storasyrrans

Jag har insett att det kan komma en ny fas i livet - en som jag inte förväntat mig, och som jag fortfarande hoppas slippa. Jag har alltid fäst mig väldigt snabbt vid både personer och företeelser, och alltid blivit oerhört besviken när något lagts ner eller försvunnit. Därför bävar jag inför vad som skulle kunna komma - separationer. I de närmsta vänkretsarna finns många gifta par; den fas i livet då varje sommar innehöll ett par bröllop är slut. Längre bort finns andra par som vi umgåtts med under någon period, och i de kretsarna har det hänt. De har delat på sig. Så länge det är på avstånd fungerar det. Jag undrar vad som hänt och funderar på varför, och den perifera vänskapen känns ännu något mer perifer, men vad händer om det skulle hända närmare? Jag kommer att bli så oerhört besviken! Jag vill tro att våra vänner är lika medvetna som vi om att äktenskapet är något viktigt, något man jobbar med och som inte bara handlar om att vara kär. Jag har varit på många bröllop - de har ju stått där allihop och LOVAT!  Jag har inte hört att någon sagt "så länge det känns rätt för mig" eller "så länge vi har fantatiskt sex" eller  "så länge det verkar tillföra något bra i mitt liv" utan bara "i nöd och lust tills döden skiljer oss åt". Jag vet att en separation ibland är nödvändig, att det finns fysisk och psykisk misshandel, men jag sörjer över att skilsmässa blivit något man överväger, att alternativet finns så tillgängligt.

Jag har inte skrivit något om barn - alla undersökningar jag hört talas om säger att ALLA barn helst skulle vilja att deras föräldrar levde tillsammans och höll sams. Räcker inte det som argument?

Jag har alltid älskat skolstarten. Dels gillade jag alltid att få börja skolan igen efter loven, och dels älskar jag sensommar, eller tidig höst. Att få ta på sig strumpor igen efter en lång barfotasommar eller äntligen få användning för en tjockare tröja är njutning för mig - inte för att jag inte gillar sommaren, utan för att jag tycker om kontrasterna, tror jag.

Jag gillar skolstarten även i år. Äntligen lite rutiner! Flickorna började skolan för en vecka sedan, och idag började maken arbeta efter semester och kurs, så nu är det väl som det ska vara ett tag framöver - jag och småpojkarna hemma ensamma på dagarna. Det är en ganska spännande tillvaro (Idag t.ex. var E vänligheten själv när han stoppade in en napp i munnen på J och sa: "varsågod". Sekunden efter dängde han en kapsylöppnare i huvudet på honom. Inte lätt att hinna med i svängarna!) som ger utrymme för mycket bakning. Ja, för det går att baka med en tvååring, men annars förstör han mest det jag försöker göra. Mangla går t.ex. inte alls bra. E drar i grejorna på helt fel ställen eller ställer sig så att det blir omöjligt att dra rakt. Går jag till tvättstugan följer han med och flyttar runt på tvätten på mycket ologiska sätt. Sätter jag på dammsugaren stänger han av. Alltså bakar vi. Bröd och kakor, fast mest kakor. Och kanske mest jag som bakar och E som äter. E tycker annars att terminsstart är ganska tråkigt. De första dagarna flickorna gick till skolan stod han och grät i dörren när de gått. Idag nöjde han sig med att stå i pyamas ute och vråla "HEJDAAAA" tills han inte såg dem längre.

Jag kommer med största sannolikhet att tröttna något på bakandet, så därför ska jag läsa lite på universitetet. Vi får se om det är rimligt att klara av att ta de poäng jag tänkt, men det skadar ju inte att försöka. Min terminsstart är dock inte riktigt än, så jag får njuta av de andras först.

Vid frukostbordet:

-Vill du ha mer smörgås?

E vrålar: Neeeeeeej kaaaaack.

Ute:

-Kom så går vi och tömmer skottkärran!

E med vän röst: Nej kack.

På kvällen:

-Kom så ska du få sova!

E med sådant tonfall man brukar ha när man redan sagt något typ sjuttiofem gånger: Neeej kack.

Han är i alla fall artig, och trots alla nej en vanligtsvis positiv liten herre.

E älskar mat, och hemma äter han massor. Han börjar med att skina som en sol och säga "Äta bat?" när man plockar upp honom på morgonen. Vid frukostbordet ber han sedan om "Päiji" (päronfil) vilket bara funnits någon enstaka gång, och sedan om "Böös, pasis och möös" (smörgås, leverpastej och messmör). En bit in på förmiddagen är det dags för "Banban" (banan) och när han börjar bli gnällig fram emot lunchtid räcker det ofta med att säga att vi snart ska äta mat för att han ska skina upp igen och gå till bordet.

Det finns ett problem, och det är det jag började med. E älskar mat, men han äter bara hemma. Typ. Om inte moster M jobbar hårt med att köra maskinparker till garaget i hans mun, eller att maten äts i en totalt avskalad miljö. I samtliga andra miljöer finner gossen det näst intill omöjligt att äta.

Igår var vi på utflykt. Först kom vi på att en strandlunch kunde vara trevlig, så vi gjorde ordning fina baugetter hemma och stoppade dem tillsammans med dryck och bullar i en kylväska. På stranden var nära folktomt, och i den ljumma värmen njöt maken, flickorna och jag av maten. E badade. Tog ett litet bett på en smörgås, badade, badade och badade. När jag ställde mig precis i vattenbrynet med en bulleb bet han, försökte ge sig ut igen, bet en tugga till och sa "så, nu sädit", men hölls fast, bet en tredje gång och smet ut igen.

Nästa utflyktsanhalt blev sommarkyrkan i Abild. Fika med läsk och smaskiga kakor. E åt en liten bit av en bulle och dracken klunk dricka. Övrig tid undersökte han omgivningarna.

Därefter åkte vi till Öströö fårfarm, och befarade att E skulle vara gnällig eftersom han inte ätit något, men det hade han inte tid med. Traktorer, lamm och tjurar kallade på uppmärksamhet, och glassen han fick åt han bara lite av, vilket inte gjorde hans far ledsen...

Vidare till lampaffären. Stor fascination, och fortfarande inget tjurande, men sedan, när vi i bilen hem började prata om mat... - det var en mycket hungrig gosse som så snart det började komma fram porslin på bordet hemma satte sig i sin stol och knäppte händerna. Han är noga med bordsbönen!

Idag har vi varit hemma, och E har alltså fått äta ordentligt både till lunch och middag. Så länge vi inte är borta för länge i sträck är det nog lugnt.

Jag grubblar ofta på vad det innebär att klara sig själv. Vad jag förstår av politikerprat och media så är det något eftersträvansvärt, men  vad det faktiskt är verkar man inte riktigt ha bestämt. I samhällets ögon verkar det vara bättre att ta hjälp av staten och kommunen än att ta hjälp av människor i närheten, och jag tror att detta synsätt, och följderna i verkligheten av det, gjort människor ensamma. Jag tror inte på en värld där alla kan klara sig själva, utan på en värld där man får hjälp av andra, men också vågar ta hjälp av andra. Där kan man också klara sig mer själv, men på ett helt annat sätt.

För några veckor sedan intensifierades grubblerierna efter några artiklar i lokalblaskan. Tidningsskriverierna denna gång handlade om dagisstängning på sommaren. De flesta förskolor är stängda några veckor på sommaren - de kommunala hänvisar till några få öppna och de flesta fristående förskolor erbjuder inte något alternativ alls. Det fungerar ju inte om man som förälder inte får välja fritt när semestern ska vara, om man inte har far- eller morföräldrar i närheten, om man är ensamstående o.s.v. Fel, alltså, säger pöbeln, men jag vet inte riktigt. Jag tror absolut att dessa människor finns, de skriver insändare i alla fall, men jag vet inte om jag tycker att de har rätt i sina klagomål. Om människor blivit så ensamma att de inte har en enda att be om hjälp med ex. barnpassning tycker jag att det gått för långt i "klara sig själv"-ivern. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett stort slöseri att låta allt gå omvägen via samhället. Nej, det är inte att var och varannan människa ska börja med svart barnomsorg jag menar, utan bara att "klara sig själv" kan ha olika innebörd: Visst skulle det, lika gärna som att innebära anonyma bidrag från staten och service uppbyggd efter ensamstående och arbetslösa mammor, kunna innebära konkret praktisk eller ekonomisk hjälp från vänner, grannar och släktingar?

Jag tror att det är viktigt med hjälp från samhället, när den verkligen behövs, men när det ses som självklart att samhället ska ordna allt åt alla tror jag att vi bygger ensamhet. Man slutar se vad man skulle kunna göra för människor i ens omgivning, och vågar knappt erbjuda hjälp, för då har den erbjudande satt sig över den andra. Knas, tycker jag.

Hur blir man den man blir? För två veckor sedan satt tillsammans med flera goda vänner och åt middag, och vi pratade, som det så ofta blir, om våra barn: knep för att få dem att hjälpa till, hyss, glädjeämnen och problem. Våra flickors klass i skolan är lite smågalet extrem, vilket jag nämnde - två killar och tio tjejer, och många av dessa tolv är otroligt drivna och har kommit ganska långt i skolan, och de flesta är väldigt starka och envisa barn. Det har bidragit till att V haft en jobbig termin.

-Tänk så mycket det påverkar en vilken klass man hamnar i, sa en av mina vänner, och så är det! Jag har bara aldrig tänkt på det.

Något jag däremot har tänkt på, för att det så ofta skrivs om i tidingar, är ens plats i syskonskaran. Jag brukar alltid känna igen mig i beskrivingen av äldstabarnet: ansvarstagande, hyfsat bra på många saker utan att vara riktigt duktig på något, duktig på organisation m.m.. Det som slagit mig den senaste veckan är att alla mellanbarn klumpas ihop...Är det en skala där man befinner sig närmare eller längre från äldst/yngst, eller hur fungerar det?

Arv och miljö, brukar man tala om, och jag tror visst att det finns lite ärftlig påverkan också på ens personlighet, men vad är egentligen ärvt och vad beror på att man får miljöpåverkan av sina föräldrar?

Nå, vad jag egentligen ville skriva var att jag tror att allt det där kan ställa till problem. När G och jag precis blivit ihop inleddes ett år då jag grät så mycket att det är ett stort under att förhållandet höll. Jag tror att det var då jag bearbetade min bakgrund och blev vuxen. Det var nog tur att G fanns för mig just då, för den trygghet jag kände då, och fortfarande känner med honom, gjorde nog att jag kunde slappna av på ett nytt sätt - och då flödade tårarna. Annars hade jag nog exploderat istället, fast kanske lite senare i livet. Det var ett hemskt år på många sätt, men värdefullt. Det är nog så, tror jag, att alla behöver gå igenom någon sådan fas, fast den tar olika lång tid och man gör det på olika sätt. Jag tror inte att det förändrade min person, men jag tror att jag blev medveten om vem jag är på ett annat sätt.

(Jag är äldst. Jag är en tävlingsmänniska och har väldigt svårt för att förlora så är risken överhängande låter jag helst bli allt. Jag vill gärna vara bäst på det som andra är bäst på. Jag kan organisera och kan numera kliva fram och göra det, fast helst vill jag ju att någon ska be mig. Jag avskyr sådana där glidare som lever på sådana som jag, de där som inte tar ansvar utan helt litar på att andra gör det. Jag mår dåligt när ramarna är oklara eller förändras utan medvetenhet därom. Jag är musikalisk, men det är inte det mitt liv går ut på. Jag är snudd på naivt optimistisk. Och så är jag förstås en massa annat, både positivt och negativt, men det ingår kanske också i den där medvetenheten att inse att det mesta går att använda både positivt och negativt.)

E älskar böcker. Han blir sällan sur på J, men har han tänkt sig en lässtund i mitt knä kan han bestämt peka på platsen där J senast låg och samtidigt säga "Baka!"  (tillbaka) till mig. Det senaste verkar han glädjande nog ha insett att det fungerar att få en bok läst för sig även om Joel äter, eller bara blir hållen. Igår kväll var vi på bokbussen, E hade med sig sin lilla väska med böcker som skulle lämnas tillbaka, och lånade några nya som vi packade ner. Väl hemma var det matdags för J, och E ställde sig bredvid med väskan, och bestämde sig för att vi skulle läsa den spännande boken "Max bil" - en av de Max-böcker vi inte redan läst. Så här gick det till:

-Titta Max. E nickar.

-Titta Max bil. E nickar. Konceptet känns igen.

-Kommer Lisa. E nickar allvarsamt.

-Lisa vill köra bilen. E nickar bekymrat.

-Lisa får inte köra bilen. E nickar. Vad händer nu?

-Max smäller Lisa. E gapskrattar.

-Lisa smäller Max. E ser bekymrad ut.

-Max ont. Fortsatt bekymrad.

-Lisa ont. E hånskrattar.

Det hela löses genom att mamma kommer med en ny bil, och det var E nöjd med. 

Senare på kvällen läste han själv i boken:

-AJ, AJ! E bankade på boken och storskrattade. Kommentarer överflödiga.

Lagom till midsommar flydde barnen och jag fältet, och ersattes tillfälligt av snickar-T. En vecka senare kom vi hem till ett trädoftande kök, som maken och jag sedan dess jobbat på för att bli helt färdiga med.

Under helgen maskeringstejpade vi, satte upp taklister och målade överskåpen (Allt är färdigmålat invändigt, men för att få den rätta looken, och för att det inte ska synas så mycket när vi i framtiden kommer att behöva måla igen skav från bobbycars och andra leksaker , ska utsidan penselmålas.)

I måndags ringde vi hit elekriker och rörmokare, och hör och häpna: innan klockan var två hade båda varit här och gjort det de skulle. Därför hann vi också med handling och havsbad med säsongens första strandkvällsfika. Sedan ställde vi in saker i några överskåp. Det kändes lyxigt! Under måndagen var E tydligen understimulerad, för han lärde sig att öppna grinden, och rymde för andra gången. Hemskt och allmänt fruktansvärt, men han ansåg tydligen att vägen till kyrkan behövde gräsklippas. Hurra för snälla grannar som hjälper till att leta!

Igår var jag på vårdcentralenen stor del av förmiddagen. (V har knasiga fötter på flera sätt, och nu flagar ena stortån och ser allmänt sjuk ut. 8.50 talade jag med tidsbeställningen på vårdcentralen: Det finns inga tider alls förrän om flera veckor, men kom på öppna mottagningen mellan 9 och 10.

-Hepp, hepp, säger man då till sina yrvakna barn i sängarna. Snabba ryck med frukost och påklädning, vill vi verkligen så kan vi: 9.20 åkte hela familjen B hemifrån. Tyvärr var kön då ganska lång, så vi kom inte därifrån förrän strax efter elva.) Sedan tittade vi på, och beställde kakel. På kvällen målade vi underdelen av köket första gången.

Idag är en vilodag när det gäller köksförfärdigandet.

Jag sjuder av ilska efter att ha läst en artikel i en av de tidskrifter som då och då dimper ner i brevlådan, utan att maken (som är adressat) valt att prenumerera. Tanken är nog att den ska verka upplyftande och inspirerande i hans yrke och vardag, men i dagens nummer var det inte många sidor som gav något positivt - även om man räknar bort de rader som gjorde mig sprängfylld av ilska.

När folk uttalar sig, kan de inte då försöka hålla koll på vad som är sanning, och vad som kanske mest är egna tankar eller gissningar? När journalister skriver, kan de då kolla upp lite och ifrågasätta något lite åtminstone? Den intervjuade blir inte särskilt trovärdig när man snabbt hittar faktafel. Grr.

Efter artikeln funderar jag på en sak på riktigt: Hur ska man göra för att andra ska förstå att man gör skillnad på sak och person? Hur ska man bära sig åt för att på allvar visa personer man inte är överens om allt med att oenigheten inte gör att man tycker att de ska utrotas från jorden? Och varför känns det som att det så ofta bara är avsky från andra hållet? Utstrålar jag något slags avsky, trots att jag inte känner någon sådan?

Jag sitter med J i famnen och väntar på att resten av husets invånare ska vakna - trots att det är den första riktiga sommarlovsdagen är tiderna redan rejält förskjutna för flickorna, och G är kvällsmänniska av rang, och passar därför säkert på att skjuta lite på arbetstiden. Dessutom mjukstartade ju sommarlovet med den långa ledigheten runt förra helgen.

Vi har i alla fall haft en härlig start på lovet! I fredags efter avslutningen firade vi in det med tårta och sockerbullar tillsammans med mamma och lille-morbror (som han själv skrev i gästboken). På eftermiddagen åkte vi sedan och handlade allihop, och fortsatte sedan till alldeles nyöppnade MAX. (När man bara har en spis i köket får man vara väldigt lat när det gäller matlagning! G säger att man får det annars också, men den här våren har jag försökt att vara duktig, så att vi verkligen ska kunna vara lata nu när köket inte är så lättanvänt.) E blev helt galen, för stället var fullt med ballonger, något han har ett abnormt stort intresse för.

-Je bong! sa han, men åt snällt lite grann innan V skaffade en bong till honom och måltiden var slut. Då åkte vi hem och åt jordgubbar.

V har under en tid sparat till en kamera. När gammelfarmor B var här förra helgen skänkte hon barnen varsin slant, och då nådde V den summa vi satt som minimum för att överhuvudtaget titta på sådana apparater. Under veckan kikade vi runt lite på internet och i reklam, och hittade en som t.o.m. skulle ge henne en krona tillbaka. När flickorna städat färdigt på lördagen, och maken fått upp alla gipsskivorna i köket, åt vi lunch och packade sedan in hela familjen i bilen och for mot metropolen en halvtimme norrut - ni vet, platsen med den stora gula affären... Vi hade en lång lista, för det var längesedan vi var där, så för att vara säkra på att hinna till Net on net innan de stängde satte jag mig i ett av fiken med de tre barn som inte skulle köpa kamera, medan G & V gick och gjorde det viktiga inköpet. Sedan handlade vi färdigt enligt listan, och impulsköpte dessutom en fin grill. (Inte på något sätt något dumt impulsköp - den gamla håller nätt och jämt ihop.)

Två andra, mindre planerade inköp, var två filmer, nämligen den tredje Narnia-filmen, och "Kalle och chokladfabriken". Det blev infekterad debatt på kvällen om vilken vi skulle se då, och vilken som skulle få vänta till söndagen, men till slut enades vi, och hade mysiga filmkvällar två dagar i rad, även om jag inte orkade till slutet någon gång - alltför mycket ammande nattetid stänger mina ögon tidigt på kvällarna...

Helgen fulländades med lille kusin H:s dop igår förmiddag, och den härliga festen efteråt. Jag njöt av underbar gudstjänstmusik, hjälp med passning av E, god mat och av bara känslan av att ha så många att tycka så mycket om.

Det får räcka för nu. Morgonen har blivit förmiddag, och skrivandet har avbrutits för frukostfix- och ätande, E-passning och -påklädning. Maken är sedan länge på jobbet, och flickorna färdiga att hitta på något.

Det blir just aldrig en tillräckligt lång stund över för att jag ska hinna formulera mig i bloggform. Det gör kanske inte så mycket för andra, men för mig spelar det där formulerandet ganska stor roll - skrivande är mitt sätt att bearbeta tillvaron och komma underfund med vad det egentligen är jag tänker. I och för sig är det nog så att jag just nu inte tänker - hjärnan fungerar inte som jag är van, vilket med största sannolikhet beror på alldeles för få timmar sömn.

Sedan jag skrev sist har E rymt på riktigt en gång, vilket var en hård pärs för alla inblandade, men det börjar bli så längesedan att det känns passé, och därmed inte läge att skriva om. J döptes i söndags - en högtid som definitivt vore värd några rader. Problemet är den där tiden - när J sover ska man passa på att vara med E eller göra något vettigt, när J inte sover har man max en hand att skriva med, så då tar det så lååång tid...

När E var tre veckor ringde mamma en kväll med det oväntade och sorgliga beskedet att min farbror fallit ner död på golfbanan. Känslorna åkte berg- och dalbana. I efterhand kändes det som att det dödsfallet på något sätt förberedde mig på hur det skulle bli sedan, för fem månader senare var det min pappa som fick lämna detta livet.

J var inte tre veckor, utan bara en knapp vecka när vi fick ett oväntat sorgebud igen - en av mina morbröders fru är inte längre i livet. Lär man sig att få sådana besked? Den här gången var det en mycket stillsammare sorg som fyllde mig - när min farbror dog kom den liksom uppifrån och la sig över mig, men den här gången fyllde den mig inifrån. Kanske berodde det på att min moster ofta funnits mycket närmare, att jag faktiskt kände henne mer nära än min farbror. Jag tror att en stor del av den plötsliga sorgen när min farbror dog var en plötslig vetskap om att plötslig död kunde inträffa även i min närhet, bland dem jag älskar. Nu visste jag det på riktigt, och därför behövde sorgen inte övermanna mig så där, utan fick plats inne i mig direkt.

Hur är det möjligt att vara så glad för något, och samtidigt så ledsen för något annat? Känslorna tränger inte bort varandra, utan kompletterar varandra, tror jag. Glädjen blir mer glädjefylld när det samtidigt finns sorg, och sorgen är också mer sorglig, men kanske lättare att bära, när det finns glädje också.

Det var mors dag i söndags, och jag ville skriva hur glad jag är över min mamma. Sedan pappa dog är det inte bara en glädje över att hon är hon, utan också en stor glädje och tacksamhet över att hon finns kvar. Jag skrev ändå ingenting, för jag visste inte hur jag skulle formulera mig - min glädje över att få ha mamma, och samtidigt vetskapen om mina kusiners sorg över att deras mamma inte längre finns kvar och min sorg över att det är så. 

Sorgen och glädjen de vandra tillsamman, medgång och motgång här tätt följes åt.

Skyar med solsken och suckar med gamman skiftar alltjämt på vår jordiska stråt.

Jorderiks gull stoft är och mull. Himlen allen är av salighet full.

Ångest skall bytas i frid som oss gläder. Plåga skall vändas i hälsa och hopp,

armodet skrudas i rikaste kläder, svaghet förvandlas i kraft att stå opp.

Ondskan skall stå fängslad i vrå. Allting kan himmelen omskapa så.

(Sv. ps. 269:1 och 5)

I lördags kväll var allt fortfarande lugnt, trots att jag hela eftermiddagen hjälpt maken bygga klart staket runt gräsmattan. E ville inte somna, så han och jag satt och läste böcker tills mina ögon inte klarade att hålla sig uppe längre. Då fick han lägga sig med mig, och han var på sitt allra gosigaste goshumör och klättrade runt på mig och kramades och pussades. Precis som att han anade...

Jag somnade gott, men vaknade vid ett-tiden av att det gjorde ganska ont, tänkte att det började likna något, men fortfarande nog bara var förvärkar. En halvtimme senare trodde jag att det kanske faktiskt började bli dags, och försökte ta tid under en halvtimme - fem eller sex värkar. Inte tillräckligt för att vara säker på att åka till förlossningen, men eftersom det gjorde så vansinnigt ont ringde jag ändå för att kolla.

-Kom du, så kan vi hjälpa dig här, sa den snälla barnmorskan när jag beskrev hur ont det gjorde, så maken började värma kaffe, skrev instruktioner till den stackars kyrkoherden som skulle tvingas jobba istället för honom på söndagen och bredde lite mackor. Sedan ringde vi till vår snälla granne B, som på lördagskvällen kommit upp till oss med sitt nya mobilnummer och sagt att det bara var att ringa om hon behövdes. När jag idag pratade med henne trodde hon att klockan nog var 02.45 när hon fick telefonsamtalet.

G hittade inte bilnyckeln. Jag började tycka att värkarna kom i ett, utan mellanrum och att det tryckte märkligt nedåt, men försökte ändå bädda lite i gästrummet.

-Vi tar lilla bilen istället, sa jag, men det gick inte heller, för den stora stod parkerad så att den lilla inte gick att få fram.

G hittade bilnyckeln, vi gick ut, mötte B på gården och gjorde inte mer än bara nickade hejdå och åkte. G körde snabbt, men jag tyckte att det gick för långsamt. Jag fattade inte vad jag skulle göra. Det gjorde vrålont, något behövde komma ut och det kändes inte alls som att bilen var rätt ställe. Vägen kändes låååång, och då har nog resan till Varberg aldrig gått så snabbt för oss tidigare.

Vi körde direkt fram till akutingången, G sprang in för att hämta en rullstol, men lyckades inte få loss någon, varför jag själv gick in istället.

-Kör och parkera, så går jag till förlossningen, sa jag, och försökte göra som jag sagt. Den dörr jag trodde att jag skulle in igenom var dock låst, så jag fick vända, kände en värk komma och pressade fram till någon innanför akutreceptionsluckan att jag behövde komma till förlossningen NU, innanjag vräkte mig ner på en bänk och vrålade. Det fungerade - på nolltid var de där med en säng och personal från förlossningen. I hissen började de undersöka, utanför hissen kom G ifattspringandes. In i en förlossningssal, och knappt tio minuter senare, 03.29, hade vi en liten son. Effektivt, men brutalt. Vi hann inte riktigt med själva, och ingen annan heller... På mitt patientarmband blev inskrivningstiden 03.40.

När E föddes var vi på förlossningen i närmare 12 h innan han behagade titta ut, och då hade jag haft ont hemma minst lika länge. 12 h innan J föddes byggde jag staket för fullt tillsammans med maken, och var lite småirriterad på att han lät dröja.

J är förstås alldeles underbar, och han gick dessutom igenom barnläkarbesiktningen på första försöket, så eftersom jag också märkligt nog mår riktigt bra kunde vi åka hem till lunch igår. Det känns helt osannolikt, och min tacksamhet vet inga gränser.

I flera år har vi misstänkt att L har någon lätt släng av pollenallergi:

-Precis när vi flyttat till huset hade hon jätterinniga ögon; vi pratade med sjukvårdsupplysningen, men det blev aldrig något mer.

-Några gånger har hennes ögon plötsligt svullnat ihop till springor, för att sedan bli normala efter någon timma igen. Samma där - vi har pratat med sjukvårdsupplysningen, funderat på allergi, men eftersom det hänt så sällan och alltid gått över snabbt har vi inte gjort något mer åt det.

-Sedan hon var liten har hon i långa perioder varit extremt och långvarigt snuvig, även när ingen annan i familjen varit det, men så har även jag haft det, och jag har inga allergier alls (jo, jag är testad mot det mesta för att utreda snuvan).

Så någon gång strax före jul kände L även lite kli i halsen när hon knäckt och ätit hasselnötter. Inte så konstigt tyckte vi - hon kan nog vara lite överkänslig, men värre är det nog inte. Själv blev hon ledsen när hon sedan av mormor förbjöds, eller åtminstone starkt avråddes från, att äta hasselnötter innan hon visste om det var mer än lite känslighet vid stort intag. Vi lovade tösabiten att vi skulle ta med henne till vårdcentralen för att göra ett allergitest, men det är lätt att skjuta upp sådana ickeakuta saker.

I stilla veckan var det rejält varmt. Träden slog ut - L blev dundersnuvig. Det gick liksom inte att tänka bort allergi längre, och jag fick äntligen tummen ur att boka en tid på vårdcentralen. L var ganska munter när vi kom dit och berättade glatt för doktorn om sina ögon, om kliet i halsen och mormors förbud, att hon aldrig känt rinniga ögon när hon träffat djur och andra saker. Sedan berättade doktorn om vilka prover man kunde ta, och jag fick bestämma vad vi ville veta: eftersom hasselnötterna kändes viktigast blev det nödvändigt med ett blodprov från armen, och den tidigare muntra flickan övergick till att gråta. Den stackaren visade sig ha lika knäppa blodådror som sin mor - de syns inte, de flyttar på sig, och det kommer nästan inget blod ur dem. Alltså krävdes stick i båda armarna.

Sedan följde väntan, och under den perioden blev det sommar igen, och vi testade allergimedicin mot L:s snuva - det fungerade!

-Skönt, tänkte jag. Då är hon nog allergisk, och provet och läkarbesöket har inte varit i onödan. (Varför är det alltid så, att jag tror att vi går till doktorn i onödan? Även vi borde ju kunna behöva det ibland...)

Igår ringde läkaren med besked: L är med allra största sannolikhet allergisk mot hasselnötter. Det handlar inte om den sortens allergi där det hjälper att tillaga dem, och är inte den sorten som uppstår som korsallergi med olika pollen. Det är en lömsk allergi, och vi bör vara försiktiga, eftersom det kan uppstå allergichocker och så. Hoppsan! Dessutom visade testet att hon med samma sannolikhet är allergisk mot något som flyger: pollen eller pälsdjur. Dock, hon är inte allergisk mot vare sig mandlar eller paranötter. Maken och jag pratade vid lunchen, och funderade på hur det skulle framföras till det arma barnet som älskar choklad (som ju nästan alltid kan innehålla spår av nötter), nötcreme (som ju består av hasselnötter) och på Lovisadagen varje år erhåller en burk Nutella (med annat ord Hasselnötspålägg) för att hon älskar det.

När vi berättade för L på kvällen bröt hon ihop totalt. Det tog säkert en timma för henne att sansa sig tillräckligt för att kunna gå ut. Hon uppmanade oss att berätta för släkten, och särskilt tala om att hon INTE vill bli påmind om detta tråkiga, och definitivt inte bli utsatt för något som skulle kunna innehålla nötter.

Idag på morgonen frågade L om hon skulle vara allergisk när hon kom till himlen, vilket jag försäkrade henne om att hon inte skulle vara. Vidare undrade hon om det skulle finnas Nutella där...

-Vill du ha Nutella när du kommer till himmelen kommer det säkert att finnas Nutella där, svarade jag.

Det stora projektet kök och övrig nedervåning rullar på. Just nu är det frustrerande för mig att inte kunna göra så mycket som jag vill, och fast jag gör allt jag vill verkar den stora magen satsa på att vara kvar ett tag till. På tisdag ska köket mätas, så då hoppas vi att allt är färdigt, så att man inte behöver känna att det ska göras en massa fler saker innan det nya köket kommer. Det är egentligen två saker kvar: golvet och kickspacen. Det första ligger i sina lådor och väntar bara på att läggas, så det försöker vi nog göra imorgon kväll - en bit i alla fall, så att det går att mäta takhöjd utan att behöva gissa eller räkna ut vad det borde bli. Den andra finns numera i alla fall i vårt hus, men än så länge bara i källaren, och vi har inte fått klart med någon rörmokare om installation av den. Det kan säkert lösa sig, men det är alltid segt med det man inte vet!

Egentligen skulle vi lagt golv igår, men det kom ett annat projekt i vägen - gossen E rymmer. Ett staket är därmed helt nödvändigt! Efter lite rekande, först halvslött och i slutet av veckan väldigt aktivt, bestämde vi oss för ett staket med färdiga sektioner som inte skulle sno hela köksbudgeten, gå att få till hyfsat snyggt och hålla barnet inom det. Vi tyckte att vi hade en ordentlig inköpslista med oss när vi i fredags eftermiddag begav oss till bygghandeln för att handla. Tyvärr hade vi tidspress - G slutade jobbet strax före 17, och släpet vi fick låna i affären skulle vara tillbaka senast 18.45. Tid går snabbt när man ska tänka, lasta, betala och fästa, så naturligtvis hade vi inte lyckats få med allt vi behövde hem. Lördagsförmiddagen gick därmed till ännu en inköpsrunda, och sedan började regnet vräka ner. Ytterligare en runda gjorde oss mindre beroende av elverktyg, och därmed kunde vi äntligen sätta igång, men istället för att ha hunnit med den stora biten vi hade tänkt är det nu enbart staketat en liten, liten bit där E bara rymt en gång. Lär bli veckans kvällsjobb att fixa resten.

Ett projekt har jag lagt ner - jag hade tänkt göra antagningsprov till kantorsutbildning, men då jag fortfarande är så väldigt tjock, fet och allmänt gravid, känns det inte rimligt att fixa det på fredag, oavsett om jag är på BB då eller inte. Det får bli nästa år istället.

V har snäll som hon är tagit ut sin lillebror och hans kako - en bija. Förstår ni inte? Nej, knappt vi heller. Gossen har en svada utan like (nja, den som nu tagit ut honom lät ungefär likadant när hon var ett drygt år), men vad smörjan betyder har inte varit lätt att begripa. Bija visade sig vara bilar, eller fordon av alla slag, och rätt som det var förstod vi att alla uttryck som började med "ja" faktiskt betydde att han ville något. "Ja gacka, ja gung-ga" är en vanlig öppningsreplik på mornarna. Han vill nämligen alltid ut - "TU!" Så häromdagen började han helt plötsligt säga en massa helt begripliga ord, och då blev smörjan också begripligare. Det är vansinnigt roligt att lyssna, diskutera med honom och höra det ena nya ordet efter det andra.

Ett spännande nytillskott i ordfloran är "hajjuja". Detta inflikar han lite då och då under bordsbönen, vilket orsakar många skratt. Sannolikt kommer det från vår kortbordsbön, använd vid något tillfälle nyligen när det var mer panik än vanligt inför maten: "Mat, halleluja! Amen." Igår var gideoniterna i kyrkan och pratade, och vid nattvarden lät någon av dem ett ljudligt "Halleluja" höras, så kanske kan gossebarnet influeras av det till att använda sitt hajjuja ännu oftare.

Att få gå ut är den största lyckan i livet, tycker E. Att gå in är det det absolut värsta som kan hända. "JA TUUUU", gråter han och spjärnar emot allt han kan. Förut hade jag gått ut med honom en stund, men behövde gå in och göra mellanmål. "Ja titaä", sa E och satte sig bestämt i sandlådehögen hos grannarna - det betydde definitivt att han inte tänkte gå in. När jag försökte ta honom la han sig ner i vanlig ordning och gjorde sig hal som en ål, men jag var trots allt starkast. "Kako. Bija." vrålade han när jag släpade hem honom, och jag tänkte än en gång på hur otroligt märkligt det är att han älskar bilar, traktorer och andra saker som låter och går framåt. Inte kan man skylla det på faderskapet, och knappast på systrarna, och inte har vi utsatt honom för extrema mängder pojkleksaker. Nädå, det är Lovisas gamla traktor han älskar att åka på, och den "Kako" han skulle ha med sig från sandlådan är också flickornas gamla. De lekte med den någon liten stund, E släpar den runt halva byn om han får lov.

Så, återstår att ta reda på vad "ädädädujdädudä" och andra haranger betyder. "Dujjuja" är ungefär samma som det vi brukar mena med duscha, tror jag. Det säger han också ofta. Kanske skulle man skaffa en utomhusdusch inom stängsel?

Vi har nyss kommit hem efter ett drygt dygn hos mamma. Avkopplande, roligt, trevligt och allmänt bra. Bonus var att min syster erbjöd båda flickorna att komma och sova hos henne - det lever de på ett tag!

Igår berättade V för någon i kyrkan att vi skulle till Göteborg, och så sa hon något om något som fanns "hos mormor och morfar". Det är så dubbelt: jag älskar att höra att pappa fortfarande finns även i flickornas minnen, och samtidigt blir det varje gång en sådan där snabb felsägning kommer en ledsam påminnelse. Vi har en gammal telefonlista här som jag inte velat göra om. Vi skrev den för ett par år sedan, när tjejerna började vilja kunna ringa själva, och där finns numren till min och makens mobiler, våra jobb, närmaste grannarna och så "mormor och morfar", "farmor och farfar". Någon gång blev den där listan blöt, och jag hade naturligtvis skrivit med någon snygg penna, så lite på mormor och morfar-raden försvann - typ hela morfar. Snudd på profetiskt, på något sätt, eller så hände det efter att pappa dött... Jag vet faktiskt inte! Det bär i alla fall emot att göra om den där listan, även om L någon gång ganska nyss sa att man kanske kunde skriva mormor och A (yngste morbror som sannolikt bor hemma ett antal år till) istället.

Varje gång vi träffas med familjen blir det lite mindre påtagligt att pappa inte finns hos oss längre. Det är väl helt naturligt, men inte bara en positiv känsla. Lite vill jag kunna behålla känslan av hur pappa skulle ha betett sig och funnits i olika situationer, men snart kommer ju familjen innehålla små människor han aldrig ens träffat, så det blir svårare och svårare, och det är väl som sagt naturligt. Bara inte enkelt. Jag kan lätt föreställa mig hur han skulle ha frustat när han öppnade det stora påskägget, men jag kan inte lika lätt sätta honom att jaga E, det går lätt att tänka sig hur vi skulle samtalat om vissa frågor, men när jag funderar kan jag inte tänka ut vad han skulle svarat om jag frågat något specifikt. Det är en saknad, en enorm saknad, men den har kanske hittat sin plats på något sätt.

Förra årets påskafton blev vi omhändertagna på ett fantastiskt sätt av en av mina svägerskors familj. Sedan dess har vi tagit oss igenom, och ur, den där förlamande sorgen. På flera sätt känns det som om familjen blivit viktigare, men inte som något slags institution där vi bara träffar varandra, utan mer bara för att vi upplevt sorgen tillsammans. Vi behöver inte bli omhändertagna på samma sätt, men för mig har gemenskap med vänner vuxit i betydelse. Ensam är inte stark.

Härom veckan satt både maken och jag och pustade - är det verkligen värt all oreda, krångel, beslut och pengar att renovera så mycket som vi gör nu? Det kändes som om det bara mest stod stilla, och att vi, även om vi tog beslut och gjorde saker, inte kom ett dugg närmare målet. Nu har svärfar varit här en vecka, och därmed har det hänt mycket. Så skönt att ha någon som gärna vill hjälpa oss, och som dessutom kan det han gör. Genast blir det lite roligare att jobba - och frustrerande att inte kunna göra det för att det är en stor otymplig mage som sätter stopp.

Köket är fortfarande användbart till simplare matlagning, men vi lever i ett stort provisorium just nu. Ingenting är där det brukar och byggdammet ligger i ett tunt (eller på vissa ställen ganska tjockt...) damm över det mesta, men vad gör det när man tänker på hur fint det kommer att vara i slutet av juni? Ingenting alls. Fast... när man en sekund senare tänker att då måste vi ju fixa klart med matrummet som nu hyser allt som tidigare fanns i köket, och trappan, och säkert något mer så känns det lite småjobbigt igen. Vi är nog inga renoveringsmänniskor.

Bara det här med tapeter. Hur ska man kunna välja, när det finns precis hur många som helst? När man inte har egentligen några krav, blir kraven ändå väldigt många på något sätt - jag skulle vilja hitta den perfekta, men jag vet inte hur den ser ut, typ. Den är inte vit, vet vi, men ungefär där tar idéerna slut. Dessutom handlar det ju inte bara om en tapet - till köket skulle vi nog rent principiellt kunna välja en riktigt snordyr, för där kommer att gå åt så lite, men sedan ska det väljas tapet till matrummet (STORT och mycket tapet) och hallen (BÖKIG och kanske inte läge för mönsterpassning i mängd...). Hu. Roligt, och vidrigt.

E & jag var på banken för några dagar sedan. Ett av våra lån behövde läggas om, och så behöver vi låna lite (eller en ganska rejäl slant) till köket. För en gångs skull gick det ganska smidigt - vår bankkvinna brukar alltid försöka prata pension med oss, och vi är inte så intresserade, så vi brukar dels ha med alla barnen, och dels ha massor av andra frågor att fylla ut tiden med. Ett bekymmer, för bankkvinnan, är min dåliga pension. Mitt bekymmer är oförståelse av det dåliga i den - med nuvarande prognos skulle jag få ut mer pengar än jag får nu. Ett annat bekymmer, för bankkvinnan, är våra små marginaler. Vårt bekymmer är att vi själva inte tycker att vi har särskilt små marginaler - pengarna räcker ju till det vi behöver, och vi skulle lätt kunna öka min inkomst med ett antal tusenlappar genom att ta ut fler dagar från försäkringskassan. Den här gången hade vi i alla fall redan fått ett lånelöfte för köksrenoveringen, så det behövde inte diskuteras, och bankkvinnans förslag på hur vi skulle lägga om lånet kändes lagom bra, så det köpte jag. Ändå har jag funderat lite på detta med pengar...

När vi var små någon gång var pappa på banken. Enligt dem klarade vi oss inte, och det blev i alla fall definitivt inga pengar över.

En av mina tidigare kollegor klagade när hon började jobba efter föräldraledighet (ett år och två månader) på att det knappt gått ihop när hon var föräldraledig - och då hade de bara det barn som då var ett drygt år.

Ett argument mot vårdnadsbidrag som brukar höras är att det inte går att leva på 3000:- i månaden.

Barnfattigdomen i Sverige ökar. Massor av barn lever i fattigdom.

Nya 3D-playstation, eller om det nu var Nintendo eller något annat, kostar typ 2700:-.

Spridda tankar, men för mig hänger de åtmistone något samman.

Som lärare har jag stött på elever som inte kan ha med sig bänkpapper dagen efter att de blir ombedda att ha det, för att det inte finns pengar till det, eller liknande situationer. Samma barn har glatt pratat om alla tv-spel de brukar spela på sitt nya Nintendo, eller vad de nu heter, om att hunden tycker bäst om och bara äter något svindyrt foder eller om pizzorna, mac donaldsbesöken och chipsen. Barnfattigdom? Den finns garanterat, men jag tror också att det finns brist på ekonomiskt tänkande, slöseri, ha-begär och oförmåga att prioritera.

Vi lever inte något fattigt liv, vi gjorde det inte när jag var liten heller - inte som jag minns det. Vi var i fjällen i princip varje vinter, vi var i princip alltid på någon veckas sommarsemester i Sverige eller Danmark. Det kan man väl inte kalla fattigdom? Ändå påstod den där bankmannen att mina föräldrars pengar inte borde räcka.

Vad är det för livsstandard vi kräver idag? Vi ska till varje pris klara oss själva ((ett vårdnadsbidrag går ju inte att leva på...), d.v.s. hellre vara beroende av staten än av släkt, vänner och grannar,) och samtidigt höjs standardkraven till orimliga nivåer - tycker jag. Är det fattigdom att prioritera tid med barnen högre än utekvällar på puben? Att tycka att pizza eller annan köpmat är något man kan längta efter, som inte behövs varje helg? Att en semesterresa kan kräva planering? Att en tv-spelskonsoll eller ny dator är något man sparar ihop till, eller i alla fall inte impulsköper? Att inte åka till utlandet varje år?

Vi lever inte i något slags fattigdom över huvud taget - min pension bekymrar mig inte ett smack. Vi har råd till det vi vill prioritera, ibland med lite sparande och längtande, ofta spontant. Vi har två fina bilar, ett hus som i och för sig till stora delar ägs av banken, hela kläder, kan köpa den mat vi behöver (och välja närproducerat och inte bara det billigaste) och unna oss ganska mycket roligt - så mycket att jag aldrig tänker "det där kan vi inte göra, för vi har inte råd". Jag känner mig priviligerad... och lite arg - för visst skulle fler kunna ha det som vi, istället för att tvingas med i köptvång av miljarder barnprylar som "alla andra" har.