storasyrrans

Det har visat sig att man kan tycka mer om ketchup än jag trodde var möjligt. Senap också, för den delen. (Undrar om det skulle gå lika bra med allt som finns i klämflaskor?)

 

Tjejerna har alltid gillat ketchup, men liksom alltid köpt våra gränser för när den ska användas. Senap äter de, men älskat den har de aldrig gjort. E älskar ketchup. Hans lösning när det inte är framställt på bordet är att fråga om vi inte kan få korv, för en korv kan alltid gå ner i den gossen, och då får man ju ketchup och senap på köpet.

 

Sedan har vi den yngste. Han som går till kylskåpet, öppnar och suger på senapsflaskan. Han som vill ha en rejäl hög med ketchup och en lika stor med senap oavsett mat. Någonstans har han insett att det inte går att tjata sig till det till vad som helst, men också att det av någon anledning är vanligare till pasta än annan mat. Alltså, vad det än står för pasta på bordet så går han och tar fram ketchupen. Således äts nu ex. laxpasta med ketchup i detta hushåll, till min och L:s stora förtvivlan. ("Man brukar väl ändå inte äta lax och ketchup", sa L häromsistens.) Man kan ju heller inte nöja sig med ketchup när det finns SENAP! Alltså stannar det inte vid laxpasta med ketchup. Nej, står ketchupen på bordet ska även senapen fram. Och tvärtom... 

 

Tänk om man kunde förpacka typ broccoli i klämflaska. Det vore åtminstone värt ett försök!

 

 

Jag känner mig kluven! På jobbet är jag lärare, och irriteras som sådan över föräldrar som ställer sig helt på sina barns sida i alla lägen. Hemma är jag mamma, och irriteras som sådan över lärare som har fel. I personalrummet på jobbet diskuterar vi, när vi hinner: Är vi knäppa, eller råkar vi vara vettiga både lärare och mammor (Vi har även manliga lärare, men de har inte varit med när vi haft våra gemensamma utbrott...)? 

 

Några små exempel: Som förälders stör jag mig otroligt på läxor med faktafel, men vill inte vara den där knäppa lärarmorsan som lägger sig i hela tiden. Samtidigt måste det väl gå en gräns någon gång? Jag la mig i när L & V:s lärare påstod att domkyrkor känns igen på att de har två torn, och sedan kunde jag inte med att säga något när det veckan efter påstods att fjordar var avlånga vikar. GAAH!

 

Som lärare stör jag mig på att föräldrarna inte låter mig vara lärare alla gånger, utan, enligt mig, curlar sina barn genom att försöka hitta kryphål i regler, genom att höra av sig och försöka förhandla om olika saker och genom att inte låta sina barn ta ansvar för sitt eget arbete. Den kontakt jag gärna vill ha med dem, där de säger ifrån om de tycker att något är fel, den verkar knappt finnas. (Alternativet är ju förstås att jag aldrig gör fel...Nej, det verkar inte sannolikt!) 

 

Jag önskar förstås att alla var som jag (just när det gäller detta...). När någon av tjejerna någon gång klagar över något i skolan säger vi: "Det får du ta upp i klassrådet/med läraren/prata med skolsyster om/... - så länge det inte handlar om värsta mobbing-fasonerna. Ogillar de något får de göra det, de får använda de kanaler som finns för att försöka ändra på det, men vi sanktionerar inte att de får inte strunta i det som bestämts bara för att de inte gillar det, eller blir sura här hemma p.g.a. det. När något av barnen berättar något som någon gjort mot dem säger vi först: "Och vad gjorde du? Hur gjorde du då? Vad svarade du?" och inte "Då ska jag ringa fröken och säga till att hon skäller på X" eller liknande (De föräldrarna finns, även om jag inte träffat dem på mitt nuvarande jobb.). När barnen inte gjort läxan skriver jag inga ursäktande brev till skolan - såvida det inte är JAG som gjort fel på något sätt. 

 

 

 

 

 

 

Det är svårt att säga nej när något är roligt - åtminstone för mig. Jag vill så gärna och så mycket! Tråkiga saker har jag inga problem alls med, men det är ju så mycket som är så roligt! Sjunga, spela, plugga, jobba... och allt går ut över tiden med barnen, som ju också kan vara så rolig, men som nästan lika ofta istället är fylld av tjat och gnäll från alla inblandade. Det gör det svårt att prioritera, tycker jag. Skulle tiden med barnen bli mer lustfylld om den var lite större, eller blir den mer lustfylld när den är lite mindre? Jag trivs inte bra när jag är enbart hemma med barnen, men var går gränsen till när det blir för mycket jobb och för lite tid hemma? Det är, tycker jag, så gräsligt svårt att känna efter var den går för OSS, och inte bry sig om vad andra tycker eller vad jag tror att andra tycker, eller vad jag tycker att andra ska tycka. 

 

Faktum är att våra små gossar är mindre tid på förskolan än de flesta, och ändå har jag dåligt samvete när det känns som att det enklaste sättet att få tiden att gå ihop hade varit att låta dem vara där några timmar till i veckan. Då borde jag kanske minska på något av mina engagemang, istället (men vilket, när allt är så roligt?)? Eller hur ska man bära sig åt för att inte känna det där dåliga samvetet? 

 

Till hösten blir det några timmar ytterligare förskoletid per vecka, det har vi pratat om och tror kan passa bra för pojkarna - som G sa, när vi resonerade, så är ju J äldre utvecklingsmässigt än något av de andra barnen varit i hans ålder, och då kan vi ju anpassa oss till det. Hur vårterminens tidspussel ska läggas återstår att bli klar över. (En liten bit som lagts på plats är att flickorna från och med nu tar ansvar för städning i ett rum till var - små saker som mentalt byter mycket för mig.) I mitt drömscenario lägger Hallandstrafiken om sina tidtabeller så att V kan åka buss hem från sta´n efter sin dans - då skulle L slippa hämta pojkarna en dag i veckan, och mitt dåliga samvete över att flickorna kanske får ta för mycket ansvar dämpas något.

 

 

Det har varit en spänd vecka. Förra söndagen låg E i sängen, och det var stört omöjligt att få upp honom. Då hade han vaknat två nätter i rad med ont i huvudet, och när han på söndgasmorgonen visade sig ha ett litet uns feber också kändes det nödvändigt med ett läkarbesök. Medan jag stod i telefonkö för att få en tid på jourcentralen funderade jag på hur man bär sig åt när man inte kan få upp någon, men precis innan jag kom fram började medicinen jag stoppat i honom tydligen verka, för då kom han uppklivandes. Långsamt och stelt, men ändå! Han kunde inte vrida huvudet åt något håll, och försökte man bära honom skrek han - det enda som fungerade var att hålla honom som en bebis, så att han låg i famnen. 

 

Lite mer medicin, och så bilstolen fram gjorde att jag ändå vågade mig på en biltur med honom. Läkaren undersökte E grundligt och tog lite prover. Sedan läste hon på deras senaste antibiotikainstruktioner, konstaterade att hon inte var särskilt förtjust i att skriva ut penicillin, men att hon verkligen ville behandla den här gången: Streptokocker i halsen, irriterade trumhinnor och "en sänka på väg upp", och så var alla körtlar runt halsen ömma. 

 

Från läkarmottagningen åkte vi alltså direkt til apoteket för att hämta ut pestmedicinen (Kåvepenin måste vara bland det absolut äckligaste som finns!). Gossen stod på sina ben, men när jag undrade om vi skulle köpa lite godis också ville han bara åka hem. Så ynklig har han sällan varit! När jag bar in honom hemma var det bara att lägga honom på sängen, och sedan var han färdig för den dagen.

 

Den natten sov han, men sedan började huvudvärken igen, och inte så där lite stillsamt. Dagtid blev han dock allt piggare, och på onsdagen höll han precis vanligt tempo, om än fortfarande väldigt stel i nacken. På torsdagen, efter att vi varit tvungna att ge honom ipren varje natt, ringde jag BVC för att rådgöra lite, och G fick ta med sig E till doktorn igen på fredagen. 

-Han kämpar på med sina streptocker, löd doktorns diagnos, och då kopplade jag av lite. 

 

Vi kämpar på med Kåvepeninet. Tre gånger om dagen ända tills onsdag är det som gäller, och det är precis lika vidrigt varenda gång. Idag har E varit precis sig själv, så nu tror jag att jag vågar tro att han faktiskt är frisk. Så skönt! Ingen huvudvärk sedan i fredags och rörlig åt båda hållen. Tacksam!

 

 

Det var inte den lille, det var den store. Korvkatastrofen, alltså. Jag och maken satt och var båda lika övertygade om vår sak, men inte samma sak, och när vi frågade V hade hon ingen aning. L, däremot, var ju den som hämtade pojkarna dagen för korvserveringen, och hon visste - att det var E. Jag får fortsätta leta roliga J-citat, och böja mig djupt i ursäkt över att ha bluffat.

 

Även om J inte säger så många galenskaper så säger han mycket. Man borde spela in hans argumentationer, så skulle det kanske gå att skriva något roligt här. Idag, t.ex. vägrade han ta på sig overall när vi skulle hem från förskolan. Den skulle hänga kvar där, tyckte han, och då är det liksom bara att ge sig som vuxen. J rår man inte på. Han vinner. Alltid. (JAG bestämmer. Jag e STÄOR. Jag e INTE liten! Jag kan själv! Nej, hjälp mig inte med skornana, jag kan själv, jag ska bara hämta skohornet (vilket han sedan använder med stor möda och mycket besvär).) 

 

Nja, det finns en sak jag inte ger mig med - bilstolen. Varenda gång jag ska ha med mig pojkarna i den lilla bilen försöker J sätta sig på E:s bilkudde. Det börjar bli lite tjatigt att efter dagishämtning stå och trycka på den lilla till båge spända gossen och försöka spänna fast honom i stolen medan han illtjuter. Sedan gäller det att köra hem så snabbt att han inte hinner pilla ut sina armar ur bältet. (Ja, jag har testat att spänna så hårt att han inte kunde det, men det kändes snudd på livsfarligt... Andnöd!) Det är bara att finna sig i att vi kommer att ha det så här i ett och ett halvt år till. Eller kanske, vågar man hoppas att det inte kommer något treårstrots efter tvåårstrotset?

Den yngste, som ju alltid strävar efter att inte vara så liten, pratar väldigt mycket och väldigt rätt - det blir inte så många skojiga ord att minnas. Igår kom det dock ett. På förskolan serverades korv stroganoff, och här i vår landsände uttalas det sammansatt. När L kom till förskolan för att hämta gossarna på eftermiddagen frågade hon dem vad de fått för mat. J svarade:

-Korvkatastrof!

 

Nu var det nog allt annat än katastrof, för båda två älskar korv, och dessutom tycks de alltid äta som hästar när de är på förskolan. Fröknarna undrar hur mycket mat det får plats i den där minste, men det är klart - vill man bli större kan det kanske fungera med riktigt mycket mat... (Som tre portioner potatis- och purjolökssoppa med flera smörgåsar till, och sedan två portioner risgrynsgröt till mellanmål. Det var i måndags. När vi åt kvällsmat här hemma sedan trodde jag att han skulle ha ett lite mindre matbehov, men han åt en stor korv och en hel del potatis till. Kanske är han redan stor?)

Förra veckan var det höstlov för eleverna, och den enda dagen jag enligt plan skulle jobba fick jag istället vabba. Långt höstlov för mig också, således. Jag har sällan söndagsångest, men i söndags kväll, och framför allt på natten till måndag när den alltför stora mängden sent kvällste på söndagen gjorde sig påmint i form av vakenhet, låg jag och gruvade mig lite för måndagen. Dagen var oplanerad (eftersom jag vabbat och inte kunnat förbereda), vi skulle börja öva luciasånger och jag kände mig osäker på hur positiva eleverna skulle vara till det, flera andra klasser skulle ha ett tema om romer med extern föreläsare vilket gjorde att även mina lektioner och schemat för dem hängde lite i luften... Fullt med sådana där saker som gör mig stressad.

 

Lite halvtrött åkte jag till jobbet igår, träffade en klass med elever som gillade att vara tillbaka i skolan - och så blev det en toppendag. När jag gick till bilen på eftermiddagen gick jag och smålog - tänk att man kan få ha det så bra på arbetet! Tänk att det kan få vara så roligt att vara lärare! 

 

Det är så mycket som är jobbigt, så många elever som har det så jobbigt, så mycket som känns onödigt, men det finns gulddagar. Då gäller det att njuta och spara känslan till de andra dagarna, de dagar när man sitter och undrar hur en elev överhuvudtaget klarar av tillvaron, de dagar när dokumentationskraven känns oöverstigliga och orken tryter. 

 

I natt sov jag jättegott, och på tisdagar har jag inte en enda lektion, men hade det inte varit kör ikväll (vilket jag alltid blir pigg av) hade jag suttit i tv-soffan, ni vet den plats där man använder färre hjärnceller än om man inte gör någonting alls någon annanstans...

Är det en mänsklig rättighet att klara sig själv? Bygger man ett gott välfärdssamhälle på att byta ut tacksamhet mot krav? Det är sådant maken och jag satt och pratade om efter vårt söndagsfika idag. Vi hade precis ätit oss mätta, och började prata om det fantastiska initiativet "matkassen" på facebook, något som hjälper människor att hjälpa andra människor, ex. med mat för att bli mätta.

 

Jag tycker alltså att det är fantastiskt - andra tycker att det är bedrövligt att det behövs. Visst, jag kan hålla med om att det är hemskt att det finns människor i vårt på ytan välmående land som inte kan äta sig mätta, men jag kan inte tycka att det är rätt att sträva efter ett samhälle där vi inte behöver varandras hjälp. 

 

Vi behöver varandra, och alla behöver hjälp av andra - bara med olika saker. Den stora faran i vårt samhälle tror jag inte är ekonomisk, att alla inte har råd att köpa sin mat eller pengar till vinterskor, utan att vi byggt ett samhälle på att man ska klara sig själv, och därmed byggt in ensamheten i systemet. Det stora problemet, tror jag, är inte att allt fler inte har pengar till de där nödvändigheterna, utan att allt fler är så ensamma att de inte har någon som ser deras problem och kan hjälpa dem, eller någon som de vågar be om hjälp med att ordna upp tillvaron.

 

Varför har det blivit pinsamt att behöva hjälp? Så pinsamt att det döljs in absurdum, så att det t.o.m. blir svårt att hjälpa? Varför har det blivit skamligt att inte klara sig själv?

 

Jag tror att både vi och samhället skulle må bättre om allt inte byggde på rättigheter, utan på att vi hjälper varandra - öppet och frivilligt, men då kan det ju inte vara pinsamt att be om hjälp! Ett helt annat exempel än mat och ekonomi finns på vår förskola, ett föräldrakooperativ som av flera anledningar brukar hålla stängt när det är alldeles för få barn som behöver barnomsorg och i samband med storhelger. Somliga irriterar sig på det där, och tycker t.o.m. att beslut om den där stängningen inte skulle tas med majoritetsbeslut, eftersom det inte berör majoriteten, som ju vill stänga. Jag envisas med att hävda att vi ju känner varandra allihop, och att det väl bara är att lyfta luren och ringa någon i majoritetsgruppen och säga att man behöver hjälp med barnpassning den där stängningsdagen - istället för att kräva att förskolan ska vara öppen. 

 

På "Matkassens" sida finns inte bara nödrop om hjälp, utan också tackbreven. Läsningen av dem får mig att tro på att det här med att hjälpa varandra har fler sidor än det där med att någon får något den behövde. Känslan av att få göra nytta gör något bra med oss, och att få känna någon annans tacksamhet gör ytterligare något, men det jag tycker lyser genom brevens texter är att människor blir glada av att andra vill hjälpa. 

 

Ingen klarar sig själv. Jag tror att vi behöver varandra, och att vi måste sluta tro att vi mår bättre om vi döljer våra behov av hjälp. En dag är det jag som behöver hjälp av dig, och en annan dag är det du som behöver hjälp av mig.

 

 

 

 

För en dryg vecka sedan ringde jag 112 för tredje gången i mitt liv. Första gången jag ringde var det för att en bilist framför mig betedde sig helt vansinnigt, andra gången var det en byggnadsarbetare på skolan jag jobbade på som trillat omkull på marken  i ett epileptiskt anfall. Denna gång var det vår egen L som mitt under fiolövning plötsligt stelnade till och föll baklänges. Jag var inte i samma rum och hörde bara smällen från fiolen som for i golvet, så min första tanke var att någon av gossarna hivat ner V:s viola. På väg till vardagsrummet för att se vad som hade hänt ropade G att han trodde att L fått något slags epileptiskt anfall, så jag bytte riktning och rinde 112 istället för att bry mig om fioler. Ungefär samtidigt vaknade L, fast det märkte ju inte jag, och frågade lite förvirrat G vad som hänt. När han berättade det blev flickebarnet ordentligt skärrat och började gråta, och inte blev det bättre när jag efter en stunds samtal med SOS kom och berättade att det skulle komma en ambulans - de ville skicka en sådan, även om L vaknat.

 

När samtalet var avklarat fick jag ägna mig åt den storgråtande och livrädda tvillingsystern. Hon var fullkomligt förtvivlad och behövde en hel massa omsorg - som jag hade så svårt att ge henne, när det också fanns två små bröder som skulle läggas och en liten kusin som väntade på sin mamma. Vi kom i alla fall på att V kunde ringa sin gamla fröken, och hon var snäll och ställde upp som telefonterapeut ända tills ambulansen kommit och åkt, H blivit hämtad och gossarna somnat. 

 

Sjuksköterskorna som kom var båda så bra på alla sätt och vis. De kollade sockervärde och blodtryck, och tyckte sedan att det nog, trots att allt såg bra ut, var bäst om L åkte med till Halmstad på lite ytterligare kontroll. Det tyckte vi också! Framför allt undrade vi om det där med anfall - L hade ju vad vi trodde var affektkramper när hon var liten, men de utreddes aldrig, och därför hade vi nog ganska lätt att tänka att det nu nog var fråga om något slags anfall.

 

L hade nu funnit sig något, fått lite att dricka och satt sig upp, och när det var dags att åka gick hon för egen maskin till ambulansen. På vägen stannade hon och tog av sig sin tyllkjol: "Jag är faktiskt rädd om den!", sa hon och bad mig lägga in den i hennes garderob. G fick åka med framme i ambulansen, och gossarna stod med skräckblandad förtjusning och såg när den åkte iväg.

 

Sedan bad vi, V och jag. 

 

01.30 ringde G äntligen, och det var så fruktansvärt otroligt skönt att höra när han sa att det inte varit något anfall, utan att L bara svimmat, och att det faktiskt var bevisat med blodprov att det var så. V vaknade också av telefonen, och så fick vi tacka Gud. En dryg halvtimme senare var G och L hemma med hjälp av taxi, men det tog betydligt längre tid än så innan vi landat, pratat färdigt och kunde slappna av.

 

På måndagskvällen firade vi med hela familjen. Inte kanske den nya erfarenheten av ambulansutflykt, och kanske inte heller den fantastiska svenska sjukvården, men väl vår familj. Vi kände att det var ett tillfälle att göra något tillsammans, så vi gick och åt pizza i sta´n. Det var så roligt! Pojkarna åt som hästar, alla var glada och L mådde bra. En lyckad kväll i all sin enkelhet.

 

Resten av veckan kom vi efter hand in i de vanliga rutinerna, men det var som att det tog åtminstone några dagar innan den där otroliga känslan av tacksamhet dalade. På något vis är det nog ganska nyttigt att bli så där omskakad ibland, hur obehagligt det än är.

Att det spelar roll för ens personlighet och utveckling vilken plats man har i syskonskaran har jag hört många gånger. Det är faktiskt fascinerande, tycker jag, att det är så otroligt tydligt - bland mina nuvarande och tidigare lärarkollegor är vi många som är äldstabarn...  Jag kan också fascineras av detta med parbildning och fundera på huruvida syskonplacering spelar roll där. (Som barn menade jag i alla fall att det borde vara förbjudet för två yngstabarn att bilda familj, men jag är glad att mina föräldrar valde varandra ändå. Trots det faktum att de inte hade en susning om vad det innebär att ha sju småsyskon...) Det finns ju de som menar att man väljer någon som motsvarar något syskon man präglats av att ha i närheten. 

 

Nå, att få tvillingar först borde ju vara perfekt för att låta någon slippa vara äldst. Så sa vi till varandra någon gång innan vi visste något om att vi skulle få tvillingar först. När det blev så på riktigt känns det nästan som ett skämt att konstatera att visst är någon äldst ändå. Någon är den som alltid tar ansvar för de andra syskonen, någon är den som bara kan stänga av och inte hör eller märker sådant som inte gäller just denna - även om det kanske är något utjämnat på de båda. Någon är den som alltid vill ha koll på allt och alla, någon är den som bara har koll på sig själv - men den kollen sköter hon desto bättre.

 

Ännu mer skrattretande fascinerande är det med unge herr yngst. Han kämpar ständigt uppåt, vägrar gå med på att han skulle kunna vara mindre kapabel till något än den något äldre. Det kan få mig att fundera på hur snabbt sådan där prägling sätter sig. Vad skulle hända (Låt mig på en gång säga att det inte är något sådant på gång...) om vi fick ett barn till? Skulle unge herr yngst bli ett typiskt mellanbarn då? Eller ett typiskt barn nummer fyra, för sådana har jag hobbyteorier om - men de är väldigt ovetenskapliga och sannolikt inte alls generella... 

 

 

Det är inte alltid så bra att veta. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur mycket det ligger i det där med kunskap på gott och ont. Ofta, ofta tänker jag att det hade varit så mycket enklare att inte ha vetat något litet eller stort. När man har kunskapen måste man agera utifrån det man vet - och det är inte sällan svårt.

 

Senast handlade det om något så enkelt (hmmm) som inköp av en bilbarnstol. E har blivit stor, och ska få börja åka framåtvänd, och alltså begav vi oss, jag och gossarna, till en barnattiraljsbutik för att införskaffa en ny stol. I vår bil finns isofix-fästen, och jag har tidigare hört att de spelar stor roll, framför allt vid just framåtvänd bilstol. (Isofix innebär att man liksom låser fast stolen med metallspännen direkt i bilen.) Alla isofix-stolar var minst 500:- dyrare än sådana utan, men inte kunde jag väl låta bli att köpa en sådan när vi nu har möjlighet till det säkraste alternativet? Jo, det fanns en stol som var ganska mycket billigare, och jag frågade varför. När jag fått svaret kunde jag lätt se skillnaden själv: den var så mycket mindre ombonad runt huvudet - och alltså därmed inte alls lika krocksäker på det viktigaste stället. Med den kunskapen kunde jag inte göra mycket annat än att punga ut en rejäl slant pengar för den allra bästa stolen. Eller? 

 

När man läser fakta om hur konventionella bananodlare dör; kan man då annat än betala några kronor extra för kravbananer? Inte jag. När man läst att solkrämer antingen är farliga för miljön eller skadliga för människan; kan man då annat än låta bli att använda sådana? Inte jag. Hela tiden en massa beslut och val p.g.a. kunskap - och ibland kommer man till en gräns där man måste agera mot bättre vetande, eller där man helt enkelt struntar i allt man vet och gör ändå. 

 

Det stör mig är att man liksom SKA göra det, strunta i det man vet. Annars är man fröken duktig. Alltså medger jag ofta att när det kommer till godis faller allt mitt förnuft. Nja, jag köper inte godis med azo-färger, men egentligen vet jag ju att man inte borde köpa godis alls, men det struntar jag blankt i. För att jag vill, eller för att slippa vara fröken duktig? Eller för att den onda delen av mig inte orkar med all kunskap, eller i alla fall inte vill agera utifrån den.

 

Jag vill vara konsekvent och medveten i alla beslut, och jag önskar att alla ville det. Ibland sätter ekonomin en gräns, men alltför ofta tror jag att det är det onda i oss som vinner, som gör att vi struntar i kunskapen. Allra enklast vore det kanske om vi inte visste så mycket, för kunskapen, den är verkligen på gott och ont.

Idag sjönk jag som en sten ner i något slags sorglig dimma. Anledningen var ett e-postmeddelande där den kursansvariga läraren vid den musiklärarutbildning jag går berättade att en av mina kursare där, en av mina nya vänner - men ännu inte så nära vän att vi hade särskilt mycket kontakt, hastigt dött av en massiv hjärnblödning. De små tvillingarna i hennes mage, de skulle fötts nu i slutet av augusti, gick inte att rädda. Jag ville bara gråta, och när jag kom hem till min egen älskade familj gjorde jag det också. Tänk att jag får ha det så bra! Tänk att vi har fyra underbara barn, att det varje gång fått gå så bra. Tänk att jag får leva! TACK för att jag får leva!

 

När jag läst meddelandet och kände mig alldeles förlamad av något slags sorg ropade jag tyst till Gud, och sedan undrade jag lika tyst var alla människor som inte tror på Gud gör av all sin sorg. Vad gör de med alla känslor som förlamar? När jag inte vet vad jag ska ta mig till kan jag i alla fall vända mig till Gud och be honom om hjälp. Även om jag inte känner Hannas familj gör han det, så när jag inte kan göra något för dem kan han, tänker jag.

 

Ledsen är jag ändå. Man kommer varandra ganska nära när man träffas och äter långa hotellfrukostar tillsammans några gånger, särskilt när man kan prata om tvillinggraviditet - eller barn överhuvudtaget; vi var tre som brukade äta tillsammans och bo på samma hotell - två av oss var redan fyrabarnsmödrar, Hanna skulle bli. Det kommer att kännas tomt nästa gång...

Alla var där - bara en sådan sak! Så värdefullt, så roligt, så gôtt!

Bebis K snorade, men var ändå så där underbart glad som han alltid tycks vara. (Tja, just den natten han sov här hos oss var han inte fullt lika glad hela tiden, men annars så...- alltid enorma leenden i det runda, gosiga, klappinbjudande fejset.)

Couscous och fläskfile´ åt vi på lördagskvällen. Jättegott, även om barnen inte var lika begeistrade över de goda grönsakerna som blandats med couscousen som vi vuxna. Fläskfilé, däremot, slinker alltid ner i våra kräsna barn...

Det fanns två plastlastbilar i sandlådan. Dessa tog J & kusin H hand om, och satt sedan ofta bredvid varandra och fyllde dem med grus. Sött, sött. 

Efter att broder G & hans J åkt hem på lördagskvällen började vi prata något om deras bröllop och vad vi eventuellt skulle kunna bidra med där. Skojigt!

Första kvällen hade alla gått och lagt sig när våra barn somnat. Besvikelse! Tur att det kom en andra kväll.

Gudstjänst firade vi på söndagen i Lerbergets kyrka, där broder G var kantorsvikarie. Det fanns ett perfekt barnrum, längst bak i kyrkan med plexiglasruta in till kyrksalen och högtalare inne i rummet - tänk om fler kyrkor kunde ha sådana! När G spelade postludiet satt E och tittade på orgeln under hela stycket, efter en stund nickandes i takt med musiken. 

Hamburgare stod på menyn första kvällen. Kan någon upplysa mig om hur man ska göra för att de ska fortsätta vara så där platta och fina som jag hade gjort dem? Efter besöket i ugnen såg de mer ut som lite för stora köttbullar... Gott, i alla fall!

Inget bröd köpte vi, men mycket annat. Brödet kom istället med mamma, som inte handlat med pengar utan med händerna. Hamburgerbröd i mängd och mer än en sorts limpa. Fantastiskt! Vilken lyx det är att ha en sådan mor!

Just eftersom alla inte träffas på en gång särskilt ofta gäller det att ta vara på tillfällena. Mellan huvudrätt och efterrätt på lördagen ställde vi upp för familjefoto. Alla orkade med normalt kort och surkort, men när det var dags för gladkort avvek lille H och tyckte att det var jätteroligt att alla ropade på honom. Ett syskonkort blev det också, men barnbarnskort får vänta till någon annan gång.

Krocketspel behöver inte betyda rangliga, vita ståltrådar och klot som tappat färgen. Nästa gång får vi ta med tjusigare kläder, så att vi matchar det tjusiga spelet. Vann gjorde inte jag, kan man säga, och det är dessvärre helt sant att jag inte ens var i närheten av att göra det.

L och jag begav oss ut på nattlig, eller åtminstone sent kvällslig, promenad för att natta J och se om vi kunde hitta en cache. Det kunde vi kanske, men inte just då... En mysig promenad blev det i alla fall, och J somnade.

Maneterna låg förrädiskt på havsbotten och lurade när vi på lördagen besökte Farhults strand, ett alltför välbefolkat ställe för min smak, men E trivdes som vanligt i vattnet och ville inte alls kliva upp. 

Några vinglas hittade vi inte, och inte heller några instruktioner om huruvida det var tillåtet med alkoholhaltiga drycker eller inte. En korkskruv fanns däremot...

Om man ville doppa sig i havet precis nedanför gården fick man kämpa rejält. Botten var värsta sortens sjunksand, eller vad man nu ska kalla det, och det var väldigt långgrunt. Det var bara att trampa på så långt man orkade, och sedan fick man stå så stilla som möjligt så att all sand la sig till rätta på botten innan man försökte få plats med hela kroppen under vattnet. När man sedan bytte om syntes det tydligt att all sand inte alls lagt sig på botten...

Pippi var inte med i egen hög person, men ändå närvarande i form av lek. E och kusin D ägnade fredagskvällen åt att leka Pippis födelsedag, och gick sedan över till att leka att att de väntade barn och födde dessa. Eller hängde det ihop med Pippi? Jag begrep aldrig riktigt turerna, men lektes gjorde det. Hela tiden, utom när E var fruktansvärt arg på D för något trivialt som inträffat när de gungade. Det gick över, som tur var, för de har vansinnigt roligt tillsammans de där två.

Quinoa kunde man ju haft på matsedeln, så hade jag inte behövt fundera på vad jag skulle skriva här...

Rabarberpaj och krusbärsdito fick vi till efterrätt på lördagen. Gott!

Saluhallen i Höganäs blev helgens ändpunkt. En god sommarbuffé i en fantastisk miljö, där det inte gjorde något att barnen hade svårt att sitta stilla. Priset var också helt OK - skönt när man är många i familjen! 

Tradition lär det bli, och på lördagskvällen ordnade vi ett system för det. Nästa år blir det broder G som får vara huvudansvarig för att det blir något. 

Utflykter eller inte? Det är inte lätt att komma överens när alla vill komma överens, och ingen vill köra över någon. Syster M var smart och genomförde en samling korta intervjuer, under vilka framkom att några utflykter överhuvudtaget inte var önskvärda. När vi inte var i Farhult och badade höll vi oss alltså på gården och ägande oss åt volleboll, fotboll, krocket, kubb och annat umgänge.

Varmt var det, till och med jättevarmt. På kvällarna ljuvligt varmt, på dagarna mer gräsligt varmt. 

Xylofon såg vi ingen, men däremot ett piano i kyrksalen. Vi läste morgonbön där på lördagen och sjöng "Gud för ditt allmaktsord" till S:s eminenta bruk av pianot. 

Yngre människor tycker sällan om att äldre människor befaller att de ska sova. På fredagskvällen fick vi kämpa rejält för att få våra små gossar att somna. Flickorna la sig snällt, mot att jag läste ett kapitel "Godnatt, mister Tom" för dem.

Zzz - man kunde tänkt sig att någon kunde klagat på förläggningen, men alla tycktes trivas tillräckligt för att stå ut, trots att jag buntat ihop alla singlar med mamma i ett rum. 

Å så var det bilnyckeln, den måste få någon liten rad. Det var mammas nyckel som på lördagen när vi skulle åka till stranden bara var borta. Mamma letade och letade. A letade och letade. Vi andra letade, och tillslut hittades den på en av sängarna i deras rum. Mamma hade just sagt "Vi får väl packa in oss i de andra bilarna, och så be, så ligger den nog här när vi kommer tillbaka". Nu behövde vi inte packa in oss, det fungerade att be med en gång...

Äggost, till frukost två dagar i rad... Stort tack, snälla O & L! 

Övrigt som hände var bl.a. att L tappade en tand på sandstranden - det perfekta stället... Minnesvärt tycker jag också är bilden av hur de flesta av oss på söndagsförmiddagen satt ute på gården, färdiga med vår städning och såg S ila till bilen och tillbaka till sin avdelning och på frågan om han hade mycket kvar svarade "Nej då, bara städningen". Det visade sig senare inte ha varit ett skämt... - trots att allt i hans uppsyn och uttryck tydde på det. Vi kunde ju faktiskt ha hjälpt till! 

Vi har börjat med något nytt, syskonhelg, eller familjedito eller vad man nu ska kalla det. Alla mina syskon med barn, respektive samt vår kära mor träffades i fredags kväll på en trevlig lägergård i nordvästra Skåne för att mest bara umgås. Ett utmärkt initiativ från mitt mellersta småsyskon. Det är mer än ett år sedan han kläckte idén, eller i alla fall uttalade den högt när vi andra hörde, och sedan skulle det bokas en helg när alla kunde - inte lätt när halva skaran normalt arbetar på söndagar, hittas en gård - inte heller helt okomplicerat med tanke på att det inte fick vara för långt bort eftersom umgängestiden då skulle förkortas med restidens längd och med tanke på att vi är tjugo personer (för få för att fylla ut ett stort ställe och för många för många små ställen), planeras mat - tja, det blir ju inte enklare när man är 20 viljor än när man är sex (som här hemma), och handlas.

 

När vi väl träffades var allt det där i alla fall gjort, så sedan kunde vi just umgås, samtidigt som vi lagade mat, åt mat, badade, spelade volleyboll, fotboll, kubb och krocket. Många roliga timmar och många roliga minnen att bevara. Jag är fantastiskt glad över alla mina syskon och hela familjen! Vi har roligt tillsammans och vi älskar varandra!

 

Det räcker långt. Samtidigt är inte allt okomplicerat - åtminstone inte för mig. Förr, när jag pluggade och åkte hem på något lov, mådde jag ibland pyton när jag återvände till mitt eget. Jag var helt slut av anspänning. Av någon anledning har jag så lätt att känna att jag inte duger, och då säger och gör jag saker som gör mig själv så gräsligt besviken. Här kommer därför ett högst officiellt stort "FÖRLÅT!" till alla er underbara syskon som står ut med mina påhopp om solkrämer, städprodukter, mat och allt annat som jag inte kommer på just nu. Det är bara för att jag är så spänd som jag vräker ur mig sån´t där, och det är egentligen inte alls meningen - även om jag faktiskt tycker det där som jag säger, så tycker jag inte att det ska sägas så som jag säger det. 

Syskon är en gåva. Jag är så stolt över alla mina sju. (Så stolt att jag enligt någon kompis bara pratade om mina syskon...) Att ha syskon påverkar ens personlighet, och jag tror att det är absolut mest övervägande positivt, men att det också finns små negativa drag. Hos mig handlar det där att alltid vilja vara bäst på något, eller åtminstone veta bäst, vilket väl i förlängningen får mig att leka besserwisser. Förlåt!

 

En annan dag ska jag skriva om alla skojigheterna istället, och om alla våra småskruttisar som har så roligt med varandra och leker barnafödsel eller bara lassar lastbilar med grus...

 

 

 

PS. Jag är inte så pigg på att prata om detta, som ni säkert förstår. Skriftspråk är en bra uppfinning!

 

Så fick maken äntligen semester! Vi har nu varit lediga tillsammans en hel vecka, och det har varit underbart. De första dagarna var tjejerna på läger, så då fick vi dessutom vara normalfamilj med ett barn var igen. Annorlunda! 

 

Egentligen blev en hel del annorlunda den här första veckan, men det blev bra ändå. Det som är planerat är inte alltid bäst, och det kan jag behöva lära mig - även om jag vet, rent teoretiskt. Jag är så väldigt planeringsberoende! På måndagen skulle jag skjutsa flickorna till Skåne, så de och jag klev upp i ottan och gav oss efter lite frukost iväg. När vi kört någon mil ringde maken och meddelade att det blivit plats över i den andra bilen härifrån som skulle köra, så om jag kunde lämpa över flickorna på något lämpligt ställe så slapp jag köra hela vägen. Det var ju inte fel! Fel var däremot V:s skor. När jag råkade titta ner på hennes fötter såg jag att hon åkt hemifrån i flippflopps. En god mor hade naturligtvis kollat skoval och packning noggrannare innan avfärd, men dit har jag ganska lång väg kvar. Den här halvgoda morsan gick istället in på Coop, som tacksamt nog öppnat redan klockan åtta, och köpte billigast möjliga nya skor. Strax därefter kom den andra bilen, och jag kunde åka hem.

 

På tisdagen gnodde vi på här hemma med allt som väntat på att bli gjort, så den dagen var nog helt normal. Onsdagen däremot var egentligen vikt snudd på i sin helhet åt en tripp till min hemby där vi skulle sjunga med min mor och mina syskon. Tyvärr blev en av mina bröder dock sjuk, så det ställdes in, och då hade jag en hel dag över. Det blev sticksbuskeuppgrävning istället. Så skönt att få det gjort! En hel kväll till hemma blev det också, och det är alltid skönt. Tyvärr upptäckte vi på eftermiddagen att E:s cykel var borta, och efter finkamning av hela tomten fick vi konstatera att den var stulen, eller lånad eller vad man nu ska säga. Lite kontakt med grannarna gav oss intressant information, men när jag gick och frågade familjen vars pojke de sett ta cykeln, hade pappan där ingen aning, och han hade inte sett någon sådan cykel. Vi polisanmälde och berättade för alla vi träffade på våra små turer runt i grannskapet att den var borta.

 

Torsdagen fixade vi mer och sedan packade vi för avfärd till mammas stuga i Bohuslän. Vi gjorde lunch, men när den var klar gick det inte att stänga av ugnen. Den värmde för fullt, trots att alla vred stod på noll. Rätt som det var började det osa rejält bränt, också, och när jag bad G springa och dra ur propparna konstaterade han att spisen blinkade märkligt. Hade vi inte dragit ur propparna hade jordfelsbrytaren slagit till några sekunder senare. Det sa i alla fall elektrikern, som fantastiskt nog kunde komma bara en halvtimme efter att vi ringt efter honom. Han konstaterade också att kontakten spisen satt i var utsliten, och att det var det som gjort att det brunnit i kontakten, för det var vad vi upptäckte att det gjort när vi drog ur kontakten en stund efter propparna. Tyvärr funkade bara två av kokzonerna när kontakten var bytt, så vi får leva med halv spis tills reparatören kommer på torsdag. Vi kunde i alla fall åka iväg på eftermiddagen, och efter att ha hämtat tjejerna, for vi till stugan, där vi sedan njöt av utomhusfrukostar, bad och allmänt lugn. Vad som bidrog till lugnet var att vi på vägen dit fick veta att några snälla bybor hemma hittat cykeln slängd i ett dike, och att våra vänner tagit hand om den åt oss. Härligt!

 

Tja, det var trots allt kanske inte så annorlunda som det kändes... Bra har det i alla fall varit!

 

Något tycks ha gått in! E ramsar lite då och då "Gud har skapat mig. Och mamma och pappa. Och L och V och J." Sedan fortsätter han med någon kompis, kanske någon annan i släkten och så brukar han sluta med G&K, ett äldre par vi känner och som han varit hos några gånger och lekt med traktorer och en liten bondgård. Häromdagen var det slagsmål på gång - J var arg på E, men precis när han skulle slå till sa E:

-Du får inte slå mig, för Gud har skapat mig!

 

Vi kör med det där lite då och då sedan dess, för det är ju så sant... Varför slå på något som Gud skapat? Varför vara dum mot någon som Gud skapat till sin avbild? Synd att det inte är så lätt som att bara låta bli att slåss.

Det är svårt att hinna skriva något nuförtiden - det är liksom just aldrig någon tid över! De timmar då alla barn sover har blivit förfärande få i och med att flickorna nu är uppe betydligt längre än för ett par år sedan. På de där förfärande få timmarna försöker man hinna allt som man förr hade ganska gott om tid att göra, men kanske ändå valde bort: öva cello, stryka tvätt, läsa en bok, se någon film...

 

Jo, jag vet att man faktiskt kan stryka när barnen är vakna, men då har man lille herr J hängandes i princip i strykjärnssladden. Den gossen är tokig i apparater! Igår besökte vi den stora, gula affären, och kom på att vi ju länge pratat om att köpa en ny dammsugare. Vi begav oss alltså till avdelningen för dammsugare. När vi kom dit ville J ur vagnen med en gång, promenerade omkring mellan de olika modellerna, kände på dem, lyfte på det som gick att lyfta och jämförde på sitt eget vis. Samtidigt satt E gråtfärdig i vagnen och upprepade att han inte ville att vi skulle köpa någon ny dammsugare. Den stackaren är ju rädd för dem! Vi köpte en fin, ny och försökte få den rädde att förstå att den sannolikt skulle låta betydligt mindre än den gamla, vilket skulle vara positivt för honom. Han blev inte mer än unset gladare. J var däremot eld och lågor. När vi kom hem slet han upp kartongen och packade sedan upp delarna en efter en, monterade och testkörde. 

 

Öva cello går nog i princip också att göra när barnen är vakna, men det blir inte mycket till koncentration, och rätt som det är är åtminstone gossarna där och drar i stråken, välter fodral och ritar på noter. Det är enklare när de sover.

 

Film kan man se på när pojkarna somnat. Flickorna tycker att det är jätteroligt när vi tittar tillsammans, men V gillar inte "Lilla huset på prärien", för det händer alldeles för ofta sorgliga saker, och tecknade filmer är inte min grej. Jag inväntar att de ska börja uppskatta "Stolthet och fördom"... Det finns väl i och för sig hur många fler filmer som helst, men helst ska de ju vara något med hyfsat språk och en handling som inte känns hur galen som helst, och då blir urvalet mindre. I helgen såg vi "Eragon" - L har plöjt fyra supertjocka böcker i en serie där den första heter just så. Det handlade om en pojke och en drake, och den var såpass bra att jag slipper läsa alla de där böckerna för att veta att de där böckerna hon läser om och om igen, framlänges, baklänges och hit och dit inte är skadliga... Jag somnade gott lagom till de sista scenerna.

 

Läser gör jag så fort det blir tid över, men det är liksom ingen idé att sätta igång med någon bok, för då kommer unge herr J klampandes och säger klagande "INTE läsa bok!", samtidigt som han bryskt tar tag i boken och lägger undan den.

 

Jag hoppas att det blir mer tid till skrivande så småningom, för jag har många grubblerier i huvudet, och det finns inget som är så bra för att reda ut sig själv lite som att skriva.