Försäkringskassan
När man får barn blir det så tydligt att man inte är normal. Jag alltså. Maken också. Ingen av oss jobbar måndag-fredag 8-17. Det räcker för att få problem med Försäkringskassans system. För att komplicera det hela lite består makens inkomst inte enbart av lön, utan även av OB-tillägg och diverse mer eller mindre oregelbundna ersättningar. Inte svårt för oss, men oj,oj, oj vad det är knivigt för Försäkringskassan. För att göra det ytterligare lite krångligare för dem, fast det var ju inte det som var huvudsyftet, har vi valt att använda de möjlligheter denna institution gärna reklamför: vi har tagit både hela, halva och kvartsdagar, vi har varierat vem som tagit ut dagar, vi har jobbat lite samtidigt ec. Tyvärr verkar de inte riktigt upplagda för att se till att det de säger att man kan och ska göra fungerar, för se, i princip varje gång vi lägger upp en ny period med uttag av dagar uppstår något problem. Det färskaste är det hittills märkligaste:
I slutet av april gjorde vi en genomgång och kollade hur många dagar vi hade kvar för gossarna och funderade på hur vi skulle ta ut dem. Vi konstaterade att det sannolikt inte är någon större idé att G sparar några dagar - han får ständigt komp och har gott om sparad semester samtidigt som det bara skulle innebära mindre pengar för samma jobb att låta honom gå ner i arbetstid, så det är bättre att använda dagarna för att jag ska kunna behålla min sjukpenningnivå trots att jag inte jobbar heltid. Alltså gjorde G överlåtelser av de dagar som fanns kvar till mig. Naturligtvis hade vi på våra datorer uppe våra personliga sidor på Försäkringskassans hemsida, så att vi såg att allt stämde: På min sida stod det att G kunde överlåta 106,25 dagar för J och 50 för E, så det gjorde han. Eller ja, bara nästan - det går ju inte att avstå några kvartsdagar, så de 0,25 fick han behålla. Sedan planerade vi hyfsat glatt in dagar fram till sommarens slut - längre går ju inte, för jag vet ju inte EXAKT hur jag ska jobba till hösten, och råkar man göra fel och ta ut en dag på ex. måndagar och sedan råka jobba då istället för på tisdagen när man hade tänkt får man ju superbassning från Försäkringskassan. Frid och fröjd, trodde vi. Vi hade ju inte försökt ändra inkomstuppgifter, vilket brukar ställa till krångel.
Så i förra veckan fick jag brev: Du har ansökt om föräldrapenning för tiden bla bla. Du har bara 19 dagar kvar. Dagarna räcker längst till och med bla bla. Tidigare blankett om avstående var felaktig.
Efter detta kungörande kom samma radda med instruktioner om rättigheter som alltid - inget nytt, och inget som kunde förklara VAD vi gjort för fel. Bara ett krav på att få in ett nytt avstående före 5 juni. Vi kollade våra datorer igen, kollade det avstående G gjort, kollade att vi skrivit på rätt barn, kollade att vi verkligen hade rätt siffror. Allt stämde. Vi tog våra mobiltelefoner och ringde försäkringskassans kundtjänst från varsitt rum (En historia för sig - jag undrar hur det står till med deras kösystem! Det minskade inte lika snabbt för oss, i alla fall, och den förväntade kötiden på "ETT minut" var snarare minst fem.) Efter c:a en kvarts samtal var kunde vi konstatera att ingen av våra kundmottagare hade kunnat se vad som skulle vara fel. Till mig lovade hon att de ska höra av sig om jag inte kommer att få pengar enligt min begäran, till G lovade de återkomma inom 48 h med svar på frågan om vad som är fel. Drygt hälften av den tiden har nu gått, och än har ingen ringt... Vi väntar med spänning! Fortsättning följer...
Betydelsen av samtal
I helgen träffade vi ett av våra gäng, goda vänner från Uppsalatiden, och som så ofta när vi träffas kom vi att prata en del om sundhet och osundhet i olika kristna traditioner. Något jag framhöll, och som jag tror att alla var överens om, var att så länge man öppet kan prata om allt är det ganska lugnt. Om man vågar och får stöta och blöta alla tankar och åsikter tror jag att sannolikheten för respekt för traditionen blir större, medan jag tror att tysthet ökar risken för avståndstagande väsentligt.
Vi läser en andaktsbok med tjejerna här hemma på kvällarna, och det börjar märkas att de blivit stora - de har djupa tankar och funderingar, och det är ofta vi sitter och pratar om något i anslutning till aftonbönen. Det som gör mig så glad är att de just frågar och samtalar med oss, för vågar de göra det har vi också många chanser på oss att försöka förklara. En kommentar från L gjorde mig ännu gladare (fast just vid den aftonbönen var jag inte med, så det var G som berättade för mig) - hon hade tyckt att något i den kvällens andakt var underligt, och samtalet slutade nog också med att G och flickorna var överens om att man kunde säga som skribenten, men att det kunde missuppfattas. Hur som helst sa L att hon tyckte att skribenten hade fel, men annars var boken bra. Det där "Men annars". Det är det som gör mig glad - tänk att en av våra döttrar redan är så klok att hon inte avfärdar någon bara för att inte allt den skrivit är bra. En av de "dåligheter" vi pratade om i helgen var just det där att avfärda massor av folk och händelser bara för att de inte var perfekta, för att de gjort eller sagt något som alla i den "traditionen" inte höll med om. Fram för fler "Det här tyckte jag inte var så bra, men annars..."
J pratar på...
Jag hjälpte J att klä på sig kläder i morse - ett ganska ansenligt projekt, eftersom han helst sköter hela proceduren själv. När det var dags för strumpor överlät jag det till honom och gick själv in i badrummet. Strax hörde jag honom utanför:
-Dom här en snyggare!
När jag kom ut hade han varit i sin garderob och plockat fram ett par av V:s gamla, till handledsvärmare avklippta, strumpor (Hur de hamnat i J:s garderob är snudd på ett vardagsmysterium, men jag tror att lösningen på det heter G, och han har det inte lätt när det gäller strumpsortering - sist gav han upp och lät den kvinnliga delen av familjen själva plocka ur den rena tvätten.), vilka han nu satt och trädde på sina lagom tjocka ben. Mycket gulligt. Jag menade dock att han behövde ha något på fötterna också, och han gick faktiskt snällt till garderoben igen, och denna gång återkom han med ett par av sina egna, riktiga strumpor, vilka han sedan faktiskt också fick på sig helt riktigt.
Vardagsmysterier
1. Var finns E:s förskolefoton?
I höstas efter fotograferingen beställde vi ett stort foto på E och ett gruppfoto till oss själva. Dessa sitter uppsatta på väggen, precis som de ska. Vi köpte också några foton att ha att ge bort till typ farmor/farfar, mormor och kanske någon mer. Jag la dem på något bra ställe, eftersom det såg så tråkigt ut att ha dem liggande ovanpå hyllan. Frågan är var. De har inte halkat ner bakom hyllan. De finns inte där alla andra foton ligger. De ligger inte i presentlådan. De ligger inte bland "saker som ska åtgärdas". De ligger inte bland teckningar m.m. som presentats oss av barnen. VAR ska jag leta? Vi gav upp när det gällde farfars födelsedag, och sedan gav vi upp igen till jul, för att nyligen ge upp ytterligare en gång när farmor fyllde år... Nu är det snart gammelfarmors födelsedag - och eftersom jag vet att du läser här ibland så kan du ju veta att det åtminstone funnits en tanke om att du skulle få ett sådant där foto... Sannolikt får du det inte.
2. Varför lossnade spaden idag, när den satt helt fast igår?
Ja, svara på det den som kan! Det handlar om en sådan där ogräsrensarspade som har sin plats på en spik i veboden. Igår slet jag verkligen (samt trixade, böjde och bände), men det enda som hände var att spiken kändes närmare och närmare att lossna från väggen. Idag plockade jag bara ner spaden och spiken var inte i närheten av att trilla ner. Någon måste ha skämtat med mig! Det var ju trevligt att kunna rensa lite idag, i alla fall.
Uppmärksamhet m.m.
De senaste dagarna har många av mina facebookvänner rekommenderat läsning av en krönika om hur vuxna vänder sin uppmärksamhet mot mobiltelefonen istället för mot barnen. Jag har gått och grunnat en hel del efter att jag läste den - inte för att jag inte tycker att det är en välskriven krönika, för det är det, och inte för att jag inte håller med om det krönikören skriver, för det gör jag. Nej, det jag gått och funderat på är varför det blivit så att barnen söker mer och mer bekräftelse, samtidigt som åtminstone de små barnen har många fler vuxna runt sig än för låt säga trettio år sedan, när jag var liten.
Vår V var tidigare ett sådant barn som ville ha bekräftelse på studs, ville visa det hon lärt sig omgående och genast få höra att det var fantastiskt. För några år sedan när framgångarna duggade tätt (kunna klättra upp i något träd, kunna börja cykla med bara en fot på trampan och så slänga över benet, kunna göra något litet halvtricks med sparkcykeln...) höll jag på att bli galen på det där.
-Om du lär dig saker kommer vi att se det, sa jag. Du behöver inte be oss titta, utan låt oss istället upptäcka själva vad du lärt dig. Då kommer vårt beröm spontant och inte på beställning.
Jag tror att det är så. Jag tror inte att jag ljög - vi ser våra barn, det är jag tämligen säker på. Jag är också ganska säker på att det där med berömmet också stämmer. Ett faktum är att de där ständiga "TITTA! NUUU!" har upphört, och det är också ett faktum att V mår mycket bättre nu än för ett eller ett par år sedan. Det beror självklart inte bara på att hon lärt sig att vi berömmer och uppmärksammar även när hon inte beställt det, men det är kanske en liten del i det.
När jag var liten var mamma hemma och pappa i församlingshemmet. Vi var lite var som helst, men det är klart - det var inte så många ställen att välja på i lilla byn. När mamma ringde i matklockan ut genom köksfönstret kom vi hem. Det är så jag vill att det ska vara för våra barn också. De ska veta att det finns vuxna som bryr sig om dem om det behövs, men de ska också ha frihet att vara själva, utforska själva, leka själva och röra sig utan att vi har stenkoll på varje steg.
Jag tror att det är precis som krönikören skrev, att de vuxna tar chansen till lite egentid där under barnens simskolelektion, och att sådan behövs. Jag tror inte att det är något nytt - förr satt man med en bok eller tidning istället. Det jag tror är nytt är att föräldrarna, eller andra vuxna, är med hela tiden - men ouppmärksamma, att de tar egentiden just när de är med barnen. Förr var de kanske mer sällan med, och när de väl var med var uppmärksamheten större. När barnen var själva mer blev det också mer egentid, kanske.
Någon av oss är alltid med när L rider, det är ett krav från ridskolan. Oftast står jag och hänger över kanten för att se typ allt, men det händer att jag sitter och pratar med någon annan förälder, eller att jag kollar e-post på telefonen. Efter lektionen vet jag allt som hänt och kan dissikera det tillsammans med L. Hon brukar inte vara så intresserad av det. Vi är aldrig med på V:s danslektion. Det fungerar inte schemamässigt, eftersom den ligger under G:s arbetstid, och jag därmed har båda gossarna. Jag har ofta dåligt samvete för detta, eftersom det innebär att L får mer egentid med oss än V. Det postitiva med det är att V får tillfälle att visa och berätta vad som hänt på lektionen, och det gör hon. Mycket och gärna! När vi var och tittade på hennes uppvisning var hon stolt som en tupp...
Jag har inga nya teorier eller klara tankar att komma med, jag har bara gått och grubblat, för något tror jag är galet i vårt samhälle. Varför är det så många barn som inte tror på sig själva och sin egen förmåga, trots att de har vuxna omkring sig nästan hela dygnet?
Ur barnamun
L: Hur kan NÅGON vilja bli polis?
Jag: Vad menar du?
L: Det verkar så förskräckligt deprimerande!
Jag: Vad menar du?
L: Det verkar så förskräckligt deprimerande!
Skitsnack
Jag har ofta starka åsikter, och jag drar mig inte för att uttrycka dem. Det hör dock inte till vanligheten att jag pratar illa om någon annan offentligt (Jag önskar att jag kunde skriva att jag aldrig gör det överhuvudtaget, men så väl är det nog inte.). Däremot säger jag gärna att jag tycker att någon har fel, om det är det jag tycker. Det är inte samma sak som att prata illa om någon, menar jag.
De senaste dagarna har jag följt en webbdebatt, och det tragiska är att den helt och hållet går ut på att prata illa om folk. Det finns ingen saklighet, inget bemötande av argument, utan är bara ett enda stort skitsnack. Galet.
Jag önskar att vi skulle bli bättre på att skilja på sak och person, att man verkligen skulle kunna diskutera etik, moral, välfärd, kyrkopolitik eller vad det nu kan vara, utan att varje person som har motsatta åsikter ser sig som kränkt, eller får en märklig etikett.
Om vi inte får tycka vad som helst är det illa ute, tror jag. Åsikter ska stötas och blötas, möta argument och kanske förändras. Däremot borde man inte få bete sig hur som helst. Som det verkar vara på väg att bli nu blir man stämplad så snart man tycker. Vem ska då bestämma vad som gäller? Den lobbyorganisation som har mest pengar eller bäst kanaler? Den som skriker högst? Den som känner sig mest kränkt?
Det där med kränkning är något helt för sig själv. Hur kan åsikter kränka? Det är något jag inte kan förstå. Att få en etikett däremot tänker jag skulle kunna göra det. Att tycka något måste vara OK, men att stämpla någon borde inte vara det.
Härmis
J härmar E så extremt mycket att det är komiskt mest hela tiden. Idag, t.ex. hade E händerna på ryggen när han klev uppför trappan till förskolans entrédörr. J låg några steg efter, la händerna på ryggen och kämpade tappert upp de två stegen utan att hålla i sig i något.
Dessförinnan, innan vi ens kom iväg, skulle J inte ta på sig några kläder - eftersom E inte ville. Osmidiga barn!
När vi ber bordsbön innan maten brukar E bestämma vilken sång eller bön som ska användas. Ofta velar han, och kan säga en för att precis när vi börjar brista ut i ett mycket ljudligt "NEJ!" och snabbt föreslå en annan. Nu gör J likadant. Han vill bestämma, föreslår något, och ändrar sig sedan precis som E brukar göra.
Vi skrattar för det mesta åt den lille gossens härmande!
Dessförinnan, innan vi ens kom iväg, skulle J inte ta på sig några kläder - eftersom E inte ville. Osmidiga barn!
När vi ber bordsbön innan maten brukar E bestämma vilken sång eller bön som ska användas. Ofta velar han, och kan säga en för att precis när vi börjar brista ut i ett mycket ljudligt "NEJ!" och snabbt föreslå en annan. Nu gör J likadant. Han vill bestämma, föreslår något, och ändrar sig sedan precis som E brukar göra.
Vi skrattar för det mesta åt den lille gossens härmande!
Tid och energi
De här dagarna runt årsdagen av pappas död blir det så lätt en massa tankar om liv och död; så även i år. Den sista tiden har jag tänkt en hel del på vad som skulle hända om jag fick veta att jag skulle dö om en dag, en vecka, en månad eller ett år. Skulle jag fortsätta som vanligt, eller skulle jag ändra på något radikalt i mitt liv? När jag pratade med några andra om det var det någon som sa att man nog skulle vilja ägna lite mer tid åt familjen om man fick ett sådant besked. Säkert är det så. Samtidigt har jag flera gånger tänkt att jag är så nöjd med hur det är, mitt i all vardagsstress och så trivs jag väldigt bra med hur mitt liv ser ut. Jag får jobba lite med något jag tycker är ganska roligt - fick jag välja helt själv skulle jag nog gärna vilja byta ut vissa lektioner mot andra, men ett sådant val skulle jag nog inte få ens om jag hade ett dödsdatum att komma med. Jag får studera - det är så roligt! Jag vill inte vara utan förkovran. Jag finns till för våra barn - jag leker inte särskilt ofta med dem, och jag är ganska dålig på att hitta på skojigheter, men jag finns och jag bakar gott bröd till dem. Jag lägger energi på saker jag tycker är viktiga, och fick jag ett dödsdatum skulle jag nog lägga ännu mer krut och engergi på dessa, just för att ha gjort allt JAG kunde. Jag lever tillsammans med en man jag älskar, och vi kan prata om allt vid en kopp the när barnen gått och lagt sig - och det skulle kanske bli en stund jag prioriterade ännu mer om jag visste att det var ett visst antal möjliga sådana kvar. Tid handlar så mycket om prioriteringar, och det är nog så oerhört viktigt för ens eget självbefinnande att man känner att man prioriterar rätt, att man mår bra av sina egna prioriteringar. Familjeumgänge är viktigt för mig, umgänge med den kristna familjen i gudstjänsten likaså, sedan kommer resten. För mig handlar det nog mycket om att de där båda första har sin naturliga plats i vardagen, att det inte krävs något extra för att få till sådant - då gör det inte så mycket att det händer mycket annat runt omkring.
Jag fortsätter tänka...
Jag fortsätter tänka...
Födelsedagsdags
Tänk att det gått tio år sedan vi låg på BB i Uppsala med en liten spinkig och en lite tjockare flicka mot huden för att få upp deras värme. Tio år sedan vi fick se hur olika de såg ut i verkligheten, de där två som varit olika redan i magen. Tio år sedan jag medan blodtrycket, utan att jag fattade någonting, rusade till höga höjder tänkte att det inte skulle göra något om jag inte fick leva längre, för jag hade upplevt det bästa man kunde uppleva.
Två fenomenala flickor
Jag måste bara skriva ner att jag är så stolt idag! Det handlar inte om att jag varit med om något så där fantastiskt och efteråt fått höra av många att våra barn är duktiga, och inte heller om att de gjort något helt makalöst. Det fantastiskt fenomenala består i en lärdom för mig: barn kan vara duktigare än sina föräldrar någonsin varit. Det visste jag väl i och för sig redan, men inte så konkret som nu.
Idag kom flickorna hem med sina simmärkeslappar efter avslutad skolsimskola. Först och främst är jag stolt över att de överträffat sina mål, båda två. Sedan är jag stolt över att de med råge överträffat allt vad deras föräldrar någonsin uppnått i simväg. Sist är jag stolt över att de tagit så många märken. Någonstans mittemellan är jag stolt över att L och V varit så glada åt varandras framgångar och uppmuntrat varandra så mycket, trots att de inte alls nått lika långt båda två, och trots att utvecklingen inte alls gått i jämn takt. (När L på sitt vanliga mycket metodiska och envisa sätt använt en hel lektion till att lära sig att hoppa på djupare och djupare vatten visade V en sådan uppriktig och genuin beundran att jag blev riktigt varm i hjärtat!)
Det får bli en tur till simhallen inom kort. Märken ska införskaffas, och så var det något litet längddyk kvar för att V skulle få det allra sista märket på lappen, tror jag. Tänk att jag, som ALDRIG klarat att dyka har fått TVÅ flickor som inte bara kan dyka, utan också dyka med självförtroende och stil...
Idag kom flickorna hem med sina simmärkeslappar efter avslutad skolsimskola. Först och främst är jag stolt över att de överträffat sina mål, båda två. Sedan är jag stolt över att de med råge överträffat allt vad deras föräldrar någonsin uppnått i simväg. Sist är jag stolt över att de tagit så många märken. Någonstans mittemellan är jag stolt över att L och V varit så glada åt varandras framgångar och uppmuntrat varandra så mycket, trots att de inte alls nått lika långt båda två, och trots att utvecklingen inte alls gått i jämn takt. (När L på sitt vanliga mycket metodiska och envisa sätt använt en hel lektion till att lära sig att hoppa på djupare och djupare vatten visade V en sådan uppriktig och genuin beundran att jag blev riktigt varm i hjärtat!)
Det får bli en tur till simhallen inom kort. Märken ska införskaffas, och så var det något litet längddyk kvar för att V skulle få det allra sista märket på lappen, tror jag. Tänk att jag, som ALDRIG klarat att dyka har fått TVÅ flickor som inte bara kan dyka, utan också dyka med självförtroende och stil...
Vintersemester
Det har varit sportlov denna vecka, och för första gången på sex år lyckades vi göra oss helt lediga flera dagar och åka på några dagars skidsemester. Det var underbart! Uppladdningen bestod av att leta och köpa begagnade skidor till alla barn utom unge hr J - han laddade upp med att provåka det par jag köpte till E på hallgolvet.
-Kan vi inte åka så där jättetidigt, undrade V några dagar innan avresan, och vi gjorde som hon sa, packade färdigt allt utom maten på lördagskvällen och satte väckarklockan på 6.30. På söndagsmorgonen visade det sig sedan att vår bil är exakt så stor som den behövde vara. När G stoppat in kylväskan med de fyra färdiglagade middagarna samt fyra påsar med övrig mat i takboxen stod han utanför bilen med en fruktpåse som inte fick plats vare sig där uppe eller i bagaget, och bakom pojkarnas bilstolar stod alla pjäxor, så där gick det inte heller. Med lite stuvande hittade vi ett utrymme bredvid L:s ben, och så kunde vi ge oss iväg.
Efter två timmars frukostätande i bilen hade vi nått Väne-Ryr, där vi tog en första paus för att fira gudstjänst. Det är något jag verkligen gillar, det där med att stanna vid gudstjänsttid i någon kyrka man passerar - man vet aldrig riktigt vad det blir, men hittills har vi aldrig råkat ut för något bedrövligt, och flera gånger blivit positivt överraskade. Denna gång var det en liten och gammal församling, men gudstjänsten var alldeles perfekt för oss, med bara psalmer som barnen kunde och goda kex till kyrkkaffe efteråt.
När vi kom ut snöade det, men inte värre än att vi kunde köra på i normalt tempo, och därför anlända till den traditionella rastplatsen samtidigt som alla andra sportlovsfirare. Helt bedrövligt. Mätta blev vi i alla fall, och sedan fortsatte resan helt enligt planerna, vilket medförde att vi körde in till stugincheckningen exakt den tid vi planerat. Så´nt är lite kul! En liten stund senare kom också G:s föräldrar.
Söndagen ägnade vi sedan åt en promenad runt vårt stugområde och lite pulkaåkning, innan vi åt middag och spelade spel resten av kvällen.
På måndagen var barnen ivriga att komma ut. L & V har ju åkt lite slalom tidigare, men så sällan att de liksom alltid fått börja om från början. Nu kom de ganska snabbt in i åkandet - V körde med självförtroende från början och ville gärna ge sig upp i brantare backar med en gång, medan L var oerhört metodisk och avancerade en backe i taget, när hon kände sig nöjd med sitt åkande i en backe. Resultatet blev i alla fall två flickor som inte hejdlöst kastade sig ner för backarna, utan lugnt och snyggt svängde i jämn fart. Tryggt! Att på eftermiddagen få se L:s ögon lysa när hon berättade hur roligt hon hade var fantastiskt - förra årets slalomdag slutade med att hon grät för att hon inte kunde svänga ordentligt. Nu fungerade allt som det skulle, och hennes självförtroende växte.
Jag ägnade mig mest åt den äldre av gossarna. Han hade aldrig tidigare åkt skidor, och den första stunden var det riktigt vingligt. Efter den första dagen åkte han ändå några meter i backen själv, och innnan vi slutade åka på onsdagen hade han lärt sig att åka själv både upp i liften och nerför den enklaste barnbacken. Härligt!
J fick mycket farfartid - första dagen gick de omkring med snowracern och tittade på skidåkarna. På tisdagen och onsdagen åkte farfar längdskidor och J pulka efter. Det gillade han skarpt! G varvade längd- och utförsåkning, medan jag höll mig till det senare. Höjdpunkten tyckte jag var att åka tre kilometer i ett åk. Härligt!
Efter tre dagars skidåkande kunde man tro att flickorna skulle vara nöjda. Det var de på ett sätt, men inte så att de inte ville åka mer. De maximerade sista dagen genom att vara först av oss ute i backen och gott och väl sist in i stugan. L sa att hon ville åka igen nästa år, och att de inte fick ändra på några backar tills dess...
När vi åkte hem på torsdagen visade bilens termometer -19 grader när vi kört ner för backen från berget. Kallt! Annars var det väldigt lagoma temperaturer, och mest fantastiskt fint väder. En njutning! Hoppas att vi kommer i väg nästa år också.
-Kan vi inte åka så där jättetidigt, undrade V några dagar innan avresan, och vi gjorde som hon sa, packade färdigt allt utom maten på lördagskvällen och satte väckarklockan på 6.30. På söndagsmorgonen visade det sig sedan att vår bil är exakt så stor som den behövde vara. När G stoppat in kylväskan med de fyra färdiglagade middagarna samt fyra påsar med övrig mat i takboxen stod han utanför bilen med en fruktpåse som inte fick plats vare sig där uppe eller i bagaget, och bakom pojkarnas bilstolar stod alla pjäxor, så där gick det inte heller. Med lite stuvande hittade vi ett utrymme bredvid L:s ben, och så kunde vi ge oss iväg.
Efter två timmars frukostätande i bilen hade vi nått Väne-Ryr, där vi tog en första paus för att fira gudstjänst. Det är något jag verkligen gillar, det där med att stanna vid gudstjänsttid i någon kyrka man passerar - man vet aldrig riktigt vad det blir, men hittills har vi aldrig råkat ut för något bedrövligt, och flera gånger blivit positivt överraskade. Denna gång var det en liten och gammal församling, men gudstjänsten var alldeles perfekt för oss, med bara psalmer som barnen kunde och goda kex till kyrkkaffe efteråt.
När vi kom ut snöade det, men inte värre än att vi kunde köra på i normalt tempo, och därför anlända till den traditionella rastplatsen samtidigt som alla andra sportlovsfirare. Helt bedrövligt. Mätta blev vi i alla fall, och sedan fortsatte resan helt enligt planerna, vilket medförde att vi körde in till stugincheckningen exakt den tid vi planerat. Så´nt är lite kul! En liten stund senare kom också G:s föräldrar.
Söndagen ägnade vi sedan åt en promenad runt vårt stugområde och lite pulkaåkning, innan vi åt middag och spelade spel resten av kvällen.
På måndagen var barnen ivriga att komma ut. L & V har ju åkt lite slalom tidigare, men så sällan att de liksom alltid fått börja om från början. Nu kom de ganska snabbt in i åkandet - V körde med självförtroende från början och ville gärna ge sig upp i brantare backar med en gång, medan L var oerhört metodisk och avancerade en backe i taget, när hon kände sig nöjd med sitt åkande i en backe. Resultatet blev i alla fall två flickor som inte hejdlöst kastade sig ner för backarna, utan lugnt och snyggt svängde i jämn fart. Tryggt! Att på eftermiddagen få se L:s ögon lysa när hon berättade hur roligt hon hade var fantastiskt - förra årets slalomdag slutade med att hon grät för att hon inte kunde svänga ordentligt. Nu fungerade allt som det skulle, och hennes självförtroende växte.
Jag ägnade mig mest åt den äldre av gossarna. Han hade aldrig tidigare åkt skidor, och den första stunden var det riktigt vingligt. Efter den första dagen åkte han ändå några meter i backen själv, och innnan vi slutade åka på onsdagen hade han lärt sig att åka själv både upp i liften och nerför den enklaste barnbacken. Härligt!
J fick mycket farfartid - första dagen gick de omkring med snowracern och tittade på skidåkarna. På tisdagen och onsdagen åkte farfar längdskidor och J pulka efter. Det gillade han skarpt! G varvade längd- och utförsåkning, medan jag höll mig till det senare. Höjdpunkten tyckte jag var att åka tre kilometer i ett åk. Härligt!
Efter tre dagars skidåkande kunde man tro att flickorna skulle vara nöjda. Det var de på ett sätt, men inte så att de inte ville åka mer. De maximerade sista dagen genom att vara först av oss ute i backen och gott och väl sist in i stugan. L sa att hon ville åka igen nästa år, och att de inte fick ändra på några backar tills dess...
När vi åkte hem på torsdagen visade bilens termometer -19 grader när vi kört ner för backen från berget. Kallt! Annars var det väldigt lagoma temperaturer, och mest fantastiskt fint väder. En njutning! Hoppas att vi kommer i väg nästa år också.
Unge herr kan själv
Det finns så många små skojigheter jag skulle vilja skriva ner för att komma ihåg, men när jag väl har tid över är det inte alltid lusten att skriva som är den vinnande känslan. Oftare känslorna av att det behöver tvättas, plockas upp lego eller umgås med barn.
Nå, nu har jag lite tid och det enda barn som är hemma sover, så jag passar på att skriva lite om honom, Unge herr kan själv. Våra barn tycks ha fötts i envishetsordning - den yngste är i alla fall helt klart värst. Dessutom tycker han alltså att han kan precis allt själv. Det leder till ett antal större och mindre krigsutbrott varje dag. Han vill ta frukost själv - han får inte sitta på köksbänken och själv portionera hur mycket äppelmos han ska få i filen. Han vill hälla juicen själv - han får inte hälla juicen själv. Han vill bära tallriken till bordet - han får inte bära tallriken helt själv till bordet. Hans raseriutbrott är gräsliga. För vart och ett av ovan nämnda episoder vrålar han av ilska, sliter och drar och är allmänt gräslig. Skulle han sedan få som han vill ser han så fruktansvärt nöjd ut att man bara smälter och samtidigt vill kasta ut honom. Typ.
Sedan kommer påklädningen. Han kan själv. Idag slet han med sina "Umpo" i säkert tio minuter, men jag fick ändå inte "hälpa". Det värsta är nästan att han inte nöjer sig med att göra sin egen påklädning själv - han ska hjälpa E också. När han lyckats få på sig sin overall ska han alltså inte bara ta på sig sina skor, utan också sno runt och hitta storebrors alla saker och se till att han får på sig dem.
Jag brukar ingripa, trots illvrålen som följer. Jag försöker minnas hur irriterad jag var på att E överhuvudtaget inte intresserade sig för att försöka själv, och känna tacksamhet över att den yngste faktiskt försöker. Det är bara det att det inte hade suttit fel med lite självinsikt. Man kan inte riktigt allt när man inte ens har fyllt två år.
Nå, nu har jag lite tid och det enda barn som är hemma sover, så jag passar på att skriva lite om honom, Unge herr kan själv. Våra barn tycks ha fötts i envishetsordning - den yngste är i alla fall helt klart värst. Dessutom tycker han alltså att han kan precis allt själv. Det leder till ett antal större och mindre krigsutbrott varje dag. Han vill ta frukost själv - han får inte sitta på köksbänken och själv portionera hur mycket äppelmos han ska få i filen. Han vill hälla juicen själv - han får inte hälla juicen själv. Han vill bära tallriken till bordet - han får inte bära tallriken helt själv till bordet. Hans raseriutbrott är gräsliga. För vart och ett av ovan nämnda episoder vrålar han av ilska, sliter och drar och är allmänt gräslig. Skulle han sedan få som han vill ser han så fruktansvärt nöjd ut att man bara smälter och samtidigt vill kasta ut honom. Typ.
Sedan kommer påklädningen. Han kan själv. Idag slet han med sina "Umpo" i säkert tio minuter, men jag fick ändå inte "hälpa". Det värsta är nästan att han inte nöjer sig med att göra sin egen påklädning själv - han ska hjälpa E också. När han lyckats få på sig sin overall ska han alltså inte bara ta på sig sina skor, utan också sno runt och hitta storebrors alla saker och se till att han får på sig dem.
Jag brukar ingripa, trots illvrålen som följer. Jag försöker minnas hur irriterad jag var på att E överhuvudtaget inte intresserade sig för att försöka själv, och känna tacksamhet över att den yngste faktiskt försöker. Det är bara det att det inte hade suttit fel med lite självinsikt. Man kan inte riktigt allt när man inte ens har fyllt två år.
Student igen
Jag gjorde det jag i princip lovat mig själv att aldrig mer utsätta mig för - sökte musiklärarutbildning. Att göra det virtuellt och sitta hemma vid pianot och spela in sig själv var dock inte en endaste liten bråkdel så illamåendeframkallande som det var att då för en väldig massa år sedan söka "på riktigt". Jag kom in nu (det gjorde jag då också, även om det gick riktigt uselt på det som då var mitt förstaval), och plötsligt var jag tvungen att fundera på om det verkligen är något jag vill pyssla med. Det är det nog inte... Men ett fastare jobb hägrar, och får jag det kan jag nog tänka mig att stå ut med musiklärarskapet. Det blir alltså heltidsutbildning ett bra tag framöver, fast det där med heltid räknar jag ju med är en papperskonstruktion. Lite jobb, och så J ska rymmas också.
Jag fasar i alla fall lite för själva studerandet. Inspelningsteknik, piano- och gitarrmetodik... Det känns lite läskigt! Det är tryggare med grammatiska former, språkanalyser och sådant. Till helgen startar det hela, och förhoppningsvis är det jätteroligt och mest bara inspirerande. Vi får se.
Ur barnamun
Efter att ha hört ett flertal leksakslådor hällas ut inne på gossarnas rum anade jag ett större kaos där. E frågade mig ute i köket om jag inte kunde komma och bygga en legopizzeria med honom, och för en gångs skull sa jag ja och följde med. Väl inne på rummet började jag plocka i röran, varpå E sa:
-Du kan städa här så kommer jag tillbaka och bygger pizzerian när du är klar.
Och så gick han...
Titta, han snackar
Plötsligt sprutar orden ur den yngste gossen. Före jul sa han mest bara mamma, även om det hände att han sa pappa och en gång till och med lyckades få till mommo, ja och så sa han en hel massa ja och nej, men sedan var det slut. Nu kommer det nya ord varenda dag, mest befallande: UPP! BÄNKEN! MÖÖLK! MALAAA! (Det sista betyder marmelad, och det är gott.) Det krävs stora bokstäver för att återge det mesta, för han är högljudd, vår lille gullunge. Redan andra dagen hos G:s föräldrar lyckades han säga vaffaf, vilket sedan upprepades massor av gånger till farfaderns glädje. Farmor var däremot lika omöjligt att upprepa som mormor, det gick en gång (och den gången var kanske lite tveksam...) och inte mer. Det är roligt med det där första pratet, i alla fall, och så gulligt att man har svårt att stå emot befallningarna. Fast när gossen skrek GÅÅÅ! när L och jag kom på honom med att ha klivit ner med pyamas och blöja i L:s nyupptappade bad lydde jag inte. Tvärtom, jag plockade raskt upp honom. "Blöö", sa gossen, och det var ingen underdrift - han dröp av vatten...
Julens hittills...
...mesta (världsliga) mysterium: den försvunna julgardinen - en av två till vardagsrummet är puts väck. Helt borta. Jag städade nästan hela kaosrummet (eller syrummet, beroende på status...) utan att se ett enda litet spår. Var kan den vara?
...mest oväntade godsak: västerbottensillen, utan tvekan. Hade det varit den första sill jag smakat hade jag nog aldrig sagt annat än att jag gillar sill. Nu konstaterar jag bara att det får bli tradition att lägga in sill själv, för den blev fantastiskt god! Det gäller för övrigt även den asiatiska och den med pepparrot - alla tre jag försökte med blev goda. Inga fler abba-sillburkar i familjen B!
...bästa klapp: sopbilen, till E. Flera timmars oavbruten lek är värd mycket, inte minst för föräldrarna!
...bästa konsert: I och för sig i ganska dålig konkurrens utnämns gårdagens konsertupplevelse i Varbergs kyrka till nr 1 - Bach för hela slanten och näst intill enbart orgel, (men) mycket njutbart. L tyckte inte att det varit slöseri på tid att sitta av konserten, och det är mycket gott beröm från en konsertbesöksvägrare.
...mest spännande upplevelse: julottan, och spänningen handlade om makens röst. Den var nästan obefintlig, men lyckades hålla sig på just "nästan obefintlig"-stadiet hela gudstjänsten. Mest spännande var egentligen kanske natten, när man inte alls visste om G skulle vakna som stum eller inte...
...krångligaste erfarenhet: julgransrakandet. Alltså, hur vi skulle få julgranen att stå rak. De åtgärder vi vidtagit sedan förra året, nämligen ny julgransfot och ny placering i rummet, visade sig vara otillräckliga. Efter ett par dagars då-och-då-skuvande på foten har vi nu bundit fast eländet i väggen. Nästa år får det bli ytterligare en ny fot, och dess material kommer icke att vara plast.
Tacksamhet
Jag kan ofta känna mig synnerligen misslyckad som förälder, när jag tycker att det verkar som att barnen inte tagit åt sig just något jag sagt. På julafton påmindes jag dock om något som vi faktiskt lyckats med: våra barn är väldigt tacksamma. De blir glada när de får saker, även om det inte är dyra saker, även om det inte var det som stod högst på önskelistan, och även om det inte ger dem några statuspoäng bland kompisarna att ha fått just den saken. Det tycker jag är bra! Jag njuter av att höra dem säga "ÅH, tack!!!" och av att det inte kommer något "Varför fick jag inte...?" - för det tror jag aldrig att de sagt. Nästa gång jag irriterar mig på att V bara svarar "Nej" när jag ber henne göra något eller när L sitter och dissikerar maten ska jag tänka på det. De är i alla fall tacksamma.
Betyg
Detta inlägg skrev jag för någon vecka sedan, men då försvann det bara. Jag gör ett nytt försök att lägga upp det nu - utan slut, som jag säkert hade något klatschigt i huvudet då...
För första gången har jag nu satt betyg på riktigt. Det känns lagom att börja med att bara behöva sätta i ett ämne, och bara på drygt 20 elever. Det finns många som har det betydligt svettigare! Hur som helst så var det inte så svårt som jag hade inbillat mig, tack vare ett bra matrissystem som, efter att jag fyllt i det, visar nästan väl tydligt vilket betyg det bör bli på en elev. Bra, tycker jag, men jag insåg idag att det finns många som inte gillar när det är så där tydligt.
Jag vet att man kan tänka väldigt olika om betyg - jag har alltid gillat att få betyg, och ville gärna ha flera år innan det blev aktuellt för mig. Andra har kanske ogillat dem. När jag fick betyg var det först enligt det relativa systemet, vilket jag tyckte var helt befängt, och sedan efter något slags mellansystem, som faktiskt inte var så tokigt. Vi fick de gamla siffrorna, men det var inte längre relativt, och lärarna skulle ge tydliga kriterier redan vid provtillfälle/uppgiftslämning. Det största problemet, upplevde vi, var att det var så stora steg, en trea kunde vara allt från precis godkänd till väldigt mycket mer än bara godkänd.
Det jag har förstått idag är i alla fall att det finns en hel drös människor som inte gillar att det nya systemet bygger på vilka kunskaper och förmågor en individ har. De skulle istället önska att betygen sa något om en persons genomsnittliga kunskaper. Jag förstår inte... Någon skrev i en kommentar på facebook att "min dotter har A i bollsport och E i dans" och meddelade att hon i princip hade gett upp försöken att få dottern att kämpa för ett högre betyg i idrott som helhet, eftersom hon inte kunde få bättre än E om hon inte började bli bättre i dans. (Jag gissar att idrottsläraren i det enskilda fallet inte var något ljus när det gäller kommunikation, för så enkelt som att man kan ha olika betyg i olika idrotter är det inte...) Jag tänker tvärtemot - en person som får A i det nya betygssystemet har verkligen kompletta förmågor i ämnet, ex. idrott. Det är inte så att han eller hon bara är en superduktig fotbollsspelare eller vad det nu är fråga om för idrott. Det jag gillar med det nya systemet är ju att det är så tydligt vad man måste uppnå för att nå de olika betygsstegen. En trevlig bieffekt är ju då också att man egentligen inte behöver riskera sänkta betyg, om man inte så att säga lägger ner verksamheten: Har man nått en förmåga har man nått den.
Skolavslutningar
Den halvårligen återkommande skolavslutningsdebatten är igång igen, och jag blir lite småirriterad på många. Min käre make, som med ungefär samma intervall som skolavslutningarna debatteras drabbas av något slags skolavslutningsdepression av olika intensitet, laddade häromdagen ner skolverkets juridiska vägledning för skolavslutningar, och när vi läst den undrar åtminstone jag a) hur många av landets rektorer som medvetet går in för att vara regelvidriga. b) hur många av landets präster som medvetet går emot sitt uppdrag som präster. Summan av a och b borde, om man faktiskt följer de där råden, bli alla ickekonfessionella skolors skolavslutningar som äger rum i kyrkor, men så är det nog inte. Snarare är det nog en c-grupp med en massa lärare och rektorer som kör på så länge det går och en d-grupp med en hel del präster som våndas och sedan säger så mycket som de bara tror kan sägas och hoppas att det ska gå igenom utan anmälningar.
Problem ett är att rektorn enligt skolverket ska ha kontroll över allt som sker under avslutningen, inklusive prästens eventuella medverkan. Prästen ska, enligt kyrkoordningen, ha kontroll över allt som sker i kyrkan. Hmmm... Någon gör fel!
Problem två är att det i skolavslutningen inte får förekomma något slags förkunnelse, bön etc. Vem avgör vad som är vad? Skolverket säger att vissa sånger är tradition och därmed OK. Jag tänker att om man som kyrka anpassar sig helt till skolverket då och kör på bara traditionspsalmer och skippar förkunnelse säger man att traditionspsalmerna inte är förkunnelse eller bön, och det menar jag är lögn. Om vi som kyrka står för något borde vi säga stopp redan där - det är inte OK att sjunga psalmer under de premisserna, för det ÄR ju förkunnelse eller bön i våra psalmer. Att säga att de bara är tradition är ett hån mot psalmförfattarna som avsåg långt mycket mer än så.
Skolverket menar att alla föräldrar ska kunna känna sig trygga i att deras barn inte påverkas i någon religiös riktning under skoltiden. Det är nog problem tre och uppåt. Jag känner mig definitivt inte trygg i något sådant, snarare tvärtom. Jag är övertygad om att barnen påverkas hela tiden, även när det gäller tro, och även om det inte är någon påverkan som någon aktivt försöker utöva. Det går inte att fria sig från påverkan, och det går inte att fria sina barn från påverkan. Som jag tänker är det min kallelse som förälder att försöka vara den som påverkar mina barn mest, mer än skola, kompisar och annat runt omkring dem - i de frågor där jag tror att det är väsentligt.
Det finns fler problem, så klart... Varför går ingen ifrån kyrkans ledning ut och säger ifrån klart och tydligt att de här reglerna från skolverket inte går ihop med kyrkans regler? Varför kallar Jan Björklund debatten tramsig, när det uppenbarligen är så att skolverket gör en mycket hårdare tolkning av lagen än herr ministern hade avsett? Lite självkritik kanske vore på sin plats. Antingen gör skolverket fel, eller så är lagen fel - om herr ministern har rätt i att det inte borde vara några problem. Återstår att se hur det går här i vår lilla by, där skolavslutningen brukat vara väldigt kristlig vid juletid - på lärarnas initiativ. Just det bryr jag mig ganska lite om. Bara min make slipper känna sig som en lagbrytare.
