vårdnadsbidrag, pappamånader och annat. Jag skulle välkomna vem som helst som kan använda vårt uttag av föräldradagar för att visa vem som varit mest hemma med våra barn. Skulle vi lyckats räkna rätt hade jag definitivt skrivit maken som förstahandssökande för vårdnadsbidraget, bara för att jämna till statistiken lite. Vi har våra barn gemensamt, och ekonomin också.

Häromkvällen tittade vi för en gångs skull på nyheter på TV. En av de stora nyheterna var att barn, häpnadsväckande nog (eller förstås inte särskilt...) mår bäst av att ha vardagskontakt med båda sina föräldrar. Fast det var förstås inlindat fint, och egentligen var det bara bakgrundsfakta till den egentliga nyheten: Att barn till separerade föräldrar mår bäst av varannan-veckasboende.

Dagen efter läste vi läsläxan i skolan, och denna vecka handlade det om en pojke vars föräldrar skulle separera. Barnen i klassen hade massor att säga. De trodde att det nog skulle ordna sig så småningom, att mamman och pappan skulle bli ihop igen och så. De trodde att pojken i berättelsen mådde jättedåligt. Vi tittade på en film om att ha flera hem, också. Barnen i den helt sanna filmen sa att man alltid bär på en längtan efter den andra föräldern och att det var skönt att komma ifrån det ena hemmet efter en sådan vecka för att de var så många olika barn där: hela, halva- och låtsassyskon.

I nyhetsprogrammet sa en mamma att hon kunde vara så mycket bättre förälder de veckor hon hade barnen för att hon slapp dem den andra veckan. Nja, det där med slapp är ju min elaka tolkning, verkligheten var kanske att hon kunde jobba och göra mer barnfria veckor för att sedan koncentrera sig på barnen.

Vissa saker fascinerar mig. Hur kan en duktig barnpsykolog svara på frågan om hur barn klarar av att flytta varje vecka bara med att de är lojala mot sina föräldrar, och att föräldern är borgen för dem - till skillnad från oss vuxna som har våra hem som våra borgar? Det där med lojaliteten stämmer helt säkert, men visst är hemmet en borg även för barnen. Det är väl bara att föräldern är ännu viktigare, men hur kan psykologen låta bli att nämna att det finns en variant till: att föräldrarna växlar boende. Jag är helt övertygad om att de allra flesta barn skulle må ännu bättre av den varianten. Kruxet är väl bara att det hindrar föräldern från att starta ett nytt liv med en ny relation.

Den där mamman fascinerar mig också. Det finns väl egentligen ingenting som hindrar att man även i ett äktenskap delar upp så att man tar ett större ansvar vissa veckor än andra?

Barnen tycker jag bara synd om. Psykologen sa också i inslaget att det brukar märkas på dagis och i skolan hur de verkligen mår. Jag har sett barn under pågående skilsmässa, när de nästan slits sönder för att de inte vet hur de ska förhålla sig till sina tvistande föräldrar. Jag pratade med en flicka förra veckan som längtade så att hon grät efter sin mamma - och det handlade inte om någon nyligen genomgången separation, utan det hade nästan alltid varit varannanveckasföräldrar för henne. Jag har grubblat över varför vissa barn beter sig som de gör, och inte kunnat göra annat än fundera på om det har att göra med att det är för rörigt med ett mamma-boende och ett pappa-boende. I en annan undersökning jag läste om för något år sedan hade det konstaterats att barn även i s.k. lyckliga skilsmässor mest av allt egentligen önskade att deras föräldrar skulle leva tillsammans.

Om man nu skulle tänka mest på barnen, nog skulle man då kunna strunta i den där borgen?

E är gräsligt fordonsintresserad. Han älskar bilar och kör med dem inne dagarna i ända, men ännu bättre är traktorer, och nu äntligen har vädret blivit sådant att vanthataren kan vara ute länge igen. Således stod han häromdagen bekymrat vid sin stora traktor, så stor att han inte orkar köra den själv, utan bara baxar omkring den, med öppen motorhuv och muttrade. Han har liksom lärt sig hur det ska gå till...

Idag fyllde flickorna år, och för att fira det lite åkte vi och fikade hela familjen på vårt favoritcafé i Falkenberg: Ståhlboms. Efteråt var det orkester för födelsedagsbarnen, och vi andra skulle fördriva tid. E var helt klar över vart vi skulle:

-Tingelingetåget väntar på dej! Kom, nu går vi tingelingelingtåget. Gå till tingelingelingtåget!

Nära musikskolan finns en minilekplats. Den består endast och enbart av ett lekhus i form av ett tåg - med ratt. E klev in, körde, klev ur, klev in på passagerarplats, klev ur, klev in i loket igen, klev ur, och så höll han på tills vi andra krävde att få röra på oss. Då vrålade han.

-NEJ PAPPA! INTE sitta asklarna! Vi gick ändå, och han fortsatte sitt argumenterande:

-Asklarna funkar inte! Asklarna sönder.

Orkestertiden närmade sig sitt slut, och vi gick tillbaka till musikskolan. Medan jag inväntade flickorna inomhus satte sig G och E i bilen, på förarplatsen så klart. Där satt E och sa att han skulle köra, men han var inte nöjd:

-Bilen funkar inte. När han fick flytta bak till sin stol var han mycket irriterad, men flickornas kompis skulle också åka med, och hon är populär, så han lugnade sig ganska snabbt, och vi började åka hemåt. Efter någon kilometer sa han, mitt i en högljudd lek med flickorna:

-NU funkar bilen!

Väl hemma dröjde det inte många minuter förrän tant R kom för den sedvanliga tisdagspassningen. E hörde från sin plats vid matbordet att hon kommit, och så fort han såg henne frågade han:

-Haj du bilar i påsen? För så är det: Varje tisdag kommer tant R och passar, och varje tisdag har hon med en tygpåse full med småbilar som E sedan kör tills han ska sova. Det förgyller hans tisdagar och gör dem till något att längta efter. Det är ganska gulligt, tycker jag!

I morse blev jag sur. En lokal LO-ordförande var intervjuad i tidningen, och på frågan om vad som var viktigast att förändra svarade hon arbetsmiljö och löner. Ett kvalificerat restaurangbiträde, som hon var, hade nämligen bara 21000 i lön.

Som lärare i Falkenbergs kommun har man med tio års erfarenhet bara drygt en tusenlapp mer (Jag fick först ännu mindre, men efter mycket stånk och stön på förvaltningen fick jag upp den något - jag är inte sämst betald av lärarna.), och då ska man ändå stå ut med ständiga påhopp i alla slags medier för att man är så gynnad, överbetald och allmänt kass - vem annars har sommarlov, vem annars kan gå hem klockan tre på eftermiddagen och vem borde definitivt sköta det där med eleverna bättre, så att ingen blir mobbad, alla blir godkända i alla ämnen och alla tycker att skolan är rolig. (För det är väl det den går ut på, va? Att vara rolig?)

Nästa gång det kommer en sådan där insändare kommer jag att explodera. Restaurangbiträdena får gärna högre löner för mig - det innebär väl bara högre uteätarpriser, och så sällan som vi går ut och äter spelar det inte så stor roll. Hoppas att LO-nissarna kan unna oss som har ett antal års studier bakom oss lite lön, också, eller i alla fall sluta gnälla om att vi får ta ut den tid vi jobbar extra under terminerna på somrarna och t.o.m. får rätta böcker och planera lektioner hemma, så att vi borde vara glada att vi får någon lön över huvud taget.

Ja, ja, jag får väl bli restaurangbiträde istället. Då slipper man nog ha telefonjour i princip dygnet runt, också, och det kunde vara lite skönt. Dessutom tror jag att den dokumentation som krävs på restauranger fortfarande har en god bit kvar innan den nått samma mängdnivå som skolan, så det kunde ju också bli en lättnad. Och nog för att det säkert finns krångliga kroggäster, men lika krångliga som föräldrar, det undrar jag om de kan vara...

En veckas ledighet från allt det vanliga köret är över. Vi tillbringade större delen av den hos G:s föräldrar, där vi njöt av lugn. Fast, lugn och lugn - det var ju sportlov! Då får man inte ligga på latsidan, utan det ska hittas på en massa saker:

Vi åkte slalom, varmt och skönt i några plusgrader och bekväm konstsnö att köra i. Medan V kom ihåg precis hur man gjorde sedan förra året, och genast fick till de allra snyggaste snyggsvängar hade L det lite svårare. När vi försökte hjälpa henne blev hon arg, och visade sin extrema envishet - utan en blick på oss gav hon sig upp i liften och körde själv tills hon fått kläm på den backen, sedan vidare och upp i liften i nästa, och så höll hon på tills hon var nöjd. Då pratade hon med oss igen. Ju tröttare hon blev, desto mindre svängde hon dock, så tillslut var det något slags störtlopp, och det var inte i någon grön backe. En rejäl vurpa (in i en madrasserad stolpe och intrasslad i nätet som fanns mellan stolpen och backen) och en stor bula i pannan blev facit för hennes del, vi andra klarade oss helt utan blessyrer.

Vi badade. G:s bror hade fått fribiljetter till oss på badet där han jobbar, så en eftermiddag låg vi i blöt i flera timmar. L åkte vattenrutschbana typ 35 gånger, V snurrade runt i virveln och försökte svinga sig i den jättelånga lianen över vattnet och E, han njöt! Han plaskade fram buren av G, han åkte rutschbana i mitt knä och sa "Igen!" så fort vi kommit ovanför vattenytan, och han njöt i bubbelpolen. Bonus denna eftermiddag var att vara en vuxen per barn - G:s mor följde med oss, och det var välkommen förstärkning, även om tjejerna börjar bli så stora att de klarar sig ganska bra själva. De passade förresten på att ta ytterligare ett märke när vi ändå var och badade.

Efter slalom och bad behövde vi en vilodag, men vi använde den delvis till en långpromenad i det våriga vädret. L & V turades om att hålla Lisa hund - kusinernas hund som var kvarlämnad hos M &B medan de själva var i fjällen. E tyckte också om henne, och det var han som gav henne efternamnet Hund. "Jag älskar Lisa Hund", sa han en av dagarna när han satt och gosade med hennes lurviga päls.

Jag använde också lovet till det som lov brukar användas till: sjukdom. En näst intill manlig förkylning drabbade mig, och jag som i princip aldrig brukar tycka att jag är tillräckligt sjuk för tabletter och liknande åkte till apoteket för att huvudet kändes precis sprängtjockt. Det hjälpte tydligen, för nu är jag ju bra igen.

Lovet avslutades hemma med en makalöst vacker söndag, med fågelsång, strålande sol och vindstilla väder. Gudstjänst med kyrkkaffe, god middag, promenad och läsning av alla veckans tidningar gjorde det till en perfekt avslutning, så i morse var det roligt att börja jobba igen.

Det har varit en fantastisk dag, utan att något särskilt hänt. Bara en vanlig söndag, och ändå "den bästa söndagen på jättelänge", enligt L. Att det varit det har minst tre anledningar:

1. Bacon och äggröra till frukost. Efter att hon och hennes far delat på innehållet i kastrullen skrapade hon lyckligt ihop nästan en hel matsked till med äggröra: "Det är ju så gott!"

2. Småyoghurtar till samma frukost. När V och jag handlade i lördags gick jag med på att köpa sådana - det händer nog ungefär en gång om året, men så ofta kan det inte skada att vara lite överdrivet snäll...

3. Två kompisar här på eftermiddagen. Först ringde kompis 1 och frågade om hon fick komma - G sa ja, och meddelade tösungarna att de skulle få besök. Jubel. En liten stund efter att kompis ett anlänt ringde kompis två, och eftersom tre sällan fungerar bra sa jag raskt ja till en fjärde åttaåring, och hojtade in till flickorna att kompis två var på väg. Större jubel. De höll sams: byggde mur för säkrare pulkaåkning, åkte sönder den, gick in och åt frukt och lyckades sedan jobba ihop en liten teaterföreställning - med slut. Helt sanslöst, något liknande har nog aldrig hänt.

Jag tycker också att det har varit en bra dag på många sätt. Att efter en skön och lång frukost få åka tillsammans till kyrkan allihopa, få höra en god predikan i en helt vanlig gudstjänst med fin musik och sedan komma hem och bara vara... Det blev en liten promenad i det underbara vädret, och annars bara allmänt lugn. Gott.

Jag insåg idag igen att något man är med om kan sätta djupa spår, på andra sätt än man kanske direkt tänker på. Frågan är vad man gör åt det.

På söndagsskolan idag hade barnen pratat om att lita på Gud. En av uppgifterna de kunde välja att göra var att skriva saker de var rädda för. På en av flickornas lappar stod två saker, den första var "När det ringer sen morfar dog". Jag vill bara krama, krama och krama. Hon är visserligen dotter till tanten som väljer att inte ha med och på mobiltelefonen för att det känns stressigt att någon skulle kunna ringa, men ändå. Hon är så rysligt medveten om att det skett en förändring - tidigare var telefonsignaler enbart positiva, nu innebär de en risk.

Lapparna innehöll en del två, en lista med åtgärdsförslag. Mycket bättre än mina kramar är V:s förslag: Be till Gud.

För ett antal år sedan blev jag tillfrågad om att stå med på en kyrkopolitisk lista, vars största mål var, och är, att kyrka och politiska partier inte är något som hör ihop alls. Jag ställde upp. För typ sex år sedan kom jag även med i styrelsen för stiftsavdelningen, och sedan dess är kyrkopolitik något som jag faktiskt tycker om att arbeta med - fast mest då att få det att sluta handla om politik. Eller, vad är politik? Vi tycker ju saker, men mest att kyrkfolket ska få vara med och tycka, och att de politiska partierna och deras mer eller mindre ointresserade medlemmar inte ska bestämma lika mycket.

Vid förra valet blev jag ersättare i kyrkomötet, och i höst ska jag vara med, så under tre dagar har jag nu fått chans att sätta mig in i kyrkopolitiskt tänkande.Tillsammans med de andra kyrkomötesledamöterna från Frimodig kyrka har jag varit på kryssning till Riga. Det låter glamoröst, och det har varit intressant, och i vissa stycken roligt. Dock inte vilsamt. Jag läste strukturutredning hela vägen på tåget till Stockholm, så snart vi kommit ombord på båten och fått lite mat i oss började arbetet med att gå igenom (eller såga) den 355 sidor tjocka boken, och sedan har det just bara varit paus för sömn. En viss trötthet har infunnit sig... Det handlar i och för sig inte bara om ren trötthet efter arbete, utan också trötthet som kommer av ett slags sorg: Vad pysslar de egentligen med, de som skriver sådana här saker? Har de överhuvudtaget något slags egen församlingsanknytning? Kan de något om teologi? (Det kan inte jag, och just därför lämnar jag med varm hand åt dem som kan att ge den bakgrunden till de beslut som behöver tas inför framtiden.) Vad har de för syfte? Inte verkar det vara att alla människor i Sverige ska få en chans att lära känna Jesus. Inte ens att alla ska få en chans att ha en gudstjänst att gå i på rimligt avstånd varje söndag. Snarare att alla människor ska få en chans att ha en församling att vara kyrkopolitiker i. Något är sjukt.

Ibland säger folk att de har fobier, och så verkar det inte vara så allvarligt trots allt. Så är det kanske med mig också, men jag tror att mitt förhållande till bilar rör sig om en verklig, äkta fobi. Så länge de fungerar är det inte så värst problematiskt, men en helt vanlig dag när jag ska någonstans kan bli helt förstörd för att jag går och tänker på vad som händer om bilen inte kommer att starta. Som barn fick jag gå en bit och blev sedan upphämtad av föraren, bara för att slippa vara med i just det där fasansfulla startögonblicket. Som vuxen har jag sprungit och gömt mig när bilen inte startade en gång. När jag är i en bil som åker, vare sig jag är förare eller passagerare, är jag på helspänn mest hela tiden, och hör minsta lilla förändring i ljudet från motorn. Stackars G har det inte lätt! Sedan barnen föddes har jag i alla fall känt att jag nog har det hela under hyfsad kontroll. Bortsett från att jag blir fruktansvärt trött av att veta att jag ska ut och köra en särskild tid går det ganska bra, och bara det faktum att vi har två bilar gör det hela bättre. Funkar inte den ena funkar väl den andra.

Till saken hör att bilar går sönder när jag använder dem. Första gången jag hälsade på mina svärföräldrar pajade förardörrens låsmekanism, när vi några år senare hade fått låna samma bil hoppade en cylinder ur, ytterligare senare långtidslånade vi deras gamla trotjänare - den gav upp, naturligtvis när jag körde, en tidig morgon efter att jag skjutsat lillebror E till tåget. Medan vi var utan bil fick vi låna min svärmors nya, och då blev det naturligtvis kortslutning i batteriet. Vi köpte egen bil, och visst, jag blev stående med kokande motor i köerna på E6:an. Ibland undrar jag om alla dessa händelser bara är till för att hjälpa mig - för jag har ju inte kollapsat helt någon av de gångerna, utan hyfsat lugnt (bortsett från den gången på E6:an, då var paniken nära, men pappa kom och räddade mig) ringt efter hjälp.

I mitten av december fick vi problem med vår fina bil som hittills varit så extremt snäll och duktig. Hela displayen med hastighetsmätare, bensinmätare och liknande började flimra. Varje gång den slocknade och tändes igen nollställdes klockan och mätarställningen tickade upp ett hundratal. Detta medförde att vi under december månad tycktes ha kört mer än 1000 mil... Nu i januari fick den i alla fall totalfnatt och slocknade helt, fast ändå inte. Den flimrade och pep, pep och flimrade. Det kändes mer akut att få en tid för reparation, och vi fick en nu i onsdags efter att jag ringt i måndags. (Jag mailade flera gånger i december, så det var inte som att vi bara struntat i det...) I tisdags kväll skulle jag så köra in bilen till verkstaden i samband med att flickorna skulle på orkester. Alla barnen var påbyltade, E taggad som alltid när det vankas bilåkning och J på väg att somna i bilstolen. DÅ knastrade bara bilen. Stendött batteri. V blev sur på mig för att de inte kunde åka på orkester (G var på vift med den lilla bilen). E blev arg för att han inte fick åka bil. Det fanns ingen möjlighet för mig att få panik. Nyttigt kanske. Jag mindes i alla fall att vi fortfarande har något slags garanti, ända tills bilen fyller tio år, så jag utnyttjade den och tog hit en bärgare. Han menade att flimrandet sannolikt dragit slut på batteriet, och det lät ju sannolikt, för displayen har ju hållt på även när bilen varit avstängd. Jag bad honom i alla fall att ta med bilen direkt till verkstaden, även om han startade den på bara något mer än ett kick - annars hade jag ju fått bylta på hela barnaskaran igen.

Om lite drygt två år fyller bilen tio, så som jag sa till maken får jag väl börja spara så att jag kan köpa en ny bil då. Hade jag inte kunnat ringa det där numret hade jag sprungit och gömt mig. När G väl kom hem insåg han att jag var lika urladdad som bilen... (Förresten tränade jag mer igår när bilen var klar, genom att genast köra den. Det gick riktigt bra, men så "nervös" som jag var när jag skulle starta efter att ha handlat har jag nog inte varit sedan...kanske E6-köret, eller möjligen batterikortslutningen.)

...är intensivt, men fantastiskt underhållande. Idag var vi ute på promenad med J i vagnen. E sprang bredvid, som vanligt utan vantar (han vägrar konstant att ha sådana på sig). När jag, med vantar, började frysa om händerna tyckte jag att det var läge att gå hem, och vis av lång erfarenhet vet jag att sådana idéer sällan uppskattas. Jag frågade därför E om vi inte skulle gå hem och fika. Jodå, fika är han pigg på, så han var med på noterna, fast bara några meter. Sedan kom vi förbi tant R och E vek av in på deras gång medan han samtidigt tittade mot mig och sa:

-Här tar vi!

R:s kakor och bullar är goda, och vi har ofta fått fika där, men det betyder ju inte att man kan knata in och beställa förmiddagsfika vilken vanlig tisdag som helst, vilket E fick förstå. Det gjorde han, och knatade på i god fart tills vi kom hem.

Efter halsflussköret har det där med läggning blivit komplicerat, för att inte säga riktigt problematiskt och snudd på omöjligt. Idag lyckades vi dock utan gråt och skrik från vare sig modern eller barnets sida. Efter välling och tandborstning tittade gullungen på mig och sa:

-Ligga mysa? Jag låg bredvid honom en stund och gick sedan ner. Från bottenvåningen hörde jag sedan hur han körde bilar på trappgrinden och räcket en lång stund. När det blivit tyst gick jag upp: Gossen sov i sängen och på grind och räcke fanns ett flertal bilar parkerade. Andra kvällar har han vrålat:

-Nej, INTE sova. Jag är för liten! Jag MÅSTE leka lite. Du är DUM! (Fast det var inte jag som var motståndaren då, utan faderskapet.)