storasyrrans

Det är lite småkul att se vad som hänt några gånger de senaste dagarna: E får smaka på sin egen medicin. Häromdagen låg E på golvet och körde lellepopper (Duplo-helikoptern han fick i julklapp får jobba hårt!). J, som nu blivit mycket långarmad och kan nå det mesta (julmustmuggar, tidningar...) böjde sig fram och tog ett rejält tag i sin storebrors kalufs, varpå denne vände sig runt och med lugn och sansad röst, men med något besviket inslag i den, sa:

-Nej, J! INTE dra i håret. Gör ont!

Förmaningen verkar dock inte ha gjort någon verkan, för igår låg E:s hår än en gång inom räckhåll. Denna gång hördes inga förmaningar, utan bara ett lågt vrål.

-AAAAJ!

J:s fadder undrade en dag efter ett kyrkbesök om de två bröderna verkligen var släkt: J brukar alltid sova i kyrkan, och E kommer in med ett starkt energifält som liksom märks för alla som närvarar. Måhända är J lite lugnare, men att det innebär lugn även för oss tvivlar jag på. Han kommer nog bara att ägna sig åt annat otyg än E.

Det är inget vidare julväder, men jag gillar den här julen skarpt i alla fall. Hittills har den bjudit på många härliga gudstjänster med mer folk än förväntat, många timmar härligt familjeumgänge och en hel del andra härliga saker (som ex. vår julskinka - den är bättre än bäst, godast av alla vi haft).

4:e i advent hade vi luciatåg i kyrkan här, som jag skrev om då, och under glöggminglet efteråt berättade en pappa att han funderat på om G fick fira någon jul alls med sin familj när han hört pålysningarna. Jag sa något om att jag ju var van sedan barnsben vid att fira julen i kyrkan, och konstaterade att G ju inte hade alla gudstjänster han pålyst, men efteråt kände jag starkt att jag inte alls sagt vad jag ville: att en jul utan gudstjänster inte skulle kännas som att den firats ordentligt, att vi skulle gått på i stort sett samma gudstjänster även om G varit ledig och att det faktiskt är den biten av julfirandet som är viktigast för mig. Så är det.

Maken och jag pratade tidigt i vårt gemensamma liv om att vi absolut inte ville ha något tjafs och bråk om var och hur julen skulle firas, och det gäller fortfarande. Det är jätteroligt att träffa många familjemedlemmar och ha julklappsutdelning tillsammans, men om jag fick välja på ett julfirande med bara vi sex och gudstjäster, och på ett med massor av släkt och inga gudstjänster hade det definitivt blivit det första. Hittills har jag inte ställts inför något sådant val, och jag tror inte att jag kommer att behöva göra det i framtiden heller, men jag hoppas att mitt val i så fall skulle respekteras.

Den riktiga julstämningen infinner sig för mig oftast på julbönen på julaftons eftermiddag - kanske för att julbön är något som alltid fanns med när jag var liten. För våra barn blir kanske förmiddagens krubbsamling med alla dess psalmer och sånger det som ger samma effekt (julbönen slapp de i år (utom Joel, då - han sov sig igenom den, duktig som han är)).

Jag älskar julklappar, julskinka, julgran och en massa andra saker som hör julfirandet till, men det är inte något av det som är livsviktigt för mig. Att fira Jesus är det, däremot, och det känns som att det är lättast att göra det i kyrkan. På krubbsamlingen sjöng våra flickor och deras kör en sång som börjar som rubriken, men det var inte den där stillsamma, vackra, utan en betydligt klämkäckare. Tyvärr kommer jag inte ihåg texten särskilt bra, men jag slutar ändå med en halvdan variant av refrängen (och den är verkligen halvdan - inte ens det jag skrivit är säkert... - men det är i alla fall rätt innebörd):

Jul, jul, nu är det jul igen!

Jul, jul, nu är det jul igen!

Vi ska sjunga, dansa,[..,..,...]och ropa Hurra!

för att hylla Jesus på hans födelsedag!

Skrivande har varit extremt lågprioriterat denna månad. Fram till onsdag i förra veckan låg allt fokus på att få såpass färdigt när det gäller renoveringen att folk kunde tas med innanför dörren, för onsdag lunch skulle hela G:s arbetslag äta julbord här. På onsdagen skulle dessutom flickorna spela julkonsert, och som extra bonus hade vi också julkonsert, och innan jag fick veta att flickornas konsert var samtidigt hade jag lovat att sjunga solo, så det gick inte riktigt att ta ledigt. Sådana dagar är man glad att ha en snäll mor, som inte bara erbjuder sin hjälp, utan också kommer och så självklart kliver in och tar hand om barnaskaran, utan att kräva instruktioner och annat. Att barnen älskar när hon kommer gör det ännu roligare. När hon sent på kvällen skulle köra hem igen och meddelade E detta sa han resolut: "Nej!" och erbjöd sig sedan att följa med...

Nå, vi överlevde onsdagen och la ner renoveringen fram till jul. Vi har visserligen sagt att man ju skulle kunna spika upp något foder, eller måla lite lister, men det verkar inte bli så, för man borde också ägna sig åt julen lite, även om jag VÄGRAR göra julen stressig. Jag vill göra en massa saker, som julklappar, vörtbröd, kakor och godis, men måste det göras blir det inte kul. I torsdags var det ju dagen efter dagen då allt hände, så då tog jag det extremt lugnt med tråkigheter och gick in för att barnen skulle få ha roligt. Således gjorde vi julgodis, och de två damerna fick själva sköta kulprov och hällande, vilket innebar att både knäck och kola kräver kylförvaring för att överhuvudtaget gå att ta i - kletigt, är det, men de var ganska otåliga... De hade roligt, i alla fall!

I fredags kom bakslaget. En riktigt kass dag för vissa i familjen. Det handlade inte om allvarligheter på något sätt, men en sådan där dag när många småsaker går lite snett. Kvällen avslutades med att jag fick köra in till ICA för att överlämna makens bankkort till honom så att han kunde betala veckohandlingen jag skickat honom att utföra. Stackarn! Man ska aldrig låna ut viktiga saker till mig.

Lördagen innebar traditionella 4:e advents-lördagssysslor: julgranshuggning (barnen och G), städning (jag) och pizzabak (G) och sedan härligt umgänge hela kvällen med goda vänner. Och sedan var det söndag, och luciatåg i kyrkan. Min framförhållning i år var superb - för flera veckor sedan kollade jag att lucialinnen, tärnljus och liknande var OK... - i storlek. Skrynkligheten åtgärdades strax efter midnatt, och sedan på morgonen insåg jag att den unge herren kanske också ville vara med, och var det linnet fanns hade jag INTE koll på. Tur att han har en rock. Skanderandes "ÅKA ELIASTÅG!" skuttade han till kyrkan som den sötaste lille tomtefarbror man kan tänka sig, men väl där var bilar och flygplan i lekhörnan alltför intressanta för att han skulle orka skrida gången fram. Istället lekte han där bak och sprang fram och checkade läget lite då och då.

På söndagskvällen hade jag lovat att vara med och sjunga på en annan gudstjänst, och den hade G, visade det sig. Det blev ändå en höjdare för barnen: G släppte in dem i det lilla torpet som hör till kyrkan, försåg dem med dator, film, godis, popcorn och dricka, och de var så nöjda så när jag knackade på två timmar senare för att ta dem med hem. V sa till och med:

-Nu gör det ingenting om ni tar lite godis eller så när vi har gått och lagt oss! Det var jätteroligt att titta på film så här!

Mitt dåliga samvete försvann illa kvickt, och maken och jag avslutade kvällen med Downton Abbey, ostbågar och godis.

Det har varit fullt ös, kan man lugnt säga! När barnen och jag just satt oss för att äta en god söndagsmiddag på första advent (G var i Varberg och sjöng) gick strömmen. Det var ganska väntat - det blåste gott och väl storm ute, och jag hade t.o.m. förberett barnen på att det skulle kunna bli strömavbrott, bara så att de inte skulle bli rädda. L & V blev rädda ändå, men inte för mörkret och kylan som ganska snabbt uppstod, utan för vinden som fick huset att knaka. E var mest irriterad på att någon släckit alla lampor, och att det inte gick att tända dem. Han var glad också, för vi tände ju en massa ljus som han kunde ägna sig åt att blåsa ut - de platser man kunde ha ljus på blev alltså ganska lätträknade: högt upp och långt in på byråar o.dyl.

Kvällen tillbringade vi i flickornas ena rum där vi byggde lego i ljusskenet. När det började bli kväll förflyttade vi oss upp till vårt sovrum, la madrasser åt barnen på golvet och sedan fick jag läsa tre långa kapitel i Onkel Toms stuga innan barnen somnade. Strax därefter kom G hem - han fick vänta ut de värsta vindarna innan han tordes köra hemåt. Vi skämtade om att vi väl skulle vakna mitt i natten när alla lampor vi haft tända när strömmen gick skulle tändas, men så blev det inte. När väckarklockan ringde på morgonen var det fortfarande kolmörkt över allt, och att sätta fötterna på golvet var en ganska gräslig upplevelse.

Jag hann tända lite ljus, bära upp varma kläder till barnen och börja ta fram lite frukost innan flickornas lärare ringde - skolan var ju lika kall och utan ström som vårt hem, så den fick ställas in. En stund senare kom ett underbart telefonsamtal: Grannarna undrade om vi ville komma ner till dem - tack vare en kamin hade de drygt 20 grader varmt i källaren och gott och väl duglig temperatur även på övervåningen. G kokade tevatten på trangiaköket och fyllde termosar. Sedan tog han en av termosarna med sig till sitt kalla jobb.

Dagen gick. Vi satt i grannarnas källare hela förmiddagen och lekte med mekano. Till lunch stekte vi kassler i en gjutjärnsstekpanna i kaminen, och sedan körde jag ut flickorna och gick på en helt frivillig promenad med pojkarna. Vi var ute i nästan tre timmar, men strömmen hade fortfarande inte kommit. Efter ett antal telefonsamtal till bror med internetuppkoppling insåg jag att det var läge att tänka på natten. Vi burade alltså in oss i sovrummet igen, tände massor med värmeljus och jobbade på för att få upp en dräglig temperatur där. Sällan har glögg varit så god som då! Vi åt också havregrynsgröt som vi tillagade på trangiaköket. Det gick utmärkt - barnen åt som hästar. Denna kväll krävdes bara ett kapitel innan de somnade, och sedan 21.07, ungefär, fick vi sätta igång och jobba.

Jo, för då kom alltså strömmen tillbaka, och dagen efter skulle vi ha sopplunch i församlingshemmet. Vi hade tänkt baka bröd och laga soppa på måndagen, förutom att vi tänkt sätta upp en vägg och lite så på kvällen, men finns det ingen ström fungerar ju inte sådana aktiviteter. (V föreslog att vi skulle koka soppan på trangia, men det hade nog tagit väl lång tid med tanke på att vi räknade med att göra 48 portioner...) Vi la ner det där med hembakt bröd, men en kaka till efterrätt hann vi med att fixa där på måndagskvällen. Soppan lagade jag medan E fick titta på hela mumintrollsfilmen på tisdag förmiddag, så vi hann med det vi skulle.

Sedan har resten av veckan gått åt till att hinna ifatt. Efter ett dygns omkringbärande med stearinljus (inte planerat alls, men häller någon ut ett paket mjölk MÅSTE man bära iväg ljuset för att hitta trasa, och blir något barn akut kissnödigt MÅSTE man bära in ett ljus på toa snabbt o.s.v.) var golvet på sina ställen vitprickigt, middagsdisken från söndagen stod på bänkarna, diskmaskinen var nästan full och okörd - huset var rent allmänt riktigt smutsigt efter det där dygnet. Nu är det bättre, men det känns som att allt gått i ett. Spelningar för barnen, läkarbesök för L, barnrytmikavslutning, ett inhopp på fritidsgården...

På torsdagskvällen var mitt huvud så fullt av saker jag borde göra att jag var tvungen att göra en ny lista. Igår kväll när barnen somnat och G var på konfirmandläger satte jag mig och betade av punkt efter punkt tills jag var färdig. Strax efter midnatt slutförde jag köp av kvalsterskydd för nästan 3000:-, och sedan gick jag och la mig, utan att behöva känna att det var något jag hade kvar som måste bli gjort. Skönt!

Idag har vi tagit det lugnt. Bakat lite bröd, slipat lite vägg, spacklat... - och så tittade jag in en sväng för att kolla om det registrerats något resultat på första delkursen, och det hade det. Ett bra...

Varning! Detta inlägg är ingenting för den lättäcklade att läsa.

Vi har två blöjbarn, och det känns som att det större av dem gärna kunde få sluta vara ett sådant. Vi testade lite då och då med små toalettsejourer för ganska längesedan, och vid ett par tillfällen lyckades gossen klämma fram några droppar, så jag trodde i min enfald att det skulle gå ganska enkelt när vi väl började försöka på riktigt. Nu har han dock slutat vara intresserad av att sitta på toan. Toaletters enda syfte verkar istället vara att bli städade - ju mer medel, desto mer skum = desto bättre. (Vårt badrum luktar numera smultron, efter att E i förrgår städade toan med nästan en hel flaska diskmedel med smultrondoft.) På sin höjd kan de även användas att spola ner saker i, eller till att undersöka vad man kan spola ner (Ja, det går att fylla toan med toapapper och sedan se allt försvinna. Nej, det fungerar inte på samma sätt med baddräkter.)

Ungefär samtidigt som detta med att sitta på toan blivit totalt ointressant har blöjan gått samma väg. Blivit ointressant, alltså. Och att sitta på toan har kanske egentligen inte blivit ointressant, bara att sitta på toan på toan. Jo, för nu kan man ibland hitta E sittande på sängen eller någon annan kant lekandes att han sitter på toa. Då ser man att han vet hur det går till: Man tar av sig byxor och blöja och efter uträttat behov torkar man sig med något lämpligt. Sedan ska händerna tvättas, men så långt kommer han sällan. Till det andra har han heller aldrig kommit när han lekt, utan det verkar mest handla om det där sittandet med bar rumpa, och det känns ju ganska menlöst.

Men, blöjan har alltså blivit ointressant, eller oönskad, vilket visar sig i ett vredesutbrott när den ska på vissa mornar. Jag tänkte att det väl var dags att köra hårt, då, och satte istället på honom ett par träningsbyxor, eller tjocka trosor som flickorna brukade kalla dem - sådana underbyxor som gör att det blir otrevligt att kissa ner sig, men ingen behöver torka golv efteråt, och det som bärs utanpå inte alltid behöver bytas. Gossen blev glad, och modern tänkte inte mer på det. Ett par timmar senare åkte vi och handlade, och det är en pärs i sig. Strax innan vi skulle ställa oss i kassakön stannade E plötsligt, tittade konstigt ner på sina ben och sa:

-Bajsat! Då mindes modern... Som tur var var det inte den grövre varianten, utan "bara" kiss, så vi klarade oss hem utan större problem.

Nå, detta var väl inte så farligt? Det kunde väl alla läst? Det kommer nu...

Häromdagen var E, J och jag hemma själva en längre stund. Det började bli kväll, och J somnade. Jag utnyttjade tiden till strykning, eftersom E för en gångs skull roade sig själv. Sedan såg jag en blöja ligga på golvet.

-Vad gör du? ropade jag, och gick för att kolla, men det såg ut som den vanliga toaleken, och sedan såg jag hur han började leka med grejor i sin kista, så jag återgick till strykandet. Så en stund senare hörde jag hur han började greja med våra saker i arbetsrummet, och det kändes inte lika bra, så jag gick för att plocka ut honom. Hoppsan! I hallen låg en stor hård klump.

-Har du bajsat? ropade jag, och fortsatte sedan med att förmana honom om att i fortsättningen göra det på toaletten eller pottan. Jag tänkte att det var bäst att plocka bort skiten innan jag tog ut E, eftersom det ändå såg ut att vara en såpass lokal skada. Det var snabbt gjort, men sedan hann jag inte mer än något steg innan jag trampade i mer, och innan jag var framme hos olycksbarnet hade jag upptäckt ännu fler små äckelområden.

-Bajsat! sa E glatt när jag bar ut honom ur arbetsrummet och önskade att jag hade en bur att sätta honom i medan jag sanerade. Jag torkade, tvättade och gjorde rent alla ställen jag såg, men det var inte lätt. Nu har det gått några dagar, och arbetsrummet luktar normalt - dagen efter gick vi fortfarande och tittade extra noggrant före varje steg. Jag har insett att hängslebyxor har många fördelar...

Det är omöjlgt att förutse vad vår lille tvååring ska hitta på härnäst. Han har fantasi och vilja för flera kompanier, och vi tar oss igenom ett antal krig varje dag. Igår när jag tappade tålamodet och vrålade åt honom sa någon av flickorna:

-Fast han är ju rätt söt och rolig, också! Jodå, när han vid påklädning tittar förhoppningsfullt på mig och säger "Kanske skjorta?" så är han söt. Fem minuter senare, klädd i favoritplagget är han ännu sötare, men när han ännu senare tar av sig allt och låser in sig i badrummet, då känns det mesta bara farligt. (Tur att man kan låsa upp med sax...)

Häromdagen var jag och handlade, och E var med - trots att jag minst en gång bestämt mig för att aldrig mer utsätta mig för handling med 2-åring. E tog en burk pepparkakor. Jag ställde tillbaka. Repris. Repris. Sedan gastade E åt mig:

-Nej mamma! INTE ställa tillbaks! Du får inte göja så! Jag lydde inte, utan ställde tillbaka och gjorde sedan ett försök till förflyttning. Då hörde jag en krasch bakom mig: halvvägs till vagnen stod E med pepparkakor utspridda över halva golvet. Han var snäll och hjälpte mig att lägga tillbaka dem i burken, och han fick ju som han ville - pepparkaksburken står numera i vårt kakskåp, för jag tyckte det var alltför pinsamt att smita från den uppenbara olyckan.

Vissa dagar tar min ork med E slut innan klockan blivit tio, andra dagar är det bättre. Han har det inte lätt - hela förmiddagarna väntar han på att syrrorna ska komma hem, och när de väl kommer skyndar de in på sitt rum och stänger dörren, en av få dörrar han inte kan forcera eftersom dess handtag är vänt. Igår hade flickorna en kompis med hem, och då gjorde han stora ansträngningar att få komma in:

-Kom igen, H! sa han och knackade på dörren i hopp om att kompisen skulle ge med sig. Kom igen, då! Male komma jummajum (rummet)!

Bra dagar när orken räcker längre sitter vi på golvet och läser och sjunger istället för att skrika åt varandra. Även en arg dag kan "Bjummelibjum vem lufsaj däj" få mig att bli på gott humör igen. Att höra E sjunga är verkligen knottergulligt, och man kan inte annat än le. Han ägnar sig gärna åt annan musik också, men då är det inne på den farliga arenan igen:

-Male spela flol!!! satt han och sa med ett stort leende när jag kom springande vid ljudet från fiolsträngar. Då är det svårt att skälla, men han får ju inte plocka ner fioler från väggen!

Ganska söt och rolig är han. Och jobbig. Men allra mest underbar - och sötast när han sover, förstås. Det är väl nästan alla barn...

Idag är det fars dag. Vi uppmärksammade det sällan särskilt mycket hemma, så jag borde väl inte sakna pappa mer idag än andra dagar, och gör det kanske inte heller. Fast helt visst är det så att det hugger till lite i magen när barnen frågar G om inte han ska ringa till sin pappa idag. Jag kan ju inte ringa min.

Det är också så att jag de senaste veckorna tänkt mer på pappa igen. Jag tror att det handlar mycket om att J nu är ungefär lika gammal som E var pappas sista tid i livet. Om drygt en vecka är J ett halvår - en dag innan E blev så gammal försvann pappa ur våra liv.

På Alla helgons dag var vi ute på en liten kyrkogårdsutflykt - vi tänkte att det kunde vara bra att ha en egen tradition runt den helgen, när flera av andra barn här i byn firar Halloween. Efter att flickorna några dagar tidigare uttryckt hur mysigt det var på kyrkogårdarna med alla ljus i mörkret kom vi fram till att vi ju faktiskt kunde göra en tradition av det, att åka till någon kyrkogård och njuta av mysigheten. I år var G ledig, så vi tog en halvdagsutflykt och hann med två kyrkogårdar - även om det bara var mörkt vid den ena. Först åkte vi till den by pappa växte upp i. Vi åkte förbi prästgården och jag berättade vad jag vet, och såg och hörde inom mig hur pappa skulle ha berättat för L & V om församlingshemmet som är byggt där de brukade ha sin höjdhoppsställning - det blir liksom inte samma sak när jag säger det. Sedan gick vi till kyrkogården och tittade på graven där min farfar och mina farmödrar begravdes innan vi åkte vidare till pappas grav. Då kom mörkret och det blev precis så mysigt som vi hade tänkt oss. (Mamma och A dök upp och bjöd in oss på te - det fulländade den utflykten!)

Anledningen till att fars, och mors, dag inte firades något särskilt hemma var officiellt att sådana dagar bara var kommersiellt trams. Jag gillar att fira så ofta det går, så jag går gärna på lite kommersiellt trams, men lite är det väl så att man borde visa sin uppskattning oftare än en gång om året, eller att det inte skulle vara något konstigt att skämma bort någon särskild när som helst. V undrade när vi satt och åt, och de precis uppmanat sin far att ringa sin far: "Finns det ingen farfars dag?". Det är så många jag uppskattar så mycket, och vill visa det för att det skulle behövas en lång rad kommersiella tramsdagar: svärföräldrarnas dag, syskonens dag, barnens dag, mosters dag, barndomsvänners dag o.s.v. - det går ju att hålla på hur länge som helst. Eller så struntar man i det, och tar de chanser som finns att fira och visa uppskattning - nästa gång det är den där särskilda dagen finns personen kanske inte i firningsbart tillstånd eller på firningsbart avstånd. Det ska nog jag försöka. Mer fest åt folket!

Det är bara onsdag, men jag är rädd att möjligheten att göra detta inlägg försvinner om jag väntar längre: Det här är en jättebra vecka!

• L & V har inte rykt ihop en enda gång sedan i helgen. Det måste vara något slags rekord.
• E har somnat i sin egen säng före åtta alla tre kvällarna. Definitivt rekord sedan han bytte från spjälsäng till vanlig, urpromenerbar.
• Flickorna har gjort läxorna utan påminnelse, utan tjat och dessutom ordentligare än någonsin (bortsett kanske från första veckan).
• Jag har kunnat öva cello, och på tal om övning har flickorna skött även den biten utan krångel.
• Inga jobbiga samtal från skolan än så länge...
• Jag har inte kraschat några glas (förra veckan lyckades jag ha sönder två stycken, och dessutom ett veckan dessförinnan).
• G börjar återfå något slags normal arbetssituation.

Tur att det finns diverse företeelser som gör att man vet att vi faktiskt är samma gamla personer i den här slarvfamiljen, som ex. strykberget, playmoborgens alla smådelar i en stor driva på flickornas rum eller den nattliga terrorn från unge herr E. Annars kunde man ju tro att någon hade trollat och bytt lite folk...

...skulle jag

• aldrig köpa vakumförpackad ost.

• köpa städning varje vecka.

• gå på restaurang så snart jag kände för det.

• prenumerera på många roliga tidningar.

• skaffa abonnemang på konserthuset eller något liknande.

• anlita hantverkare till alla projekt ambitiösare än tavelupphängning.

Lite trams, och lite allvar, för jag är ju rik. Jag menar, det finns ju en hel mängd val som jag redan gör just för att jag har råd. Vi är inte snåla, och inte heller särskilt sparsamma, men jag tror att vi är ganska duktiga på att prioritera, och i den prioriteringen kommer ex. bra mat före städhjälp. Men ibland, vissa fredagseftermiddagar typ, kan jag ändå tänka: Om man skulle börja köpa billighetsmärkena i mataffären igen skulle vi tjäna multum, och då kanske man slapp gå och irritera sig på den där vedervärdiga städningen som väl måste göras åtmonstone någon gång ibland...

För ungefär tio år sedan var vi på ett bröllop, maken och jag, och tillsammans med brudparet, ett par som varit gifta lääänge och något par som varit gifta halvlänge (vid det laget var vårt äktenskap två år gammalt) blev vi uttagna till en liten tävling. Det handlade om att svara likadant på frågor utan att se den andres svar. Jag kommer inte ihåg just några frågor, mer än den som gjorde att vi slutligen vann. Den gick ut på att man skulle skriva vad den andra önskade sig mest i present. Jag skrev böcker, G sa att jag önskade mig böcker, och vi visste båda att det var något som sedan jag lärde mig läsa stått med på alla önskelistor, och så länge jag kan läsa alltid kommer att finnas med. Jag älskar att läsa!

En bok är för mig en värld att försvinna i. Jag kan utan problem vända på en bra bok som precis tagit slut och genast börja om. (L har ärvt detta av mig, och när jag ser henne läsa tramsiga hästböcker fjorton gånger på raken inser jag att det kanske inte direkt gör någon mer kultiverad, lärd och allmänbildad, men det är nog inte därför jag läser.) Det är dock långt ifrån alla böcker som är så bra att man kan göra så!

Min mest sönderlästa bok är Michelle Magorians Godnatt mister Tom. Jag läser den fortfarande säkert minst en gång om året, trots att den väl räknas som en barn- och ungdomsbok. Som tur är fick jag den som pocket - "På [namns]dagen av mamma och pappa" har pappa textat i den, och jag tror att jag var elva år då. Jag kan den ganska bra, men det finns så många härliga människor att träffa i den, och den berör lika mycket varje gång jag läser den.

När jag var liten var det bokbuss varannan fredag 18.10. En perfekt fredag var rummet färdigstädat när jag gick dit och godiset sorterat när jag kom hem. En sådan fredag la jag mig på mage på sängen och läste medan jag knaprade godis tills det var dags att sova. Sedan fortsatte jag läsa, men utan att äta godis. Hördes mammas eller pappas steg i trappan la jag boken under kudden...

Ett problem med min sorts läsning, alltså där man läser mest för att få flytta in i bokens värld, eller hur man nu ska säga, är att det är lätt att helt absorberas av boken. Det mesta runt omkring blir oviktigt, boken är allt tills den är slut. När den är det blir det så tomt, och det är väl också en anledning till att bara vända och börja om. Just det att boken absorberar hela mig har gjort att maten varit illa ute ett antal gånger, men än så länge har jag inte eldat upp något på spisen, i alla fall.

Det finns sällan möjlighet att gå helt in i en bok nu för tiden. Alltid kommer något barn och avbryter bryskt, och läser jag på kvällen händer det att jag är så trött att jag inte kommer in i bokvärlden. Då läser jag sådant som går att läsa även om man är trött. Sådana böcker man blir glad av, men som inte lämnar några djupare spår i huvudet. När jag hittat en bok jag gillar plöjer jag raskt alla böcker jag hittar av samma författare, och sedan går jag och väntar: När kommer nästa? Varje sådan ny bekantskap är njutning, vare sig det handlar om lättsmält eller djupare, och varje "Åh, hon har skrivit en ny bok!" ger mig förväntningar och lässug.

När man läser mycket lär man sig att läsa snabbt. När man läser snabbt hinner man läsa mycket, och då lär man sig att läsa snabbare, och läser man snabbare läser man ännu mer och då lär man sig... Det går fort, helt enkelt. När jag gick på folkhögskola hade jag en bok som jag visste räckte nästan hela tågresan: Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson Falk. Hade jag inte den med mig köpte jag en packe pocketböcker på stationen.

Det som föranledde hela detta inlägg var att jag just läst Elizabeth Georges senaste bok. Den stod bland de nya böckerna på bokbussen, och jag kunde inte motstå att låna den. Den är tyvärr slut redan, men jag kan ju önska mig den i julklapp så kan jag läsa den fler gånger senare. Den ska helst vara inbunden, för det är mina andra av hennes böcker. Av den anledningen önskar jag mig inte Kristina Appelqvists nyaste bok i julklapp, för den finns inte som pocket än... Det ska vara som med Harry Potter - en lång rad snygga böcker som ser ut att höra ihop.

Ett sådant här inlägg måste avslutas med ett boktips, lättläst men med djup: Primtalens ensamhet av Paolo Giordano.

Jag gillar listor. Som barn hörde det till en av mina favoritsysselsättningar att skriva listor: finaste namnen, finaste hundraserna, fulaste diton, bästa böckerna, önske-böcker...

Igår slog det mig, igen, hur mycket mindre stressig vardagen blir om jag bara sätter mina måsten på pränt. Det bebövs ingen rangordning, de behöver bara stå på en rad så att de inte behöver ta plats i det överfulla huvudet. Desutom känns det alltid så skönt att stryka över saker som är avklarade.

Den lista jag påbörjade igår ser nu ut så här:

• köpa anslagstavla
• krokar e.dyl. till L&V
• vinterdäck till lilla bilen
• köpa "remsa" (till alla skarvar mellan skivorna på väggen i matrummet)
• ändra E:s tandläkartid
• beställa hit elektriker
• föräldrapenning resten av året
• fixa besiktningstid stora bilen
• beställa gratis inför-besiktningskoll

Dessutom är däcken på gång, men regel ett för att listans avstressande funktion ska verka: Inte stryka något som inte är helt klart.

Om det är fler än jag som gillar listor rekommemderar jag varmt en fantastisk bilderbok: Lennarts listor. Om ni inte gillar listor kan ni läsa den ändå, för att skapa lite förståelse för sådana människor som jag och L. Vi trivs när man vet.

När man fortfarande aldrig haft ett fast jobb, när det bara är fastanställda som får fortbildning i någon egentlig mening och när lärare är något det finns för många av, åtminstone av min sort, då känns det inte helt OK att vara borta från arbetsmarknaden. Kontentan av detta blev en fortsättningskurs i svenska som andraspråk på halvfart. I kombination med att G plötsligt fått hysteriskt mycket på jobbet känns det dock lite meckigt. I kombination med att vi gärna vill bli klara med den påbörjade renoveringen känns det t.o.m. stressegt. Kort sagt: det är änna lite mycket, just nu. Därför känner jag mig stolt över det jag faktiskt lyckas prestera studiemässigt - i helgen skickade jag in en hel mängd uppgifter; jag tycker att det är väldigt roligt att plugga, och skulle gladeligen hålla på med det resten av livet. Mitt mål just nu är trots ivern bara att klara av de första 7,5 poängen, eftersom jag hade börjat innan allt strulade till sig. När jag väl har klarat dem ska jag fundera på rimligheten i att fortsätta...

Vi fick en oväntat ledig dag tillsammans i lördags. Sådana är ofta extra sköna, just för att man inte alls räknat med dem. Nu råkade ledigheten sammanfalla med ett IKEA-erbjudande, så vad vi skulle göra föll sig naturligt: det var äntligen dags för bautamegahandlingen som sedan länge planerats. Vi behöver nya bord när vi blivit klara med vår renovering, och dessutom är våra sängmadrasser totalt utslitna. Vad vi ska ha har vi redan sett ut, och det  fanns nu ett erbjudande där man kunde få bord och stolar till ett mycket förmånligt pris - vi skulle ju dessutom ha två uppsättningar, och det måste ju göra det hela ännu förmånligare. Jag kollade lagerstatus på varuhusen, för man vill ju inte gärna köra tio mil i onödan. 8 bord och 48 stolar, fanns det på det ena stället och nästan lika många på det andra. Hm, vad säsger det egentligen? Det räcker ju att några hinner före oss... Jag ringde IKEA för att höra om man möjligen kunde boka exemplar på något sätt. Näpp. Förmiddagen gick på detta sätt, och L var och lekte hos en kompis, så innan vi kom iväg var det lunchdags. För att inte ytterligare förhala inköpet, och för att något blidka barnaskaran, intogs mat inköpt i Drive-in i bilen.

Väl framme småsprang vi genom nedervåningens alla heminredningsdelar fram till tag-själv-lagret. Gossarna parkerade vi i en kundvagn. V och jag var förtrupp och hann kolla i datorn vart vi skulle innan de andra kom ifatt oss. Sedan tog vi vagnar och rusade fram till rätt gång och rätt fack. Hurra, tre bord kvar. Vi (läs G) lassade på dem på en av vagnarna medan jag och L började bära stolar. 2, 4, 6, 8, 10...tomt. Det ingick 6 stolar till varje bord, och att bara köpa 4 skulle bli dyrare.

-Nej, här är en till! upptäckte G. Jag begav mig till informationen för att fråga om de inte kunde sälja en av demo-stolarna till oss, men fick istället med mig en av dem som stod i disken på jakt- trots att det i datorn stod att de elva vi tagit var de sista.

-Det måste ju finnas EN till, sa hon, och visst - rätt som det var kom hon glatt runt ett hörn och hade hittat hela fyra stolar.

Tolv stolar och två bord gav två överlastade vagnar. V gav sig iväg för att hämta ytterligare en, medan jag gick upp på övervåningen för att se vilka madrasser det egentligen var vi skulle ha. Det innebar i praktiken promenad genom hela utställningen, och efter uträttat ärende var det "bara" att ta sig igenom undervåningen fram till lagret igen. Jag parkerade mig på en av demostolarna för att amma medan G gick och lassade på två resårbottnar och två bäddmadrasser.

Då var det dags att ta sig till kassan. V körde vanlig kundvagn med småbröder, L körde madrasser, jag körde stolar och G körde bord - en snygg karavan. I det att vi började vår tripp mot kassorna kom ett par i medelåldern och tog det sista av borden. Därmed fullbordades känslan av att ha lyckats med något bra...

När vi kommit igenom kassan levererade vi rubbet till IKEA:s transporthjälp och betalade en slant för att få hem sakerna på måndagseftermiddagen. Nog för att vår bil är stor, men den har ändå sina gränser! Sedan var vi fikasugna, men vi travade igenom hela övervåningen och tittade på möjliga framtida köp innan vi ställde oss för att välja fika. E ville ha en glasspinne och V bestämde sig snabbt för en chokladboll. Maken och jag var också ganska snabba.

-Vad ska du ha då? frågade vi L.

-Vad tål jag? svarade den stackarn.

-Det är inte nötter i någon sort, sa tjejen bakom disken. Fast i vissa kan det finnas spår av nötter, förstås.

-Då äter jag inte dem, sa L. Personalen, de var flera nu, tog fram en pärm, och vi började fråga om den ena kakan efter den andra.Spår av nötter, spår av nötter och spår av nötter.

-Jag tror faktiskt att de skriver så på allt vi har för att det inte ska hända något, sa någon i personalen tillslut.

-Eller för att de inte törs ta ansvar, tänkte jag...

-Jag kan ta en glasspinne, sa L.

Sedan fikade vi i hyfsad fröjd och gamman, och G sa:

-IKEA:s styrelse innehåller nog en eller annan nöt.

Jag minns från när jag var liten hur pappa inför stora kollektdagar med offergång åkte in till sta´n för att ta ut pengar. Det förutseendet har jag inte ärvt. Tyvärr har inte heller maken någon sådan framförhållning, så när vi sent i lördags kväll insåg att det igår var skördeauktion fick vi skrapa. I grisen fanns hela 44 kronor, i min plånbok hittade jag 73:- och G kunde bidra med sex enkronor och en femma. Allt som alls hade vi alltså 129 svenska riksdaler och två köpsugna flickor. I vanliga fall brukar L vara en bra bankir, men efter att hon i början av augusti använde alla sina pengar till en tidningsprenumeration fanns inte heller där något att hämta.

Eftersom det inte längre går att använda femtioöringar la vi undan den udda kronan, och skänkte flickorna 64:- var att använda vid auktionen efter förmiddagsgudstjänsten. Jag stannade hemma för att vila upp E som fram tills morgontimmarna haft hög feber, och vid tvåtiden kom kyrkbesökarna hem. V klev glad ut ur bilen med ett rejält vitkålshuvud och en påse hembakade källarfranska.

-Titta vad jag har ropat in!

Ur baksätet, däremot... L hade gråten i halsen och sa medan hon räckte fram två tjugor:

-Du kan få tillbaka de här.

L är en ekonomisk liten dam. Hon ville kunna bjuda på minst två saker, och alltså hade hon inte bjudit högre än drygt 30 kronor, för då skulle det ju inte räcka till en gång till. Problemet var ju bara att det fanns många, både barn och pensionärer och kanske några i mittemellanålder också, som hade betydligt större ekonomiska resurser. Förutom att vara ekonomisk är L intelligent, så hon hade själv insett att hennes strategi inte skulle fungera, men då var det så få saker kvar på auktionen att inte ens de 64:- tillsammans räckte. Istället fick hon använda 20:- till den frivilliga kyrksoppepengen.

Hur lösa detta sorgliga? Jo, det finns ju fler kyrkor. Maken firade denna tacksägelsedag hela tre gudstjänster, och vid nummer tre skulle vår kyrkokör sjunga, så vi skulle ändå dit hela bunten. Efteråt var det även där skördeauktion, och vi hade tidigare sagt att barnen inte skulle få gå med dit, men nu reviderade vi snabbt det beslutet: Om L ville fick hon följa med även på den auktionen, och så skulle vi fixa kontanter till den så att hon kunde bjuda ordentligt.

Så blev det. L fick en hundring utöver de fyrtiofyra hon hade, och förmanades många gånger att inte spara på budandet. I kyrkan gick vi och spanade på de skänkta grejorna - blåbärssylten, tyckte jag var något att satsa på, men L sa att hon kollat in även andra saker. Efter gudstjänsten åkte jag hem med gossarna, och efter att ha stoppat dem i säng inväntade jag spänt de andra.

Klockan hann bli halvnio innan de klev in genom dörren.

-Mamma, jag köpte ingen blåbärssylt! Hon lät otroligt nöjd och glad - det är så lätt att glädja den lilla damen!

-Vet du, hon har köpt massa konstiga saker. V lät mer skeptisk.

-Det var för att jag ville ha den där som pappa kallade övermogna prydnadsgurkan, sa L.

G brukar agera auktionsutropare, och för att det hela ska gå lite rappt och smidigt läggs alla möjliga saker ihop i mycket omatchiga kombinationer, och nu visade det sig att L köpt en gul, pumpaliknande avlång sak som ingen riktigt vetat vad det var, och med i köpet även fått en burk syltad taggsvamp och en stor påse jordärtskockor. Sedan hade pengarna räckt även till ett andra inrop, så det fanns också en burk lingonsylt och blommor i den korg som V fått sig till skänks av någon av damerna.

-Jag tänker i alla fall smaka, sa L, när jag frågade om taggsvampen. Fantastiskt - detta inköp kanske kan få större efterverkningar än hon anar... Svamp är ju annars typ totalförbjudet i allt som flickorna planeras äta. Frågan är bara vad man har den till. Jag har aldrig ätit taggsvamp, och jag har ingen aning om vad man gör med syltad sådan. Tips mottages tacksamt! Jag tror i och för sig att jag anar vem som hade med den till kyrkan, så imorgon på kören kan jag ju fråga direkt. Den misstänkte hade vid förra körjulbordet med sig flera mystifika men mycket goda saker som jag aldrig ens hört talas om att man kunde göra, så han har nog bra idéer.

Dagen efter lucia har maken bjudit hit alla sina arbetskamrater. Det innebär ett slags deadline för vår förvandling av undervåningen, känns det som. De senaste veckorna har det gått rejält framåt, tack vare G:s far, som bodde i vårt gästrum några timmar varje dygn, och resterande del av drygt två veckor ägnade sig åt att bygga en ny trappa åt oss. Den har blivit så fin! Dessutom slipper man numera gå med det som G kallar rullatorgrepp (händerna i båda ledstängerna) när man ska ner.

I och med att trappan blivit klar finns inget som hindrar färdigfixandet av hallen, så vilken dag som helst ska jag införskaffa lite golv och lite tak, och kanske lite tapet och säkert lite mer spackel.

Annars återstår matrummet, och där går maken nu med frenesi in för att göra det gamla trägolvet möjligt att använda. På jobbet har han en allt annat än lätt period som inkräktar märkbart på lediga dagar, så detta praktiska slitjobb går ryckvis framåt i små steg. Idag utredde vi varför golvet sluttar betänkligt i ena änden av rummet, och sedan vi hittat en förklaring vi trodde på gick G ner i källaren för att försöka åtgärda problemet. Jag åkte och handlade. När jag kom hem mötte jag maken nyduschad i hallen:

-Jag har precis varit med om en "krasch-och-bom-experience", sa han, och innan jag hann göra mig föreställningar av hur typ halva huset rasat samman, berättade han hur han värdigt försökt demontera trossbotten och tappat värdigheten då något slags papp därpå gick sönder och massor med slagg vräkte ner. Det är andningsskydd som gäller nu, och jag är mycket tacksam att maken, innan han påbörjade demonteringen, hade tagit bort tvätten som hängde på tork i samma rum.

Nå, slagget är ju nere nu, så sikten är fri, och golvsluttningen går därmed med största sannolikhet att rätta till. Sedan kan vi slipa, slipa, slipa och ytbehandla. Och spackla väggar. Och måla tak. Och tapetsera.

Själv har jag undvikit krasch-och-bom-upplevelser genom att lägga ner vårt enorma köksbord innan jag demonterade det. Nu är det redo för bortskänkning.

Vi har insett att vi inte lever i samma värld som vanligt folk. Jag är fullkomligt seriös, och det är en djupt allvarlig insikt. Vi läste en artikel i Dagen, och förfärades. Inte över artikelförfattarens åsikter, utan över de fakta som framfördes. "23-åriga kvinnor har i genomsnitt haft elva olika sexpartners - mer än en fördubbling jämfört med 1999." Snacka om att befinna sig i en annan värld när man tycker att det räcker fint med en, och att det t.o.m. är eftersträvansvärt att låta det vara ett ideal. Alltså, hur kan vi samhällsekonomiskt försvara att sex marknadsförs på ett sätt som gör att tonåringar tycker att det är OK att ligga med än den ena, än den andra? Ett exempel på stora kostnader som kommer av detta är vaccination av alla flickor i MELLANSTADIEÅLDER mot livmoderhalscancer - som inte kan uppstå förrän man sexdebuterat.

Vi har som sagt insett att vi som inte tycker att ovannämnda är OK lever i en annan värld, men vi vill verkligen ha med oss våra barn i vår värld. Än så länge handlar det mest om att faktiskt protestera och ibland förbjuda mot lyssnande på låtar som handlar om sådant de inte förstår, och viss (ganska stor) censur av tv, film och internet. Jag tycker att vi gör rätt. Åtta-åringar som förklarar varför kompisens föräldrar inte bor på samma ställe med att de inte fick jobb i samma stad, trots att det finns en ny partner till den ena med i bilden, ska inte behöva lära sig att det normala är att man när man testar sig fram. Åtta-åringar som tycker att det känns rätt att gå till skolan barfota en kall septembermorgon ska inte behöva lära sig att det är rätt att ha sex med vem som helst om det känns rätt. Inte tretton-åringar heller.

Hur kan vi ha ett samhälle som satsar pengar på att lära ut HUR man gör till barn innan de enligt lagen FÅR göra? RFSU borde dömas för uppvigling till brott. SVT borde få böter för att de bidrar, genom ex. Allsång på Skansen och låtvalen där.

Som synes har jag svårt att förlika mig med att befinna mig i en annan värld, och tycker att fler borde reagera och flytta till mig. Alltså ELVA, i genomsnitt... Det är väl ändå inte så det ska vara?

Highspeed-E kommer farande, tar upp en av sina bilar från golvet.

-Bileeeen!

-Ja, den bilen som du fått av mormor och morfar, säger jag.

-Mofavvv! säger E för första gången, och jag gråter för att det namnet aldrig kommer att innebära några verkliga minnen för honom, och för att mina minnen börjar vara gamla.

Samtigt är jag så tacksam. Tacksam för allt jag fått, allt jag har.

Det är skojigt med barnprat. E vräker ju ur sig roligheter dagarna i ända, men även de stora säger sådant som är roligt att höra - ibland roligt för att det känns roligt att höra dem säga just så, ibland roligt för att det låter så knäppt.

Till den första kategorin får gårkvällens uttalanden från V (och L) räknas. De hade, något motvilligt, åkt till sitt livs första orkesterrepetition. Inte mutade, men bara på prov. (L var särskilt motsträvig, och sa sig vara ganska säker på att det inte skulle bli mer än en gång om hon inte tvingades, och vi fick inte tvinga henne, för om man kände sig tvingad skulle man kunna känna sig tvingad att tycka att det var roligt, och då kanske det kändes roligt fast det inte var det. Kategori två.) Efteråt kunde de övertalat vem som helst att börja spela i orkester:

-Det förstår du väl att jag vill vara med när vi spelar en symfoni! (Arrangemang av en snutt ur pukslagssymfonin av Haydn - ett av L:s favoritstycken.) (V)

-Jag visste ju inte att det var SÅ roligt. (L)

-Jag känner mig så STOR när jag spelar i en orkester! (V)

-Jag vill öva direkt när vi kommer hem! (V)

Ur E:s svada kan man idag plocka godbitar som "Iiisa, va göö du?", "Daton steng av!" och "GABEL". Det senare stod han och gormade upprepade gånger utanför toalettdörren när faderskapet flytt dit en kort stund. Annars ägnar den lille E dagarna åt att befalla den ena eller andra med det korta ordet "Pom" (kom). Det är "mamma pom" mest hela tiden. Han blir arg när man inte lyder, också, och jag är väl ganska olydig. Han fortsätter annars att vara artig. I eftermiddags drog han sig tillbaka in bakom det gamla kylskåpet, och anledningen syntes på ansiktsuttrycket. G frågade om han ville sitta på toaletten.

-Nej kack. G frågade igen efter en liten stund - samma svar men denna gång lite ilsket, som betydandes "hör du dåligt, eller?". Efter en stund var det uppenbart för alla i huset att han behövde en ny blöja, så jag frågade om vi skulle gå och byta.

-Nej kack. Senare, efter utfört blöjbyte, frågade jag om han ville gå till våra grannar en sväng för att fråga en sak.

-Ja gärna!

Jag har gett upp. Son nr 1 är numera begeistrad tv-tittare. Maken och jag konstaterade gemensamt att det var lättare att hålla flickorna från apparaten eftersom den

a)stod inne i vårt sovrum och dörren dit alltid var stängd.

b)aldrig användes medan flickorna var vakna.

c)inte talades särskilt mycket om.

Det är helt enkelt svårare när man har två flickor som gärna frågar om de får titta på film, och sedan högt och ljudligt diskuterar/bråkar om vilken film de ska se alt. högt och ljudligt tjafsar om varför de inte får.

Det fina i kråksången är att "Fem myror" kommer fram igen, för även om E får titta nu så får han inte se vad som helst. Jag väljer - inga gräsliga barbie-filmer och inga lika gräsliga my little pony-diton.